Bulletiner från Vita Huset

Sov gott Ona, min bästa vän

Ja, ungefär så brukade jag säga varje natt när vi gick till sängs. Det blev som en ritual att göra det varje kväll, kela ett tag och på samma sätt hälsa varandra god morgon innan det var dags att gå ut. Eftersom jag oftast börjar dagen med att skriva så brukade Ona krypa upp och lägga sig i soffan bredvid mig medan hon väntade på att det var dags för utgång. Man kan lugnt säga att vi stod varandra mycket nära och det är därför det känns så oerhört svårt att skriva dessa rader.

Min fina Ona somnade in på eftermiddagen söndagen den 14 mars på distriktsveterinärsmottagningen i Hudiksvall. Jag fick plötsligt en känsla av att hon låg onaturligt stilla på sin favoritplats under det gamla trädet utanför torpet. Men hon kunde resa sig med litet hjälp och det var uppenbart att något hänt under den senaste timmen. Eftersom det var söndag så var inte mottagningen bemannad och jag ringde även Bollnäs där jag fick svar. Ona klarade av att kliva in i bilen med litet hjälp och vi gav oss raskt iväg mot Bollnäs via Hudiksvall utifall att jag under färden skulle få kontakt med veterinären i Hudik. Så skedde också och det skulle visa sig att det var tur eftersom vi bara hade två mil att åka och Ona hade inte klarat resan ända till Bollnäs.

Hon hade haft dålig aptit några dagar och det hade blivit värre och värre. Jag märkte också att hon började att förlora i vikt. Men det hade hänt någon gång tidigare och hon hade alltid kommit tilbaka. Inte minst kom hon tillbaka efter den fruktansvärda olyckan den 31 maj 2009 (för övrigt min födelsedag). När hon i början av året drabbades av urinvägsinfektion så insisterade jag på en omfattande undersökning med provtagning och ultraljudsröntgen för den händelse att det skulle vara något allvarligt. Då befanns alla prover vara hur fina som helst och hon var i utmärkt kondition.

I dag är hon borta och väntar på att kremeras på onsdag.

Jag hörde henne skälla för sista gången ungefär en timma innan jag fick detta obehagliga varsel om att något var fel och det visade sig att tre ryttare till häst var på väg mot torpet. Vaktinstinkten var det då inget fel på. Sedan började hon gräva en lega i den stora snödriva som hon låg på och det var ju ett väldigt normalt betéende för henne då hon älskade att gräva ned sig och söka svalka. Ja, jag började tycka att det såg riktigt ljust ut igen.

Vad jag har förstått först efteråt var att hon gjorde i ordning en lega för att där lägga sig ned och invänta slutet. Hon kände vad som var på gång.

Väl framme på mottagningen så visade det sig att tandköttet och huden börjat anta en gulaktig färgton, ja även ögonvitorna. Detta antydde problem med levern. Ona blev svagare och svagare och lade sig på golvet. Veterinären försökte ta blodprov men hon kunde inte få fram en droppe då blodet upphört att cirkulera i alla leder. Till slut utspann sig en diskussion om vi skulle hjälpa Ona att avsluta det hela eller mot alla odds åka iväg till ett sjukhus. Efter olyckan den 31 maj avråddes jag på sjukhuset från operation då chansen att det skulle lyckas var så liten. Men när jag satt och höll om Ona i baksätet på min bil och kunde känna hennes lugna andhämtning så visste jag att hon skulle klara det bara hon fick chansen. Ja, hon sa det lika tydligt som om hon kunnat tala. Så det var aldrig någon tvekan om vad som skulle göras.

Ja, Ona kom tillbaka – och det med bravur! Lederna blev allt bättre, hon var lika stark och pigg som förut och varje dag tillsammans var en dyrbar gåva. Givetvis hade jag även denna gång ingen tanke på annat än att snabbast möjligt åka iväg direkt till närmaste sjukhus (vilket i detta fall skulle varit Ultuna i Uppsala) så länge det fanns skuggan av en chans att rädda Ona. Veterinären gick iväg för att konsultera sina kolleger i Uppsala via telefon och jag och Ona satt ensamma i mottagningsrummet. Just då ringde även Ona’s tidigare matte Sanja och blev informerad om situationen.

Med det sätt att kommunicera med varandra som vi utvecklat under våra år tillsammans bad jag Ona att fatta beslutet själv. Fanns det den minsta möjlighet så skulle vi åka vidare med det snaraste.

Svaret kom mycket direkt och obevekligt. Inom några sekunder började Ona’s andhämtning bli rosslande och ansträngd, blicken förlorade sitt fokus. Hela tiden fortsatte jag att kela med henne och tala lugnande till henne och som alltid i sådana lägen så spände hon ut ena frambenet och tryckte tassen emot mig. En kontakt som vi behöll in i det sista. Pulsen blev oregelbunden, snart förmärktes inga hjärtslag alls, hennes brustna blick och tungan som hängde ut genom munnen visade att allt var över. Under den tid som detta utspelade sig så var det vi tre: jag, Ona och så Sanja som så att säga kunde följa dramat i direktsändning via mobilen och när veterinären kom in så lyssnade hon med stetoskop och kunde bara konstatera att livet flytt.
Min underbara vän hade kallats hem till de sina.

Visst är det en konstig känsla. På morgonen hade vi varit ute och promenerat som vanligt och även om Ona var trött och svag så var hon lika rörlig som hon brukade och rullade runt i snön som hon älskade, dock kanske med något mindre frenesi än vanligt. Inte kunde jag då ana att detta var vår sista promenad tillsammans och att hon bara hade drygt sex timmar kvar att leva.

I dag ringde veterinären för att meddela resultatet av obduktionen och det visade sig att ett par misstänkta små knölar fanns i mjälten medan levern var full av små knölar och en förträngning fanns i gallgången som också kunde antyda en tumör. Inget av detta hade synts på tidigare röntgen och tydligen var de så små att de kan missas – men de var många. Denna gång vann liemannen till sist och vad som återstår nu är att invänta askan innan det är dags att återvända till Stockholm. Ja, helt plötsligt förbyttes livsglädjen i den nattsvartaste sorg och det känns oerhört tomt här i torpet just nu,

Sov gott lilla snälla Ona. Min bästa vän. Vi ses igen. Nu är natten här och det är dags att sova.

Tags: bortgång, gränslös sorg, leverproblem, obduktion, Ona, pyrenéerhund, sorgearbete, tumörer, veterinär