Bulletiner från Vita Huset

Ona ligger på krematoriet och eländet fortsätter

Hur har ni det, mina vänner? Jag har precis lyssnat igenom kvällens program själv och får erkänna att jag faktiskt blev litet piggare av musiken även om jag inte visste vad som låg framför oss när jag spelade in programmet. Förhoppningsvis hade ni behållning av det också.

Nå, om vi återvänder till pistolmannen och hans kolleger. Vad hände egentligen? Slutade dagen i misär? Ja, gudarna ska veta att det inte var långt ifrån. Efter en stunds samvaro vid vägkanten så skulle det förstås skrivas rapport. Medan damen i sällskapet satt sig bakom ratten i polisbilen och börjat skriva på sitt epos så försökte jag få kontakt med Gerd. Jag hade bara med en vägbeskrivning men inget telefonnummer. Jag klev ur bilen och frågade Snaggen om någon av dem kände till samhället och var hon bodde. Inget resultat. Inte heller Eniro 118118 kunde lämna besked. I mitt stressade tillstånd hade jag förväxlat hennes efternamn och det var först när jag nämnde namnet på hennes tidigare kennel som Eniro hittade henne och kunde lämna besked. Vi fick kontakt och under tiden arbetade lagens långa arm frenetiskt med rapportskrivandet.

Så följde då själva förhöret. Erkände jag gärningen? Inga kommentarer, var mitt svar. För att förtydliga mitt ställningstagande så hänvisade jag till att saken ju ändå måste avgöras genom en rättslig process. “Få se, hur sa du nu…. saken-måste-ändå-avgöras-….” Pennan arbetade för högtryck.

– Jag sa bara att jag inte hade några ytterligare kommentarer och avvaktar rättens beslut.

– Du säger alltså att du inte-har-några-ytterligare-komm….

Nu må ni tro att Snaggen vaknade till liv på allvar! Han hade i flera minuter vankat omkring rastlös utan några bilister att rikta sin rymdpistol emot och kunde inte hålla sig längre.

– Hörru du! En sak ska du ha klart för dig! Lätt orolig noterade jag hans exalterade tonfall, högröda ansiktsfärg och ett kroppsspråk som påminde om en galen bärsärk på steroider. Någon som längtade efter ett offer belagt med handbojor så att han i lugn och ro kunde gå över detsamma med sin batong.

– Jaha?

– Jag hade tänkt att släppa det här med bältet men nu sätter vi dit dig för det också! Du kunde ha tjänat in dessa böter men nu får du dem med! Nu blir det för bältet också.

Många år som anställd inom kriminalvården har lärt mig att det är viktigt att behålla sitt lugn i krissituationer. Jag hade sannolikt hälften av Snaggen’s puls vid tillfället. Jag fortsatte att tala lugnt och sansat som man talar till ett barn. Erfarenheten har lärt mig att det är viktigt att anpassa sina verbala budskap till den tänkta målgruppen. Så jag påpekade helt lugnt:

– Din kollega här sa ju faktiskt att jag tog av mig bältet efter att jag hade stannat bilen.

– Nähä! utbrast hon och jag kunde se en antydan till rodnad av skam på hennes kinder. Jag sa att du KUNDE ha tagit av dig bältet efter att du hade stannat bilen!

En kommentar om att bältet (som jag nu skulle till att sätta på mig) befann sig över mitt bröst och alltså var avtaget lämnade jag utan avséende då jag under resans gång klivit ur bilen för att fråga Snaggen om han eller någon av hans kolleger visste var Gerd bodde. Men tydligen hade han redan glömt det….

Ja, man kan raljera om detta i oändlighet. Men historien har en allvarlig biton som ger en bitter smak när man tänker i termer av rättssäkerhet och likställdhet inför lagen.

– Kan två polismän genom att medvetet ljuga och backa upp varandras versioner förorsaka en oskyldig medborgare böter eller än värre påföljder för en påstådd gärning som denne inte har begått?

– Är kårandan inom polisen så stark att man som kvinna undergivet måste backa upp en manlig yngre kollega även när man vet att han har begått ett fel?

– Vilket skyddsnät finns för drabbade medborgare som råkat ut för poliser som helt enkelt tappat greppet om vad de håller på med? Vi har nyligen kunnat läsa om att inte mindre än två på varandra följande utredningar om övervåld som ledde till en ung persons död i Göteborg har lagts ned. Inom parantes kan sägas att utredningarna utfördes av samma instans….

Förstå mig rätt nu. Mitt fall är i sig egentligen inte så allvarligt. Inget våld brukades och jag kunde helskinnad återvända till torpet för att fortsätta mitt sorgearbete. Min Ona var – och är – så oändligt mycket större och viktigare än petitesser av detta slag. Jag ska nog jobba ihop de 4-5 000 kronor som krävs när Snaggen har fått igenom sina krav. Om han får det. I själva verket så ska det bli riktigt intressant att se hur rättegången kommer att arta sig då två polismän unisont kommer att framhärda i att jag kommit inkörande på en busshållplats i Bergsjö, därtill nödd och tvungen och hotad av en figur med rymdpistol, allt medan jag haft ett säkerhetsbälte uppdraget över mina axlar utan att det har varit fastsatt!

Ja, jag vet att Sverige inte styrs av sunt förnuft utan av paragrafer. Men det ska bli intressant att höra om tingsrätten finner det underligt att jag skulle åka omkring med ett olåst säkerhetsbälte över axeln bara för att retas med polisen. Är inte detta i realiteten en hämndaktion från en yngling i polisdräkt som upplevt irritation över att jag inte underlättat hans arbete genom att omgående acceptera ett bötesföreläggande? Om tingsrätten finner detta helt naturligt och accepterar polismannens- och kvinnans utsagor enligt principen två mot en så har i alla fall mitt förtroende för svenskt rättsväsende urholkats. Det är synd därför att vi skulle kunna ha ett fint land tillsammans.

This is Ronny B Goode signing off. På onsdag 2000 kommer minnesprogrammet om min bästa vän, min lilla Ona. Ha det bra alla – och kör försiktigt!

Tags: länstrafikgruppen, Ona, övervåld, pyrenéer, pyrenéerhund, Radio, rättssäkerhet, Ronny B Goode Show, sorgearbete, trafiksäkerhet