Om Ona, pyrenéerhundar och rapporteftergifter

March 18, 2010 – 4:07 pm

För att börja med det ämne som jag tänker låta ta upp minst av min kraft av allt så kan jag efter gårdagens kontakt med länstrafikgruppen konstatera följande:

Rapporteftergift innebär att en polistjänsteman/kvinna underlåter att skriva rapport på en förséelse som aldrig ägt rum som tack för att den enskilde medborgaren accepterar ett bötesföreläggande utan att konstra. Ja, Snaggen uttryckte det sålunda: – Hade du samarbetat så hade vi kunnat glömma det där med att du inte hade säkerhetsbältet på dig men nu ska du få betala för det också. Det var bara det att jag faktiskt hade bältet fastlåst tills att bilen slutat rulla och såvitt mig är bekant finns ingen lag som säger att man måste ha säkerhetsbälte på sig när man sitter i en parkerad bil och talar med en polisaspirant. Under de decennier som jag kört bil så har det blivit en reflexrörelse att sätta på bältet innan jag startar bilen och ta av det när jag stannat och stängt av motorn. Att det sedan hängde kvar över axeln efter att jag knäppt upp låset gav tydligen denne tjänsteman inspiration till att fabricera en anklagelse till. Det hör till saken att han nämnde detta först efter att den ursprungliga rapporten var färdigskriven av hans kvinnlige kollega och detta efter att han råkat i affekt över att jag inte accepterade ett bötesföreläggande.

“Samarbetet” innebar alltså att jag skulle ha skrivit på ett bötesförläggande och besparat dessa samhällets tjänare en del praktiskt arbete.  När jag inte gjorde detta fabricerade Snaggen ihop en lögn och tubbade sin kvinnliga kollega till att stödja sin version. Vågar han även stå och ljuga tingsrätten i Hudiksvall rakt upp i ansiktet för att av ren hämndlystnad åsamka mig ytterligare kostnader? Ja, vad har jag att sätta emot? Att anklagelsen från början bygger på en lögn – spelar det någon roll när två poliser stöttar varandra även om den ena gjort det genom att av ren lojalitet mot sin yngre kollega ändra sin version av vad hon först sagt? Om nu tingsrätten skulle finna att det inte kan styrkas att bältet varit avtaget medan bilen rullade så har man därmed även bevisat att poliserna ljuger.  Men har det någonsin förekommit att en polis ställts till svars för att medvetet ha ljugit ihop en historia när det gäller trafikförséelser för att trakassera en oskyldig person? Det ska bli synnerligen intressant att följa fortsättningen av detta ärende och jag undrar i mtt stilla sinne i vad mån systemet med rapporteftergifter regleras i interna föreskrifter. Får nybakade poliser där lära sig att man kan använda detta som ett påtryckningsmedel för att tvinga fram ett accepterande av bötesförelägganden? Jag drar mig just nu till minnes en föreläsare som skulle undervisa i batongteknik under den tid jag jobbade inom kriminalvården och gick en kurs. Budskapet var följande:

– Om ni ska spöa upp någon jävel så se för fan till att lägga en telefonkatalog på kroppen innan ni slår. På det sättet blir det inga märken men ni kan ge er fan på att det gör lika jävla ont! (ordagrant citat)

Vilka råd på vägen får aspiranterna i dag på Polishögskolan när det gäller eventuell kommande tjänsteutövning inom Länstrafikgruppen?

Nu lämnar vi detta ämne och går vidare med något trevligare. Pyrenéen är en mycket speciell ras och den som en gång träffat en pyrenéerhund är mycket sällan oberörd. Nej, det är lätt att bli förälskad i denna underbara ras. Förutom helt vita pyrenéer – som Ona var – finns det även de som mörkare inslag i pälsen. Det var en lisa att så småningom komma hem till Gerd som fött upp pyrenéerhundar sedan 1980-talet men nu avvecklat verksamheten efter att maken gått bort. Hon medverkar för övrigt i onsdagens program den 24 mars kl 2000-2100. Över kaffe och hembakt sockerkaka talades vi vid om pyrenéer och mycket annat. Gerd berättar att hon lärde känna rasen efter att hennes älskade schäfer gått bort och hon hade en arbetskamrat som födde upp pyrenéerhundar. Det blev så att hon efter en tids sorgearbete kom hem till arbetskamraten för att titta på valpar och sedan var hon fast. När hon återvände hem till Bergsjö så hade hon en vit vacker ny vän med sig och från den dagen var det pyrrar som gällde. I dag hade hon två pyrenéerhundar kvar: Bella och Hampus, båda elva år. Vilket är mycket för en pyrenéerhund.

Efter att vi spelat in ett inslag för kommande veckas program så måste jag givetvis gå ut och hälsa på vovvarna. Ja, ska jag vara ärlig så var nog en stor del av anledningen till att jag letat mig hit att jag var i skriande behov av litet pyrenéerenergi. Djur har rent allmänt en otrolig förmåga att känna och trösta men jag vågar nog säga att pyrenéerhundarna är exceptionella när det gäller att inte bara trösta utan i detalj veta instinktivt vad som behöver göras. Kanske är det ett sinne som utvecklats under alla år av självständigt arbete med att skydda herden och hans flock mot rovdjur. När jag närmade mig Gerd’s livskamrater så visste de med ens vad som hade hänt och att jag hade förlorat en av deras rasfränder. Det var nog tur att det var galler mellan oss – annars vet jag inte om jag hade kunnat slita mig från dessa underbara vovvar. Men vi pussades och gosade så gott det gick och framför allt Bella var väldigt kelig och gned än den ena, än den andra sidan av huvudet mot mina fingrar som sträcktes in genom gallret. Ett mycket vanligt pyrenéerbetéende och något som Ona alltid brukade göra efter att hon mött mig i dörren, glatt pratande, för att pussas och kela. Ja, jag kände mig underbart upplivad efter kontakten med dessa härliga vovvar.

Nu ska jag åka mot Stockholm och förmodligen har redan Ona’s vackra mjuka päls precis som resten av vad som en gång var min närmaste vän nu förvandlats till aska. Detta är Bergsjö’s gamla telestation, numera djurkrematorium, som blev hennes slutstation. Även innehavaren av krematoriet, Leif, kommer att medverka i nästa veckas program. Jag har bett honom att tillsammans med urnan med askan skicka de metallbitar som höll ihop Ona’s opererade framben efter den svåra olyckan den 31 maj för att ha ett fysiskt minne av henne. Kanske har något av hennes positiva och livsbejakande kraft stannat kvar i dessa metallbitar? Jag vill i alla fall tro att det är så.

Ona’s matskål har fått stå kvar på hennes sista viloplats där gravljuset nu brunnit ut. Sedan hon lämnade oss så har någon ätit upp vad som fanns i skålen, inklusive den sista hundgodisbit som fanns kvar i paketet. Ona kunde inte ens få i sig denna och då anade jag att det var allvarligt. Jag hade skrivit upp “hundgodis” på inköpslistan i söndags men nu blev det aldrig aktuellt. Kanske är det en räv som har letat sig fram och rensat skålen, väl vetande att husets gårdvar nu är borta och att det är fritt fram. När jag tar upp skålen så hajar jag till vid åsynen av budskapet på dess botten.

Ja, min fina Ona, du är borta nu och har fått somna in. Men du kommer ändå att finnas med mig och en dag ses vi igen.

Tags: , , , , , , , , , , ,

Post a Comment