En konstig dag

April 3, 2016 – 10:04 am

Denna dag känns faktiskt litet konstig. Det är som om den inte riktigt kan bestämma sig för vilken riktning den ska ta. Visst finns vårens alla dofter i luften men inte så utpräglat som vanligt. Det är inte mulet men ändå verkar inte solen komma sig för att lysa igenom molntapparna. Ingen antydan till regn känns i luften men ändå är det som det skulle kunna komma något senare. Kanske. Ja, det är som om själva dagen tvekade och inte riktigt vet hur den ska gå vidare.

Själv har jag vilat och tänkt på min Frida som utkämpar sin kamp mot mörkret så nära och ändå så långt borta. Men hon är inte ensam. Hon är i goda händer och kunnig personal finns till hands, som vet vad som behöver göras och snabbt kan rycka in. Alla våra underbara vänner följer Frida och håller tummarna, ber för henne och sänder sin energi för att hjälpa henne ta sig igenom denna svåra stund. Inget telefonsamtal kom under natten vilket måste innebära att Fridas tillstånd inte drastiskt försämrats. Men har hon blivit bättre? Ja, om ett par timmar vet vi besked.

Naturligtvis måste jag komma ut och röra på mig även när inte Frida är hemma och tar hand om de praktiska rutinerna. Så det fick bli en vandring längs vår rutt i Svartsjöparken.

svartsjoparken1

Trädet bredvid slottet är första anhalten på vår promenad. Här finns alltid en massa intressanta dofter av andra vovvar och Frida känner de flesta. Efter att hon lämnat en “like” går vi vidare.

svartsjoparken2

Ska vi ta vänster in på grusgången eller fortsätta rakt fram, uppför trappan och mot Svartsjöviken? De senaste gångerna har Frida valt grusgången då många intressanta doftspår pekat däråt.

svartsjoparken3

 

Ibland tar vi en runda förbi dammen i Svartsjöparken. Här drack Frida vatten första gången senast hon var hemma, då hon varken åt eller drack något inomhus.

svartsjoparken4

 

Efter allén finns nya valmöjligheter. Ska vi fortsätta framåt längs vandringsleden över fälten mot Skå flygfält? Eller ska vi ta vänster, gå en sväng genom den lilla lövskogen och så småningom komma tillbaka till parken?

svartsjoparken5

Här har vi den så kallade kyrkan. Den ser kanske inte så mycet ut för världen just nu men är mycket vacker med sin lummiga grönska sommartid. En plats för stilla ro, kontemplation – och bön.

svartsjoparken6

Snart är det dags att avtäcka statyn av Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna för säsongen.

frida_staty

Gustav och Axel har faktiskt fungerat som hundvakter åt Frida, dock bara korta stunder.

svartsjoparken7

Frida och jag brukar oftast ta en tur förbi ruinen av det gamla Vasaslottet ned mot Svartsjöviken.

svartsjoparken8

Mellan dessa träd vid Svartsjöviken drack Frida vatten och svalkade tassarna i Mälaren senast hon var hemma hos mig. När blir det nästa gång?

Nu kan vi bara vänta.

Det känns som en konstig dag i dag. Ska Frida få leva vidare?

 


Pyrresuck

April 2, 2016 – 6:19 pm

fridaronny

Nej, ordet pyrresuck finns inte sedan tidigare, enligt Google. Det är jag som myntat det. Ni som haft kontakt med pyrrar har kanske märkt att de ibland ger ifrån sig en lång, utdragen och vällustfylld suck när de mår riktigt bra. När allt stämmer. När de kan koppla av tillsammans med sin flock och verkligen njuter av tillvaron. Det är en sådan suck man kan få höra när man legat länge och gosat med sin pyrre.

Frida är mycket svag nu. Jag var orolig för att hon skulle bli ännu sämre om jag kom in och störde henne. Samtidigt var jag rädd att hon skulle tycka att jag hade svikit henne då jag inte fanns på plats när hon kom tillbaka ur narkosen. Så det fick bli en resa in till sjukhuset under lördagseftermiddagen. Jag fick en uppdatering av Fredrik som också tog denna bild på oss. Hon var vid medvetande men totalt dränerad på all energi och kunde inte röra sig.

Det första jag märkte var att Frida nu andades lugnt och jämnt. Den rosslande och väsande andningen var som bortblåst. Hon har fått smärtstillande mediciner efter operationen och är allmänt svag. Fredrik misstänkte multiorgansvikt och levern har angripits, liksom njurarna. Vad finns då att göra? Ja, egentligen bara att fortsätta med dropp så att hon får de näringsämnen hon behöver. Men bara till en viss gräns.

Beskedet är att om inte Fridas tillstånd förbättrats i morgon söndagen den 3 april 2016 finns inte längre något hopp. Då är det meningslöst att fortsätta. Kommer Frida att bli bättre under natten? Eller blir hon sämre? Om mobilen ringer under kvällen/natten kan jag förutsätta att det är dåliga nyheter då positiva förändringar knappast sker snabbt. Negativa förändringar kan tyvärr komma snabbare.

Jag ville förstås också veta hur hon ville ha det. Förra gången vi satt och pratade lyckades hon resa sig upp och hon sökte mycket intensivt min blick för att förklara att hon var beredd att kämpa och genomgå operationen. Den klarade hon med glans och all heder till den kirurgiska avdelningen. Men hur skulle det bli nu? Frida var så svag att hon inte kunde röra en muskel och jag befarade att hon inte skulle kunna meddela sig med omvärlden alls. Men jag slog mig ned vid hennes sida och började tala lugnt med henne, samtidigt som jag ömt smekte hennes mjuka päls. Jag lutade mig fram mot henne ansikte och fortsatte att berätta om hur många som längtade efter att träffa henne igen, skogspromenader och träffar i parken, gemensamma arbetsresor, allt vi skulle göra tillsammans när hon kom hem igen.

Då kom det. Tecknet.

Efter att lugnt ha pratat med Frida i 5-10 minuter och smekt henne lyftes plötsligt hennes vänstra ögonlock sakta men säkert. Inte bara så att det höjdes något utan det lyftes ända upp så att hela ögat exponerades. Jag kan svårligen föreställa mig den ansträngning det måste ha inneburit. Än en gång sökte hon min blick, fokuserade och höll den kvar. Hon var mycket svagare nu än före operationen och lågan flämtande. Men det var ingen tvekan om saken. På samma sätt som tidigare uttryckte hon en klar beslutsamhet genom sin blick. Hon har inte givit upp. När ögonlocket sänkts igen hörde jag till min förvåning en djup, njutningsfylld suck, som om hon var nöjd över att ha kunnat överbringa sitt budskap. En riktig pyrresuck.

Jag förstår om ni tycker att detta verkar som önsketänkande och att jag försöker se något som inte finns. Men jag erkänner gärna att jag fått ett förnyat hopp efter att ha träffat Frida i dag. Hon må vara svag men kämpaglöden finns kvar. Låt oss nu hoppas att den räcker till.

Lilla Frida, jag älskar dig så. Ja, det vet du ju redan och jag har sagt det många gånger förut. Ville bara säga det igen. Vila nu, ha en lugn natt och låt oss hoppas att miraklet har inträffat i morgon.


Hur ber man utan att vara troende?

April 2, 2016 – 1:02 pm

I avvaktan på besked från djursjukhuset tog jag ytterligare en promenad i parken, där Frida och jag så ofta brukar vistas. Där träffade jag på en dam med en snäll elvaårig vovve. Hennes hund var också trött och hade fömodligen problem med en tand då hon börjat äta dåligt. Men veterinären ville inte bedöva på grund av åldern.

Vi kom att tala om Frida, hennes hund, vovvar i allmänhet och under samtalets gång sa jag: Ja, om jag vore religiös skulle jag be en bön nu.

Hon stannade upp, smekte min kind och så: Gör det! Det fungerar. Men du måste säga den högt.

Nej, hon är heller inte religiös i den meningen att hon bekänner sig till en tro i organiserad form eller tillhör något speciellt samfund. Själv tror jag på att det finns en kraft som kan kanaliseras för olika ändamål och att vi alla har möjlighet att påverka den. Ju fler krafter som drar åt samma håll desto bättre. Kanske är det naivt att tro så. Men låt oss kalla kraften för Gud i brist på annat namn.

Hur kommer man då i kontakt med kraften om man inte är riktigt säker på vem eller vad den egentligen är? Är det den kristne guden, Allah eller kanske Buddah som har rätt? Finns risken att min bön blir felkopplad i evighetens växel och hamnar hos någon virrpanna som styr Daesh/IS (Inavlade Skithögar, Illiterata Slaktare, Imbecilla Sagoberättare…) Jag är inte intresserad av hundra jungfrur i paradiset efter att ha sprängt mitt bombbälte och dödat oskyldiga. Mitt paradis är här på jorden, tillsammans med min lilla Frida.

Jag gjorde som damen sa. Lustigt nog finns en plats i Svartsjöparken som kallas Kyrkan och det är en cirkulär yta omgärdad av stora träd. Här håller man då och då bröllop i grönskan. Så jag antar att det bör vara en rätt bra plats för att komma i kontakt med kraften.

Vill man ha resultat måste man fokusera. En bön måste sägas vara den ultimata formen av fokusering. Inga vägar ska lämnas oprövade.

Jag vände mig i brist på bättre benämning till Gud – och då menar jag kraften – med följande bön:

Gode Gud, låt Frida bli frisk till i morgon söndag och komma hem hit på måndag. Ge oss ett mirakel.

Ja, jag sa amen också vilket väl ska motsvara “over and out” för att markera att förbindelsen är avslutad.

Nu återstår att se om jag blev kopplad rätt och budskapet nådde fram till rätt instans. Måtte kraften vara med dig nu, lilla snälla Frida. Jag kommer just att tänka på en rad i Defoe’s Robinson Crusoe: “Åkalla mig i nöden och jag ska hjälpa dig”. Snart vet vi om det fungerar.


Ska man hylla dags sol innan den gått ned?

April 2, 2016 – 10:58 am

frida_narkos2

Mina vänner, om Frida någonsin behövt ert stöd och er energi så är det nu.

Klockan närmar sig elva på förmiddagen och jag fick precis en påringning från Fredrik, den vänlige norrman som i går meddelade att Frida klarat operationen bra. I dag var inte beskedet lika positivt. Vad är det då som har hänt?

Frida är mycket svag i dag  och inte i ett sådant skick som man hade haft anledning att förvänta sig efter operationen. Hon har också börjat blöda i tandköttet vilket hon inte gjort tidigare. En misstanke är att cancern kan ha spridit sig mer än man trodde och att blodet påverkats så att det inte koagulerar som det ska. Risken finns att en massa små blodproppar dyker upp på olika ställen. Nu har man tagit blodprov och besked förväntas runt klockan ett.

Fredrik har alltså en misstanke om vad det kan vara som orsakar Fridas nedsatta allmäntillstånd. Är det som han befarar är Fridas tillstånd livshotande. Då återstår blodtransfusioner och akutvård men han säger att han aldrig någonsin varit med om att någon hund överlevt ett sådant tillstånd.

Det är inte definitivt förrän blodproven är tagna och vi vet mer. Inte heller är det definitivt om det nu är så att våra värsta farhågor besannas. Även om ingen annan hund som Fredrik känner till överlevt detta tillstånd så finns fortfarande en livsgnista kvar hos Frida. I alla fall tror jag det. Jag måste under alla omständigheter träffa henne på nytt och fråga henne hur vi ska gå vidare. Efter det vet jag.

Ska det verkligen behöva bli så att vårt lyckade aprilskämt mot liemannen och döden som jag raljerade om i går den första april slår tillbaka? Eller kommer kärleken och all vår positiva energi att hjälpa Frida tillbaka till livet?

Om blodprovet utvisar vad Fredrik befarar återstår bara att låta Frida fatta det slutgiltliga beslutet.

 


April april….

April 1, 2016 – 8:22 pm

Denna långa dag den 1 april 2016  drar sig nu mot sitt slut och jag har precis återkommit från djursjukhuset.

Vi visste vilken insats vi spelade med. Fridas liv. Men i går visade hon mig klart och tydligt att hon verkligen ville leva vidare. Att hon hade livsgnistan. Lusten att gå vidare. Trots att hon var så svag gjorde hon allt för att övertyga mig om att hon hade kraften och viljan att komma tillbaka.

När jag kom in till djursjukhuset i förmiddags hade operationen redan påbörjats och jag fick veta att hon klarade narkosen bra. Detta var en av de saker en tidigare veterinär varnat för: risken fanns att Frida skulle dö under narkosen. Jag fick också flera gånger veta att chansen att denna operation skulle lyckas var oerhört liten. Veterinären hade talat med onkologen på Albano Djursjukhus och även de avrådde från en operation. Men Frida sa ja och då fick det bli så.

Så småningom kom en manlig sjuksköterska ut och frågade mig  om jag ville att vi skulle avbryta operationen då det fanns en överhängande risk att Frida skulle dö. Lymfknutan i hennes buk var stor som en knytnäve och i farlig närhet av stora kroppspulsådern. Dessutom löpte mängder av blodkärl samman där. Risken bedömdes som stor att så svåra blödningar skulle uppstå att man inte skulle kunna klara av dem. Därför ville man ha klart besked innan man gick vidare.

Vilket alternativ fanns då? Om vi avbröt operationen skulle Frida bli stadigt sämre och hon var redan så sjuk att hon hade svårigheter både att andas och röra sig. Frida var fysiskt i mycket dåligt skick. Som jag såg det fanns inget annat alternativ än att fortsätta. Frida hade redan givit klartecken. Så operationen fick fortsätta.

Nu följde fler långa timmar av väntan. Lustigt nog fanns en rasspecial i det nummer av Hundsport som låg framme om pyrenéerhundar och pyrenéeisk mastiff. Slutligen kom en annan manlig sjuksköterska ut, en norrman som jag talat med i telefon tidigare. När jag satt där och väntade gav jag noga akt på allas kroppsspråk och det ingav ett visst hopp att han inte såg ut att vara på väg att överbringa ett sorgebud. Nej, han meddelade att man nu hade passerat den verkligt kritiska fasen. Knutan var bortopererad. Men blödningarna då? Ja, sa han, visst blödde det en hel del men det var inget vi inte kunde klara. Nu fortsätter vi med svulsten i analöppningen. Tidigare hade norrmannen meddelat att man funnit cystor på äggstockarna och föreslog att de skulle opereras bort när man ändå höll på, för att förebygga livmodercancer. Jag kom faktiskt inte på tanken att fråga om det nu men hade i alla fall givit klartecken när vi talades vid.

Slutligen kom en engelsktalande kirurg ut och berättade för mig att hans arbete nu var avslutat.

DET LYCKADES! FRIDA KLARADE DET! Detta är det bästa aprilskämt jag någonsin varit med om! Frida och alla vi andra lurade liemannen, narrade döden och hennes kamp gav resultat. I ett läge som detta är jag glad att varken Frida eller jag någonsin övervägde att låta henne somna in, som termen lyder. Då hade det varit slut. Nu startar i stället en ny fas i våra liv. Jag väntade i flera ytterligare timmar i hopp om att Frida skulle bli ett sådant skick efter narkosen att hon fick ta emot ett aldrig så kort besök men då hon låg kvar inne i operationssalen för observation tillsammans med andra patienter gick inte det.  Men jag hoppas Frida ändå kände att jag faktiskt höll mitt löfte till henne och kom in till sjukhuset i dag.

Jag är definitivt ingen champagnemänniska och dricker det vanligen en gång per år, till nyår. Men i dag kände jag att jag måste bryta mot mina principer för att fira att Frida fick livet åter. Det fick bli en liten flaska då det blir till att stiga upp tidigt i morgon. Frida stannar kvar över natten och om hon blir kvar längre ska jag i alla fall hälsa på henne under lördagen.

Det kvarstår fortfarande många frågor och jag har ännu inte träffat Frida efter operationen. Vi vet inte om cancern var godartad eller elakartad. Finns det förresten någon god cancer? Men Frida har fått en ny chans och detta är min lyckligaste dag på jag vet inte hur länge. Det är absolut sant trots att det är första april i dag…

frida_narkos