Kvällens avsnitt av The Ronny B Goode Show onsdag 24/3 har jag tillägnat Ona. Musikutbudet kanske är av något mindre uppsluppet slag än vanligt i mina program och det blir också några inslag om sorgearbete och pyrenéerhundar. Låt oss gemensamt minnas de kära vänner som vi förlorat. Sänds över Radio Österåker 103.7 i Stockholm-Roslagen och över webben på http://radio.osteraker.se
För att börja med det ämne som jag tänker låta ta upp minst av min kraft av allt så kan jag efter gårdagens kontakt med länstrafikgruppen konstatera följande:
Rapporteftergift innebär att en polistjänsteman/kvinna underlåter att skriva rapport på en förséelse som aldrig ägt rum som tack för att den enskilde medborgaren accepterar ett bötesföreläggande utan att konstra. Ja, Snaggen uttryckte det sålunda: - Hade du samarbetat så hade vi kunnat glömma det där med att du inte hade säkerhetsbältet på dig men nu ska du få betala för det också. Det var bara det att jag faktiskt hade bältet fastlåst tills att bilen slutat rulla och såvitt mig är bekant finns ingen lag som säger att man måste ha säkerhetsbälte på sig när man sitter i en parkerad bil och talar med en polisaspirant. Under de decennier som jag kört bil så har det blivit en reflexrörelse att sätta på bältet innan jag startar bilen och ta av det när jag stannat och stängt av motorn. Att det sedan hängde kvar över axeln efter att jag knäppt upp låset gav tydligen denne tjänsteman inspiration till att fabricera en anklagelse till. Det hör till saken att han nämnde detta först efter att den ursprungliga rapporten var färdigskriven av hans kvinnlige kollega och detta efter att han råkat i affekt över att jag inte accepterade ett bötesföreläggande.
“Samarbetet” innebar alltså att jag skulle ha skrivit på ett bötesförläggande och besparat dessa samhällets tjänare en del praktiskt arbete. När jag inte gjorde detta fabricerade Snaggen ihop en lögn och tubbade sin kvinnliga kollega till att stödja sin version. Vågar han även stå och ljuga tingsrätten i Hudiksvall rakt upp i ansiktet för att av ren hämndlystnad åsamka mig ytterligare kostnader? Ja, vad har jag att sätta emot? Att anklagelsen från början bygger på en lögn - spelar det någon roll när två poliser stöttar varandra även om den ena gjort det genom att av ren lojalitet mot sin yngre kollega ändra sin version av vad hon först sagt? Om nu tingsrätten skulle finna att det inte kan styrkas att bältet varit avtaget medan bilen rullade så har man därmed även bevisat att poliserna ljuger. Men har det någonsin förekommit att en polis ställts till svars för att medvetet ha ljugit ihop en historia när det gäller trafikförséelser för att trakassera en oskyldig person? Det ska bli synnerligen intressant att följa fortsättningen av detta ärende och jag undrar i mtt stilla sinne i vad mån systemet med rapporteftergifter regleras i interna föreskrifter. Får nybakade poliser där lära sig att man kan använda detta som ett påtryckningsmedel för att tvinga fram ett accepterande av bötesförelägganden? Jag drar mig just nu till minnes en föreläsare som skulle undervisa i batongteknik under den tid jag jobbade inom kriminalvården och gick en kurs. Budskapet var följande:
- Om ni ska spöa upp någon jävel så se för fan till att lägga en telefonkatalog på kroppen innan ni slår. På det sättet blir det inga märken men ni kan ge er fan på att det gör lika jävla ont! (ordagrant citat)
Vilka råd på vägen får aspiranterna i dag på Polishögskolan när det gäller eventuell kommande tjänsteutövning inom Länstrafikgruppen?
Nu lämnar vi detta ämne och går vidare med något trevligare. Pyrenéen är en mycket speciell ras och den som en gång träffat en pyrenéerhund är mycket sällan oberörd. Nej, det är lätt att bli förälskad i denna underbara ras. Förutom helt vita pyrenéer - som Ona var - finns det även de som mörkare inslag i pälsen. Det var en lisa att så småningom komma hem till Gerd som fött upp pyrenéerhundar sedan 1980-talet men nu avvecklat verksamheten efter att maken gått bort. Hon medverkar för övrigt i onsdagens program den 24 mars kl 2000-2100. Över kaffe och hembakt sockerkaka talades vi vid om pyrenéer och mycket annat. Gerd berättar att hon lärde känna rasen efter att hennes älskade schäfer gått bort och hon hade en arbetskamrat som födde upp pyrenéerhundar. Det blev så att hon efter en tids sorgearbete kom hem till arbetskamraten för att titta på valpar och sedan var hon fast. När hon återvände hem till Bergsjö så hade hon en vit vacker ny vän med sig och från den dagen var det pyrrar som gällde. I dag hade hon två pyrenéerhundar kvar: Bella och Hampus, båda elva år. Vilket är mycket för en pyrenéerhund.
Efter att vi spelat in ett inslag för kommande veckas program så måste jag givetvis gå ut och hälsa på vovvarna. Ja, ska jag vara ärlig så var nog en stor del av anledningen till att jag letat mig hit att jag var i skriande behov av litet pyrenéerenergi. Djur har rent allmänt en otrolig förmåga att känna och trösta men jag vågar nog säga att pyrenéerhundarna är exceptionella när det gäller att inte bara trösta utan i detalj veta instinktivt vad som behöver göras. Kanske är det ett sinne som utvecklats under alla år av självständigt arbete med att skydda herden och hans flock mot rovdjur. När jag närmade mig Gerd’s livskamrater så visste de med ens vad som hade hänt och att jag hade förlorat en av deras rasfränder. Det var nog tur att det var galler mellan oss - annars vet jag inte om jag hade kunnat slita mig från dessa underbara vovvar. Men vi pussades och gosade så gott det gick och framför allt Bella var väldigt kelig och gned än den ena, än den andra sidan av huvudet mot mina fingrar som sträcktes in genom gallret. Ett mycket vanligt pyrenéerbetéende och något som Ona alltid brukade göra efter att hon mött mig i dörren, glatt pratande, för att pussas och kela. Ja, jag kände mig underbart upplivad efter kontakten med dessa härliga vovvar.
Nu ska jag åka mot Stockholm och förmodligen har redan Ona’s vackra mjuka päls precis som resten av vad som en gång var min närmaste vän nu förvandlats till aska. Detta är Bergsjö’s gamla telestation, numera djurkrematorium, som blev hennes slutstation. Även innehavaren av krematoriet, Leif, kommer att medverka i nästa veckas program. Jag har bett honom att tillsammans med urnan med askan skicka de metallbitar som höll ihop Ona’s opererade framben efter den svåra olyckan den 31 maj för att ha ett fysiskt minne av henne. Kanske har något av hennes positiva och livsbejakande kraft stannat kvar i dessa metallbitar? Jag vill i alla fall tro att det är så.
Ona’s matskål har fått stå kvar på hennes sista viloplats där gravljuset nu brunnit ut. Sedan hon lämnade oss så har någon ätit upp vad som fanns i skålen, inklusive den sista hundgodisbit som fanns kvar i paketet. Ona kunde inte ens få i sig denna och då anade jag att det var allvarligt. Jag hade skrivit upp “hundgodis” på inköpslistan i söndags men nu blev det aldrig aktuellt. Kanske är det en räv som har letat sig fram och rensat skålen, väl vetande att husets gårdvar nu är borta och att det är fritt fram. När jag tar upp skålen så hajar jag till vid åsynen av budskapet på dess botten.
Ja, min fina Ona, du är borta nu och har fått somna in. Men du kommer ändå att finnas med mig och en dag ses vi igen.
Hur har ni det, mina vänner? Jag har precis lyssnat igenom kvällens program själv och får erkänna att jag faktiskt blev litet piggare av musiken även om jag inte visste vad som låg framför oss när jag spelade in programmet. Förhoppningsvis hade ni behållning av det också.
Nå, om vi återvänder till pistolmannen och hans kolleger. Vad hände egentligen? Slutade dagen i misär? Ja, gudarna ska veta att det inte var långt ifrån. Efter en stunds samvaro vid vägkanten så skulle det förstås skrivas rapport. Medan damen i sällskapet satt sig bakom ratten i polisbilen och börjat skriva på sitt epos så försökte jag få kontakt med Gerd. Jag hade bara med en vägbeskrivning men inget telefonnummer. Jag klev ur bilen och frågade Snaggen om någon av dem kände till samhället och var hon bodde. Inget resultat. Inte heller Eniro 118118 kunde lämna besked. I mitt stressade tillstånd hade jag förväxlat hennes efternamn och det var först när jag nämnde namnet på hennes tidigare kennel som Eniro hittade henne och kunde lämna besked. Vi fick kontakt och under tiden arbetade lagens långa arm frenetiskt med rapportskrivandet.
Så följde då själva förhöret. Erkände jag gärningen? Inga kommentarer, var mitt svar. För att förtydliga mitt ställningstagande så hänvisade jag till att saken ju ändå måste avgöras genom en rättslig process. “Få se, hur sa du nu…. saken-måste-ändå-avgöras-….” Pennan arbetade för högtryck.
- Jag sa bara att jag inte hade några ytterligare kommentarer och avvaktar rättens beslut.
- Du säger alltså att du inte-har-några-ytterligare-komm….
Nu må ni tro att Snaggen vaknade till liv på allvar! Han hade i flera minuter vankat omkring rastlös utan några bilister att rikta sin rymdpistol emot och kunde inte hålla sig längre.
- Hörru du! En sak ska du ha klart för dig! Lätt orolig noterade jag hans exalterade tonfall, högröda ansiktsfärg och ett kroppsspråk som påminde om en galen bärsärk på steroider. Någon som längtade efter ett offer belagt med handbojor så att han i lugn och ro kunde gå över detsamma med sin batong.
- Jaha?
- Jag hade tänkt att släppa det här med bältet men nu sätter vi dit dig för det också! Du kunde ha tjänat in dessa böter men nu får du dem med! Nu blir det för bältet också.
Många år som anställd inom kriminalvården har lärt mig att det är viktigt att behålla sitt lugn i krissituationer. Jag hade sannolikt hälften av Snaggen’s puls vid tillfället. Jag fortsatte att tala lugnt och sansat som man talar till ett barn. Erfarenheten har lärt mig att det är viktigt att anpassa sina verbala budskap till den tänkta målgruppen. Så jag påpekade helt lugnt:
- Din kollega här sa ju faktiskt att jag tog av mig bältet efter att jag hade stannat bilen.
- Nähä! utbrast hon och jag kunde se en antydan till rodnad av skam på hennes kinder. Jag sa att du KUNDE ha tagit av dig bältet efter att du hade stannat bilen!
En kommentar om att bältet (som jag nu skulle till att sätta på mig) befann sig över mitt bröst och alltså var avtaget lämnade jag utan avséende då jag under resans gång klivit ur bilen för att fråga Snaggen om han eller någon av hans kolleger visste var Gerd bodde. Men tydligen hade han redan glömt det….
Ja, man kan raljera om detta i oändlighet. Men historien har en allvarlig biton som ger en bitter smak när man tänker i termer av rättssäkerhet och likställdhet inför lagen.
- Kan två polismän genom att medvetet ljuga och backa upp varandras versioner förorsaka en oskyldig medborgare böter eller än värre påföljder för en påstådd gärning som denne inte har begått?
- Är kårandan inom polisen så stark att man som kvinna undergivet måste backa upp en manlig yngre kollega även när man vet att han har begått ett fel?
- Vilket skyddsnät finns för drabbade medborgare som råkat ut för poliser som helt enkelt tappat greppet om vad de håller på med? Vi har nyligen kunnat läsa om att inte mindre än två på varandra följande utredningar om övervåld som ledde till en ung persons död i Göteborg har lagts ned. Inom parantes kan sägas att utredningarna utfördes av samma instans….
Förstå mig rätt nu. Mitt fall är i sig egentligen inte så allvarligt. Inget våld brukades och jag kunde helskinnad återvända till torpet för att fortsätta mitt sorgearbete. Min Ona var - och är - så oändligt mycket större och viktigare än petitesser av detta slag. Jag ska nog jobba ihop de 4-5 000 kronor som krävs när Snaggen har fått igenom sina krav. Om han får det. I själva verket så ska det bli riktigt intressant att se hur rättegången kommer att arta sig då två polismän unisont kommer att framhärda i att jag kommit inkörande på en busshållplats i Bergsjö, därtill nödd och tvungen och hotad av en figur med rymdpistol, allt medan jag haft ett säkerhetsbälte uppdraget över mina axlar utan att det har varit fastsatt!
Ja, jag vet att Sverige inte styrs av sunt förnuft utan av paragrafer. Men det ska bli intressant att höra om tingsrätten finner det underligt att jag skulle åka omkring med ett olåst säkerhetsbälte över axeln bara för att retas med polisen. Är inte detta i realiteten en hämndaktion från en yngling i polisdräkt som upplevt irritation över att jag inte underlättat hans arbete genom att omgående acceptera ett bötesföreläggande? Om tingsrätten finner detta helt naturligt och accepterar polismannens- och kvinnans utsagor enligt principen två mot en så har i alla fall mitt förtroende för svenskt rättsväsende urholkats. Det är synd därför att vi skulle kunna ha ett fint land tillsammans.
This is Ronny B Goode signing off. På onsdag 2000 kommer minnesprogrammet om min bästa vän, min lilla Ona. Ha det bra alla - och kör försiktigt!
Först kan jag meddela att dagens The Ronny B Goode Show startar snart - kl 2000 - på Radio Österåker 103.7 och via webben på http://radio.osteraker.se Programmet spelades in innan jag och Ona åkte upp till Hälsingland.
Med anledning av vad som hänt kommer jag följande vecka att tillägna Ona mitt program. Den som då söker rock’n'roll och underhållning kanske känner sig litet främmande - eller så kanske du hittar helt andra dimensioner i programmet. Vill du till exempel veta mera om pyrrar eller har du själv sörjt en förlorad fyrfota vän (ja, undulater räknas också) så kan du ha behållning av att lyssna. Onsdag 24 mars kl 2000 alltså.
Jag tyckte att det kunde vara trevligt att ha med ett inslag med någon annan med erfarenheter av pyrrar. Därför kontaktade jag Gerd som tidigare drev kennel och födde upp pyrenéerhundar. Vi gjorde upp om ett sammanträffande för att spela in en intervju i dag. På väg dit så fick jag ett exempel på vilken särdeles timing makternas spel kan ha, för att travestera Strindberg.
När jag körde in i det lilla samhället där Gerd bor så mötte jag till min förvåning den röda buss som i morse hämtat min Ona för vidare transport till djurkrematoriet. Upphämtningsrundan hade tydligen pågått en stor del av dagen då krematoriet täcker upp både Hälsingland och Medelpad och nu var transporten på väg med sin last mot krematoriet. 30 sekunder senare på väg utför en backe blev det tvärstopp på färden.
Mitt i vägen stod en person i gul väst och pekade på mig med en mojäng som såg ut som en sån där rymdpistol som alltid varit en populär leksak för barn. Ni som följt Familjen Jetson och Star Wars vet vad jag menar. Ja, ett tag trodde jag faktiskt att jag höll på att bli zappad till evigheten men jag körde på tecken in till sidan av vägen och stannade. Liksom av en reflex när jag stannat bilen så knäppte jag upp säkerhetsbältet. Jag brukar göra det innan jag kliver ur bilen vilket underlättar betydligt.
De få gånger det har hänt att jag blivit stoppad för alkotest eller liknande så har tjänstemännen varit noga med att hälsa artigt och förklara sitt ärende. Så icke denna gång. Nej, aspiranten (ja, han kan ha varit konstapel även om jag finner det förstnämnda alternativet som mest sannolikt) pekade på mig med sin rymdpistol utan ett ord. Så jag blev ju tvungen att fråga vad saken gällde. Hade ett UFO landat i centrum och höll en främmande civilisation på att ta över jorden? Radioaktiva utsläpp? Spänningen var olidlig.
_ DU HAR KÖRT FÖR FORT! var det första aspiranten/konstapeln sa när han tog till orda. 67 km/h i timmen skulle jag ha kört, på en 50-sträcka. Ja, detta föreföll svårt att motbevisa så där på direkten trots att jag har en viss känsla för hastigheten även när jag inte har blicken fäst vid hastighetsmätaren. Nu var jag dessutom bragt ur fattningen av att precis ha mött Ona på en plats och ett sätt som jag inte väntat mig. Nåja, vad som en gång var Ona. I grannbyn hade jag hållit under 30 på en 30-sträcka utanför en skola och fann det för otroligt att jag skulle ha närmat mig denna postering med mer än dubbla hastigheten. Men enligt pistolmannen var bevisningen förkrossande och då hade man dessutom haft godheten att dra av en rabatt på 3 km/h för att egentligen hade jag hållit 70. Vilket fick mig att reflektera att det var synd att jag inte hållit 160 - undrar hur stor rabatten hade blivit då.
Den kortsnaggade tog tag i vad som motsvarar pistolpipan och visade stolt instrumentpanelen på baksidan för att förtydliga att det inte var någon idé att neka och förklarade på ett pedagogiskt sätt vad de olika rutorna betydde. Det fanns två fönster och ett handtag. En enkel och genomtänkt konstruktion, sannolikt framtagen på det att den måtte kunna förstås av den mest fåkunnige. Men för säkerhets skull kom pistolmannen med ett förtydligande när det gällde fönstret märkt “speed”:
- Speed betyder hastighet! (Tänk, jag som trodde att det var en drog). Det visar på 67. Alltså har du kört 17 km för fort. Quod erat demonstrandum! (Nej, det där sista sa aldrig den kortsnaggade pistolmannen - det lade jag till för att göra min berättelse mera intressant).
Jaha, vad gör vi nu? Jo, vi kallar in en kvinnlig kollega för att få mig att bekänna gärningen. Lustigt förresten att både mord och trafikförséelser bedöms som gärningar och att man i båda fallen är gärningsman. I alla händelser så förklarade jag att jag nog inte utan vidare var benägen att godta en speedad leksakspistol och deras påstående att jag kört för fort som ett evangelium utan tyckte att det kunde vara lämpligt att saken prövades i tingsrätten så att all bevisning kunde belysas på ett sakligt sätt. Jag svarade med andra ord nej på frågan om jag ville acceptera ett bötesföreläggande. Det hade kanske varit det snabbaste avslutet för alla inblandade. Jag hade betalat in 3 000 (eller vad det nu var), sluppit ha med rättvisan att göra och lagens handgångne män och kvinna hade sluppit infinna sig i rätten för att vittna. Men nu blev det inte så. Intressant är också kommentaren som Snaggen fällde angående bältet.
- Du hade ju inte bältet på dig heller! Jag hade det då hängande över axeln efter att ha knäppt loss det. Varpå den kvinnliga kollegan replikerade: - Nej, men han knäppte ju upp bältet efter att han hade stannat. Ja, så sa hon ordagrant. Detta är mycket viktigt för fortsättningen som följer efter kvällens Ronny B Goode Show som kommer alldeles strax och sänds 2000-2100.
Ja, ungefär så brukade jag säga varje natt när vi gick till sängs. Det blev som en ritual att göra det varje kväll, kela ett tag och på samma sätt hälsa varandra god morgon innan det var dags att gå ut. Eftersom jag oftast börjar dagen med att skriva så brukade Ona krypa upp och lägga sig i soffan bredvid mig medan hon väntade på att det var dags för utgång. Man kan lugnt säga att vi stod varandra mycket nära och det är därför det känns så oerhört svårt att skriva dessa rader.
Min fina Ona somnade in på eftermiddagen söndagen den 14 mars på distriktsveterinärsmottagningen i Hudiksvall. Jag fick plötsligt en känsla av att hon låg onaturligt stilla på sin favoritplats under det gamla trädet utanför torpet. Men hon kunde resa sig med litet hjälp och det var uppenbart att något hänt under den senaste timmen. Eftersom det var söndag så var inte mottagningen bemannad och jag ringde även Bollnäs där jag fick svar. Ona klarade av att kliva in i bilen med litet hjälp och vi gav oss raskt iväg mot Bollnäs via Hudiksvall utifall att jag under färden skulle få kontakt med veterinären i Hudik. Så skedde också och det skulle visa sig att det var tur eftersom vi bara hade två mil att åka och Ona hade inte klarat resan ända till Bollnäs.
Hon hade haft dålig aptit några dagar och det hade blivit värre och värre. Jag märkte också att hon började att förlora i vikt. Men det hade hänt någon gång tidigare och hon hade alltid kommit tilbaka. Inte minst kom hon tillbaka efter den fruktansvärda olyckan den 31 maj 2009 (för övrigt min födelsedag). När hon i början av året drabbades av urinvägsinfektion så insisterade jag på en omfattande undersökning med provtagning och ultraljudsröntgen för den händelse att det skulle vara något allvarligt. Då befanns alla prover vara hur fina som helst och hon var i utmärkt kondition.
I dag är hon borta och väntar på att kremeras på onsdag.
Jag hörde henne skälla för sista gången ungefär en timma innan jag fick detta obehagliga varsel om att något var fel och det visade sig att tre ryttare till häst var på väg mot torpet. Vaktinstinkten var det då inget fel på. Sedan började hon gräva en lega i den stora snödriva som hon låg på och det var ju ett väldigt normalt betéende för henne då hon älskade att gräva ned sig och söka svalka. Ja, jag började tycka att det såg riktigt ljust ut igen.
Vad jag har förstått först efteråt var att hon gjorde i ordning en lega för att där lägga sig ned och invänta slutet. Hon kände vad som var på gång.
Väl framme på mottagningen så visade det sig att tandköttet och huden börjat anta en gulaktig färgton, ja även ögonvitorna. Detta antydde problem med levern. Ona blev svagare och svagare och lade sig på golvet. Veterinären försökte ta blodprov men hon kunde inte få fram en droppe då blodet upphört att cirkulera i alla leder. Till slut utspann sig en diskussion om vi skulle hjälpa Ona att avsluta det hela eller mot alla odds åka iväg till ett sjukhus. Efter olyckan den 31 maj avråddes jag på sjukhuset från operation då chansen att det skulle lyckas var så liten. Men när jag satt och höll om Ona i baksätet på min bil och kunde känna hennes lugna andhämtning så visste jag att hon skulle klara det bara hon fick chansen. Ja, hon sa det lika tydligt som om hon kunnat tala. Så det var aldrig någon tvekan om vad som skulle göras.
Ja, Ona kom tillbaka - och det med bravur! Lederna blev allt bättre, hon var lika stark och pigg som förut och varje dag tillsammans var en dyrbar gåva. Givetvis hade jag även denna gång ingen tanke på annat än att snabbast möjligt åka iväg direkt till närmaste sjukhus (vilket i detta fall skulle varit Ultuna i Uppsala) så länge det fanns skuggan av en chans att rädda Ona. Veterinären gick iväg för att konsultera sina kolleger i Uppsala via telefon och jag och Ona satt ensamma i mottagningsrummet. Just då ringde även Ona’s tidigare matte Sanja och blev informerad om situationen.
Med det sätt att kommunicera med varandra som vi utvecklat under våra år tillsammans bad jag Ona att fatta beslutet själv. Fanns det den minsta möjlighet så skulle vi åka vidare med det snaraste.
Svaret kom mycket direkt och obevekligt. Inom några sekunder började Ona’s andhämtning bli rosslande och ansträngd, blicken förlorade sitt fokus. Hela tiden fortsatte jag att kela med henne och tala lugnande till henne och som alltid i sådana lägen så spände hon ut ena frambenet och tryckte tassen emot mig. En kontakt som vi behöll in i det sista. Pulsen blev oregelbunden, snart förmärktes inga hjärtslag alls, hennes brustna blick och tungan som hängde ut genom munnen visade att allt var över. Under den tid som detta utspelade sig så var det vi tre: jag, Ona och så Sanja som så att säga kunde följa dramat i direktsändning via mobilen och när veterinären kom in så lyssnade hon med stetoskop och kunde bara konstatera att livet flytt.
Min underbara vän hade kallats hem till de sina.
Visst är det en konstig känsla. På morgonen hade vi varit ute och promenerat som vanligt och även om Ona var trött och svag så var hon lika rörlig som hon brukade och rullade runt i snön som hon älskade, dock kanske med något mindre frenesi än vanligt. Inte kunde jag då ana att detta var vår sista promenad tillsammans och att hon bara hade drygt sex timmar kvar att leva.
I dag ringde veterinären för att meddela resultatet av obduktionen och det visade sig att ett par misstänkta små knölar fanns i mjälten medan levern var full av små knölar och en förträngning fanns i gallgången som också kunde antyda en tumör. Inget av detta hade synts på tidigare röntgen och tydligen var de så små att de kan missas - men de var många. Denna gång vann liemannen till sist och vad som återstår nu är att invänta askan innan det är dags att återvända till Stockholm. Ja, helt plötsligt förbyttes livsglädjen i den nattsvartaste sorg och det känns oerhört tomt här i torpet just nu,
Sov gott lilla snälla Ona. Min bästa vän. Vi ses igen. Nu är natten här och det är dags att sova.
Powered by FireStats