Bulletiner från Vita Huset

Recension: The Boat that Rocked – feelgood-film för pop- och radionostalgiker

Richard Curtis har gjort sig känd för ”feelgood-filmer” och visst är The Boat that Rocked en sådan i högsta grad. Framför allt så är det i mångt och mycket musiken som bär upp filmen. Med inslag av Kinks, Rolling Stones och andra 60-talsartister så är det svårt att misslyckas. Storyn i övrigt är tämligen banal och de vanliga dramatikskapande elementen finns med. Huvudpersonen är unge Carl som av sin mor blir skickad till sin gudfar Quentin för att komma från sitt liv med fester, droger och annat. Quentin driver piratradiostationen Radio Rock på en båt i Nordsjön och här är lösenorden sex, drugs and rock’n’roll! Piraterna blir enormt populära bland engelska radiolyssnare och ränker smids i parlamentet för att förbjuda denna uppstickare mot eterns lag och ordning. En spontan reflektion är att denna piratskuta måste ha haft konstant tur med vädret då det i det vardagliga aldrig förekommer någon sjögång, tekniska problem eller uteblivna leveranser från tendern. Nej, här är det ett ständigt solande på däck med något läskande och baren är välfylld.

De som förväntat sig en dokumentärfilm som berättar om brittisk piratradiohistoria känner sig kanske något lurade på konfekten. Men faktiskt så finns en hel del substans när det gäller bakgrundsfakta. Framför allt lyckas filmen på ett bra sätt förmedla den genomslagskraft som de engelska piraterna fick hos allmänheten genom att dygnet runt pumpa ut popmusik som en kontrast till BBC:s kulturella och bildande utbud. Intrigerna i regeringskretsar bakom tillkomsten av the Marine Offences (etc.) Broadcasting Act stämmer i mycket med verkligheten även om nidbilden av filmens Postmaster General kanske är något överdriven då han mera framstår som en Gestapoofficer än en allmänhetens tjänare. Ett bröllop ombord på förebilden Radio Caroline genomfördes verkligen då DJ Mick Luvzit gifte sig med Janet Teret och detta ”hippiebröllop” blev en god PR-kupp. Förhoppningsvis varade deras äktenskapliga lycka längre än sjutton timmar.

Jag uppskattar att man har lagt ner arbete på att få små detaljer autentiska. När man spelar A whiter shade of pale med Procol Harum så är det originalpressningen på Deram från 1967 som snurrar på skivtallriken. Radiopiraterna kör sina program på en gammal Gates-mixer av samma typ som användes på Radio Caroline och Radio Nord. Ja, i mångt och mycket påminner filmen om The Rutles – historien om ett popband som har många likheter med The Beatles. Den som känner pophistorien och historien om de engelska offshorestationerna kan hitta många guldkorn i filmen. Personligen så känner jag stark sympati med den DJ som gör allt för att rädda sina älskade vinylskivor när Radio Rock håller på att gå under och alla måste lämna fartyget.

Feelgood-film, ja. Visst mår du bra efter att ha sett filmen och den är underhållande i sin genre. Men karaktärerna och handlingen blir trots alla goda föresatser och arbete med detaljer något stereotypa. Det hade gått att göra detta ännu intressantare med tanke på hur verkligheten såg ut. Dessutom undrar jag litet över vart den konkurrerande piraten tog vägen som aldrig syns i filmen men omnämndes i förhandsreklamen.

Jag ger filmen tre hörlurar av fem.

Tags: 60-tal, Boat that Rocked, England, offshore radio, piratradio, pop, Radio Caroline, Richard Curtis