Bulletiner från Vita Huset

Pyrresuck

Nej, ordet pyrresuck finns inte sedan tidigare, enligt Google. Det är jag som myntat det. Ni som haft kontakt med pyrrar har kanske märkt att de ibland ger ifrån sig en lång, utdragen och vällustfylld suck när de mår riktigt bra. När allt stämmer. När de kan koppla av tillsammans med sin flock och verkligen njuter av tillvaron. Det är en sådan suck man kan få höra när man legat länge och gosat med sin pyrre.

Frida är mycket svag nu. Jag var orolig för att hon skulle bli ännu sämre om jag kom in och störde henne. Samtidigt var jag rädd att hon skulle tycka att jag hade svikit henne då jag inte fanns på plats när hon kom tillbaka ur narkosen. Så det fick bli en resa in till sjukhuset under lördagseftermiddagen. Jag fick en uppdatering av Fredrik som också tog denna bild på oss. Hon var vid medvetande men totalt dränerad på all energi och kunde inte röra sig.

Det första jag märkte var att Frida nu andades lugnt och jämnt. Den rosslande och väsande andningen var som bortblåst. Hon har fått smärtstillande mediciner efter operationen och är allmänt svag. Fredrik misstänkte multiorgansvikt och levern har angripits, liksom njurarna. Vad finns då att göra? Ja, egentligen bara att fortsätta med dropp så att hon får de näringsämnen hon behöver. Men bara till en viss gräns.

Beskedet är att om inte Fridas tillstånd förbättrats i morgon söndagen den 3 april 2016 finns inte längre något hopp. Då är det meningslöst att fortsätta. Kommer Frida att bli bättre under natten? Eller blir hon sämre? Om mobilen ringer under kvällen/natten kan jag förutsätta att det är dåliga nyheter då positiva förändringar knappast sker snabbt. Negativa förändringar kan tyvärr komma snabbare.

Jag ville förstås också veta hur hon ville ha det. Förra gången vi satt och pratade lyckades hon resa sig upp och hon sökte mycket intensivt min blick för att förklara att hon var beredd att kämpa och genomgå operationen. Den klarade hon med glans och all heder till den kirurgiska avdelningen. Men hur skulle det bli nu? Frida var så svag att hon inte kunde röra en muskel och jag befarade att hon inte skulle kunna meddela sig med omvärlden alls. Men jag slog mig ned vid hennes sida och började tala lugnt med henne, samtidigt som jag ömt smekte hennes mjuka päls. Jag lutade mig fram mot henne ansikte och fortsatte att berätta om hur många som längtade efter att träffa henne igen, skogspromenader och träffar i parken, gemensamma arbetsresor, allt vi skulle göra tillsammans när hon kom hem igen.

Då kom det. Tecknet.

Efter att lugnt ha pratat med Frida i 5-10 minuter och smekt henne lyftes plötsligt hennes vänstra ögonlock sakta men säkert. Inte bara så att det höjdes något utan det lyftes ända upp så att hela ögat exponerades. Jag kan svårligen föreställa mig den ansträngning det måste ha inneburit. Än en gång sökte hon min blick, fokuserade och höll den kvar. Hon var mycket svagare nu än före operationen och lågan flämtande. Men det var ingen tvekan om saken. På samma sätt som tidigare uttryckte hon en klar beslutsamhet genom sin blick. Hon har inte givit upp. När ögonlocket sänkts igen hörde jag till min förvåning en djup, njutningsfylld suck, som om hon var nöjd över att ha kunnat överbringa sitt budskap. En riktig pyrresuck.

Jag förstår om ni tycker att detta verkar som önsketänkande och att jag försöker se något som inte finns. Men jag erkänner gärna att jag fått ett förnyat hopp efter att ha träffat Frida i dag. Hon må vara svag men kämpaglöden finns kvar. Låt oss nu hoppas att den räcker till.

Lilla Frida, jag älskar dig så. Ja, det vet du ju redan och jag har sagt det många gånger förut. Ville bara säga det igen. Vila nu, ha en lugn natt och låt oss hoppas att miraklet har inträffat i morgon.

Tags: akutvård, Bagarmossens Djursjukhus, Frida, kärlek, multiorgansvikt, pyrenéerhund, pyrrar, pyrre, pyrresuck