{"id":788,"date":"2010-03-15T21:39:44","date_gmt":"2010-03-15T19:39:44","guid":{"rendered":"http:\/\/www.ronnybgoode.se\/?p=788"},"modified":"2010-03-15T23:31:57","modified_gmt":"2010-03-15T21:31:57","slug":"sov-gott-ona-min-basta-van","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.ronnybgoode.se\/?p=788","title":{"rendered":"Sov gott Ona, min b\u00e4sta v\u00e4n"},"content":{"rendered":"

<\/a><\/a><\/a><\/a>\"\"<\/a><\/p>\n

Ja, ungef\u00e4r s\u00e5 brukade jag s\u00e4ga varje natt n\u00e4r vi gick till s\u00e4ngs. Det blev som en ritual att g\u00f6ra det varje kv\u00e4ll, kela ett tag\u00a0och p\u00e5 samma s\u00e4tt h\u00e4lsa varandra god morgon innan det var dags att g\u00e5 ut. Eftersom jag\u00a0oftast b\u00f6rjar dagen med att skriva s\u00e5 brukade Ona krypa upp och l\u00e4gga sig i soffan bredvid mig medan hon v\u00e4ntade p\u00e5 att det var dags f\u00f6r utg\u00e5ng. Man kan lugnt s\u00e4ga att vi stod varandra mycket n\u00e4ra och det \u00e4r d\u00e4rf\u00f6r det k\u00e4nns s\u00e5 oerh\u00f6rt sv\u00e5rt att skriva dessa rader.<\/p>\n

Min fina Ona somnade in p\u00e5 eftermiddagen s\u00f6ndagen den 14 mars p\u00e5 distriktsveterin\u00e4rsmottagningen i Hudiksvall. Jag fick pl\u00f6tsligt en k\u00e4nsla av att hon l\u00e5g onaturligt stilla p\u00e5 sin favoritplats under det gamla tr\u00e4det utanf\u00f6r torpet. Men hon kunde resa sig med litet hj\u00e4lp och det var uppenbart att n\u00e5got h\u00e4nt under den senaste timmen. Eftersom det var s\u00f6ndag s\u00e5 var inte mottagningen bemannad och jag ringde \u00e4ven Bolln\u00e4s d\u00e4r jag fick svar. Ona klarade av att kliva in i bilen med litet hj\u00e4lp och vi gav oss raskt iv\u00e4g mot Bolln\u00e4s via Hudiksvall utifall att jag under f\u00e4rden skulle f\u00e5 kontakt med veterin\u00e4ren i Hudik. S\u00e5 skedde ocks\u00e5 och det skulle visa sig att det var tur eftersom vi bara hade tv\u00e5 mil att \u00e5ka och Ona hade inte klarat resan \u00e4nda till Bolln\u00e4s.<\/p>\n

Hon hade haft d\u00e5lig aptit n\u00e5gra dagar och det hade blivit v\u00e4rre och v\u00e4rre. Jag m\u00e4rkte ocks\u00e5 att hon b\u00f6rjade att f\u00f6rlora i vikt. Men det hade h\u00e4nt n\u00e5gon g\u00e5ng tidigare och hon hade alltid kommit tilbaka. Inte minst kom hon tillbaka efter den fruktansv\u00e4rda olyckan den 31 maj 2009 (f\u00f6r \u00f6vrigt min f\u00f6delsedag). N\u00e4r hon i b\u00f6rjan av \u00e5ret drabbades av urinv\u00e4gsinfektion s\u00e5 insisterade jag p\u00e5 en omfattande unders\u00f6kning med provtagning och ultraljudsr\u00f6ntgen f\u00f6r den h\u00e4ndelse att det skulle vara n\u00e5got allvarligt. D\u00e5 befanns alla prover vara hur fina som helst och hon var i utm\u00e4rkt kondition.<\/p>\n

I dag \u00e4r hon borta och v\u00e4ntar p\u00e5 att kremeras p\u00e5 onsdag.
\n<\/a><\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

Jag h\u00f6rde henne sk\u00e4lla f\u00f6r sista g\u00e5ngen ungef\u00e4r en timma innan jag fick detta obehagliga varsel om att n\u00e5got var fel och det visade sig att tre ryttare till h\u00e4st var p\u00e5 v\u00e4g mot torpet. Vaktinstinkten var det d\u00e5 inget fel p\u00e5. Sedan b\u00f6rjade hon gr\u00e4va en lega i den stora sn\u00f6driva som hon l\u00e5g p\u00e5 och det var ju ett v\u00e4ldigt normalt bet\u00e9ende f\u00f6r henne d\u00e5 hon \u00e4lskade att gr\u00e4va ned sig och s\u00f6ka svalka. Ja, jag b\u00f6rjade tycka att det s\u00e5g riktigt ljust ut igen.<\/p>\n

Vad jag har f\u00f6rst\u00e5tt f\u00f6rst efter\u00e5t var att hon gjorde i ordning en lega f\u00f6r att d\u00e4r l\u00e4gga sig ned och inv\u00e4nta slutet. Hon k\u00e4nde vad som var p\u00e5 g\u00e5ng.<\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

V\u00e4l framme p\u00e5 mottagningen s\u00e5 visade det sig att tandk\u00f6ttet och huden b\u00f6rjat anta en gulaktig f\u00e4rgton, ja \u00e4ven \u00f6gonvitorna. Detta antydde problem med levern. Ona blev svagare och svagare och lade sig p\u00e5 golvet. Veterin\u00e4ren f\u00f6rs\u00f6kte ta blodprov men hon kunde inte f\u00e5 fram en droppe d\u00e5 blodet upph\u00f6rt att cirkulera i alla leder. Till slut utspann sig en diskussion om vi skulle hj\u00e4lpa Ona att avsluta det hela eller mot alla odds \u00e5ka iv\u00e4g till ett sjukhus. Efter olyckan den 31 maj avr\u00e5ddes jag p\u00e5 sjukhuset fr\u00e5n operation d\u00e5 chansen att det skulle lyckas var s\u00e5 liten. Men n\u00e4r jag satt och h\u00f6ll om Ona i baks\u00e4tet p\u00e5 min bil och kunde k\u00e4nna hennes lugna andh\u00e4mtning s\u00e5 visste jag att hon skulle klara det bara hon fick chansen. Ja, hon sa det lika tydligt som om hon kunnat tala. S\u00e5 det var aldrig n\u00e5gon tvekan om vad som skulle g\u00f6ras.<\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

Ja, Ona kom tillbaka – och det med bravur! Lederna blev allt b\u00e4ttre, hon var lika stark och pigg som f\u00f6rut och varje dag tillsammans var en dyrbar g\u00e5va. Givetvis hade jag \u00e4ven denna g\u00e5ng ingen tanke p\u00e5 annat \u00e4n att snabbast m\u00f6jligt \u00e5ka iv\u00e4g direkt till n\u00e4rmaste sjukhus (vilket i detta fall skulle varit Ultuna i Uppsala) s\u00e5 l\u00e4nge det fanns skuggan av en chans att r\u00e4dda Ona. Veterin\u00e4ren gick iv\u00e4g f\u00f6r att konsultera sina kolleger i Uppsala via telefon och jag och Ona satt ensamma i mottagningsrummet. Just d\u00e5 ringde \u00e4ven Ona’s tidigare matte Sanja och blev informerad om situationen.<\/p>\n

Med det s\u00e4tt att kommunicera med varandra som vi utvecklat under v\u00e5ra \u00e5r tillsammans bad jag Ona att fatta beslutet sj\u00e4lv. Fanns det den minsta m\u00f6jlighet s\u00e5 skulle vi \u00e5ka vidare med det snaraste.<\/p>\n

Svaret kom mycket direkt och obevekligt. Inom n\u00e5gra sekunder b\u00f6rjade Ona’s andh\u00e4mtning bli rosslande och anstr\u00e4ngd, blicken f\u00f6rlorade sitt fokus. Hela tiden fortsatte jag att kela med henne och tala lugnande till henne och som alltid i s\u00e5dana l\u00e4gen s\u00e5 sp\u00e4nde hon ut ena frambenet och tryckte tassen emot mig. En kontakt som vi beh\u00f6ll in i det sista. Pulsen blev oregelbunden, snart f\u00f6rm\u00e4rktes inga hj\u00e4rtslag alls, hennes brustna blick och tungan som h\u00e4ngde ut genom munnen visade att allt var \u00f6ver. Under den tid som detta utspelade sig s\u00e5 var det vi tre: jag, Ona och s\u00e5 Sanja som s\u00e5 att s\u00e4ga kunde f\u00f6lja dramat i direkts\u00e4ndning via mobilen och n\u00e4r veterin\u00e4ren kom in s\u00e5 lyssnade hon med stetoskop och kunde bara konstatera att livet flytt.
\nMin underbara v\u00e4n hade kallats hem till de sina.<\/p>\n

Visst \u00e4r det en konstig k\u00e4nsla. P\u00e5 morgonen hade vi varit ute och promenerat som vanligt och \u00e4ven om Ona var tr\u00f6tt och svag s\u00e5 var hon lika r\u00f6rlig som hon brukade och rullade runt i sn\u00f6n som hon \u00e4lskade, dock kanske med n\u00e5got mindre frenesi \u00e4n vanligt. Inte kunde jag d\u00e5 ana att detta var v\u00e5r sista promenad tillsammans och att hon bara hade drygt sex timmar kvar att leva.<\/p>\n

I dag ringde veterin\u00e4ren f\u00f6r att meddela resultatet av obduktionen och det visade sig att ett par misst\u00e4nkta sm\u00e5 kn\u00f6lar fanns i mj\u00e4lten medan levern var full av sm\u00e5 kn\u00f6lar och en f\u00f6rtr\u00e4ngning fanns i gallg\u00e5ngen som ocks\u00e5 kunde antyda en tum\u00f6r. Inget av detta hade synts p\u00e5 tidigare r\u00f6ntgen och tydligen var de s\u00e5 sm\u00e5 att de kan missas – men de var m\u00e5nga. Denna g\u00e5ng vann liemannen till sist och vad som \u00e5terst\u00e5r nu \u00e4r att inv\u00e4nta askan innan det \u00e4r dags att \u00e5terv\u00e4nda till Stockholm. Ja, helt pl\u00f6tsligt f\u00f6rbyttes livsgl\u00e4djen i den nattsvartaste sorg och det k\u00e4nns oerh\u00f6rt tomt h\u00e4r i torpet just nu,<\/p>\n

Sov gott lilla sn\u00e4lla Ona. Min b\u00e4sta v\u00e4n. Vi ses igen. Nu \u00e4r natten h\u00e4r och det \u00e4r dags att sova.<\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Ja, ungef\u00e4r s\u00e5 brukade jag s\u00e4ga varje natt n\u00e4r vi gick till s\u00e4ngs. Det blev som en ritual att g\u00f6ra det varje kv\u00e4ll, kela ett tag\u00a0och p\u00e5 samma s\u00e4tt h\u00e4lsa varandra god morgon innan det var dags att g\u00e5 ut. Eftersom jag\u00a0oftast b\u00f6rjar dagen med att skriva s\u00e5 brukade Ona krypa upp och l\u00e4gga sig […]<\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":[],"categories":[570,1869,1863,602],"tags":[2050,2051,2055,2054,1554,2218,2052,2056,2053],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.ronnybgoode.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/788"}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.ronnybgoode.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.ronnybgoode.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.ronnybgoode.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.ronnybgoode.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=788"}],"version-history":[{"count":0,"href":"https:\/\/www.ronnybgoode.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/788\/revisions"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.ronnybgoode.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=788"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.ronnybgoode.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=788"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.ronnybgoode.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=788"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}