En av våra kära artister från förr som hållit stilen i alla år finns inte med oss längre. Brita Borg avled i går tisdagen den 4 maj i Borgholm i en ålder av 83 år efter en tids sjukdom.
Read the rest of this entry »
Alla deckarälskare känner till namnet Harry Friberg och Stieg och Ulla Trenter. Från 1940- till 1960-talet var det Stieg som berättade om den världsvane fotografens upplevelser och de deckargåtor och mordfall i vilka han hade en sjusärdeles förmåga att bli inblandad. Efter Stieg’s död fortsatte Ulla att berätta om Harry’s öden och äventyr i ytterligare ett antal böcker. Men detta var ju förstås före Internets dagar.
Ja, Harry Friberg är till yrket fotograf och har efter hemkomsten från ett Europa i krig byggt upp en lönsam bildstudio som främst arbetar med stora företag som kunder. Som en sidonäring ger han då och då i förbigående ut en och annan bilderbok och naturligtvis säljer böckerna i enorma upplagor. Hans framgång bygger på att tillfredsställa ett behov hos svenska industrier och företag att få verksamheten dokumenterad i bild för olika företagsböcker och andra trycksaker. Behoven hos en industri som klarat sig helskinnad genom kriget ökar ständigt och firman expanderar stadigt. Men det kan nog också behövas om man ser till de utlägg som Harry under resans gång gör på lyxiga middagar (ofta med trevligt damsällskap), resor och annat.
Vad han egentligen säljer till företagen är en lösning på att få verksamheten dokumenterad på ett bra sätt. Givetvis görs även reklamfilmer för företags räkning under 40- och 50-talen men i första hand är det högklassiga fotografier som marknadsför firman och dess produkter. Varken TV eller Internet finns ju och radiomediet är som bekant inte öppet för rent kommersiella inslag.
Hur skulle då Harry Friberg ha verkat i dag om han fortfarande varit aktiv? Jag har lekt litet med tanken hur hans verksamhet skulle kunna appliceras på det nutida medielandskapet. Personligen tror jag att han hade tagit till sig bloggen och andra sociala medier som redskap i sin verksamhet. Vad han hela tiden gjorde under tidigare decennier var ju att dokumentera olika företag och dess verksamhet även om det i första hand var i bild. Ett idealiskt sätt att göra just detta är via en blogg. En företagsblogg.
Begreppet ”företagsblogg” är fortfarande något diffust och även om du söker aldrig så mycket på detta begrepp så hittar du sällan några goda exempel på hur bloggen konkret kan användas i ett företags verksamhet. Vad är en företagsblogg och vad ska den innehålla? Visst finns det företagare som bloggar. Men blir bloggen för den skull en företagsblogg? Studio Friberg fann sin nisch i att hjälpa företag att ta fram bildmaterial för böcker, kataloger och trycksaker. På samma sätt tror jag att han i dag hade hjälpt företag med att ta fram bilder och textunderlag för att fylla företagets bloggar. Givetvis hade han även arbetat med bilder för hemsidor men just bloggen tror jag hade varit hans rätta element. På samma sätt som en journalist åker ut för att göra ett reportage så hade han samlat material i ord och bild för att fylla företagens bloggar. Ytterst få företagare skulle avsätta arbetstid för att själva skriva och ge ut en bok om företaget och inte många är heller beredda på att lägga erforderlig tid på en företagsblogg.
Varför skulle då ett företag vilja hyra in extern kompetens för att sköta en blogg? Ja, några orsaker kan vara att
– slippa ta tid från andra uppgifter i företaget
– få uppdateringarna gjorda regelbundet
– spara pengar
– lätt få ut sitt budskap väl formulerat i ord och bild
– profilera sitt företag bättre
– dra trafik till hemsidan
– hitta nya prospects
– interagera med företagets kunder
Jag kan tänka mig många andra argument. Det finns i dag konsulter som erbjuder utbildningar i ämnet företagsbloggar men hur många hjälper till med att utföra det journalistiska hantverket? Då talar jag inte om att skriva annonscopy utan att leverera bloggtexter och bilder som speglar företaget och dess verksamhet på ett bra sätt och ger ett mervärde till dess övriga närvaro på webben. Att förutsätta att företagare själva ska uppbåda tid och engagemang för att företagsblogga är väl optimistiskt. När väl den första entusiasmen lagt sig så brukar den välbekanta ”roulettehjulseffekten” göra sig gällande: bloggandet saktar in mer och mer för att slutligen stå helt stilla. Tänk om företagets redovisning skulle skötas på samma sätt. Men där hyr man vid behov in redovisnings- och ekonomikonsulter som ser till att hålla hjulen rullande.
Företagsbloggar är något som jag tror att Studio Friberg till en stor del hade arbetat med i dag. Liksom fotoarbetet på 1940-talet var fokuserat på trycksaker så tror jag att det journalistiska och dokumentära tänkande som präglade dåtidens verksamhet i mångt och mycket hade flyttats över till avdelningen sociala medier där just bloggen hade haft en central roll. Nu finns ju inte längre Harry Friberg med oss och företagsbloggar är fortfarande för många ett vagt begrepp. Särskilt för företagarna.
Vad säger då sakkkunskapen? Internet World tycker att du som företagare ska bli “kundernas blogghjälte“. Som exempel tar man upp Blondinbella och andra modebloggare. Tidningen tipsar också om 13 steg till en intressant företagsblogg. Blir du som företagare av dessa artiklar mycket klokare om hur du ska använda en företagsblogg i din specifika verksamhet vare sig du nu jobbar som guldsmed eller säljer kraftfoder? Nej, jag tänkte väl det. Nog vore det väl perfekt att bara kunna slå en signal till Harry Friberg som ryckte ut med sin kameratrunk och fixade jobbet åt dig? Alternativt förklarade för dig exakt hur du ska använda bloggen i just din verksamhet.
Lilla Ona, i dag skulle du ha fyllt nio år. I går var det fyra veckor sedan du gick bort. I vanlig ordning skulle vi ha firat din födelsedag med något gott att äta tillsammans och haft det mysigt ihop. Det är ingen tvekan om att du lämnar ett oerhört stort tomrum efter dig och att saknaden är ofantligt stor. Hur stor kan nog bara den förstå som själv upplevt den gemenskap som kan uppstå mellan pyrre och människa. Ja, pyrenéerhunden är mycket speciell vad gäller samhörighet. Visst har alla hundar i högre eller mindre grad en fantastisk förmåga att känna av sinnesstämningar och hur vi mår men jag vågar påstå att just pyrenéen är exceptionell i detta fall.
Ja, Ona, det är oerhört tomt utan dig. Även om du finns kvar inom mig så blir inte livet riktigt detsamma. Ingen vitpälsad vän som hälsar mig välkommen hem med pussar, prat och en översvallande glädje om jag så bara varit ute i tio minuter. Inte heller blir promenaderna riktigt vad de tidigare var och det har nog hänt både en och två gånger att jag helt hoppat över dem. Det finns ju inte längre någon som puffar på mig och ser till att jag kommer ut.
Du kom som en räddande ängel mitt i den nattsvarta sorgen efter Izza, min förra pyrenée. Då visste jag lång tid innan vad som var på gång och vår sista resa tillsammans blev synnerligen ångestfylld. I ditt fall gick allt så fort att jag knappt hann reagera. På ett sätt givetvis skonsamt för alla inblandade parter men samtidigt en oerhörd omställning. Du kom till mig som en omplaceringshund och det ska inte förnekas att du hade dina olater. Men med tiden så växte vi samman och jag tycker nog att vi kompade väldigt bra under de år vi fick tillsammans. Nog kunde du väl ha fått ett par fina år till när du nu kommit tillbaka så starkt efter din svåra olycka?
En gång pyrenéer – alltid pyrenéer, såg jag en gång på en dekal någonstans. Ja, det är alltför sant. Nu är frågan bara när nästa gång en av dina rasfränder korsar min väg. Bristen på pyrreenergi är skriande.
Grattis på födelsedagen, lilla Ona. Jag hoppas att du har det fint där du nu befinner dig.
Kvällens avsnitt av The Ronny B Goode Show onsdag 24/3 har jag tillägnat Ona. Musikutbudet kanske är av något mindre uppsluppet slag än vanligt i mina program och det blir också några inslag om sorgearbete och pyrenéerhundar. Låt oss gemensamt minnas de kära vänner som vi förlorat. Sänds över Radio Österåker 103.7 i Stockholm-Roslagen och över webben på http://radio.osteraker.se
För att börja med det ämne som jag tänker låta ta upp minst av min kraft av allt så kan jag efter gårdagens kontakt med länstrafikgruppen konstatera följande:
Rapporteftergift innebär att en polistjänsteman/kvinna underlåter att skriva rapport på en förséelse som aldrig ägt rum som tack för att den enskilde medborgaren accepterar ett bötesföreläggande utan att konstra. Ja, Snaggen uttryckte det sålunda: – Hade du samarbetat så hade vi kunnat glömma det där med att du inte hade säkerhetsbältet på dig men nu ska du få betala för det också. Det var bara det att jag faktiskt hade bältet fastlåst tills att bilen slutat rulla och såvitt mig är bekant finns ingen lag som säger att man måste ha säkerhetsbälte på sig när man sitter i en parkerad bil och talar med en polisaspirant. Under de decennier som jag kört bil så har det blivit en reflexrörelse att sätta på bältet innan jag startar bilen och ta av det när jag stannat och stängt av motorn. Att det sedan hängde kvar över axeln efter att jag knäppt upp låset gav tydligen denne tjänsteman inspiration till att fabricera en anklagelse till. Det hör till saken att han nämnde detta först efter att den ursprungliga rapporten var färdigskriven av hans kvinnlige kollega och detta efter att han råkat i affekt över att jag inte accepterade ett bötesföreläggande.
“Samarbetet” innebar alltså att jag skulle ha skrivit på ett bötesförläggande och besparat dessa samhällets tjänare en del praktiskt arbete. När jag inte gjorde detta fabricerade Snaggen ihop en lögn och tubbade sin kvinnliga kollega till att stödja sin version. Vågar han även stå och ljuga tingsrätten i Hudiksvall rakt upp i ansiktet för att av ren hämndlystnad åsamka mig ytterligare kostnader? Ja, vad har jag att sätta emot? Att anklagelsen från början bygger på en lögn – spelar det någon roll när två poliser stöttar varandra även om den ena gjort det genom att av ren lojalitet mot sin yngre kollega ändra sin version av vad hon först sagt? Om nu tingsrätten skulle finna att det inte kan styrkas att bältet varit avtaget medan bilen rullade så har man därmed även bevisat att poliserna ljuger. Men har det någonsin förekommit att en polis ställts till svars för att medvetet ha ljugit ihop en historia när det gäller trafikförséelser för att trakassera en oskyldig person? Det ska bli synnerligen intressant att följa fortsättningen av detta ärende och jag undrar i mtt stilla sinne i vad mån systemet med rapporteftergifter regleras i interna föreskrifter. Får nybakade poliser där lära sig att man kan använda detta som ett påtryckningsmedel för att tvinga fram ett accepterande av bötesförelägganden? Jag drar mig just nu till minnes en föreläsare som skulle undervisa i batongteknik under den tid jag jobbade inom kriminalvården och gick en kurs. Budskapet var följande:
– Om ni ska spöa upp någon jävel så se för fan till att lägga en telefonkatalog på kroppen innan ni slår. På det sättet blir det inga märken men ni kan ge er fan på att det gör lika jävla ont! (ordagrant citat)
Vilka råd på vägen får aspiranterna i dag på Polishögskolan när det gäller eventuell kommande tjänsteutövning inom Länstrafikgruppen?
Nu lämnar vi detta ämne och går vidare med något trevligare. Pyrenéen är en mycket speciell ras och den som en gång träffat en pyrenéerhund är mycket sällan oberörd. Nej, det är lätt att bli förälskad i denna underbara ras. Förutom helt vita pyrenéer – som Ona var – finns det även de som mörkare inslag i pälsen. Det var en lisa att så småningom komma hem till Gerd som fött upp pyrenéerhundar sedan 1980-talet men nu avvecklat verksamheten efter att maken gått bort. Hon medverkar för övrigt i onsdagens program den 24 mars kl 2000-2100. Över kaffe och hembakt sockerkaka talades vi vid om pyrenéer och mycket annat. Gerd berättar att hon lärde känna rasen efter att hennes älskade schäfer gått bort och hon hade en arbetskamrat som födde upp pyrenéerhundar. Det blev så att hon efter en tids sorgearbete kom hem till arbetskamraten för att titta på valpar och sedan var hon fast. När hon återvände hem till Bergsjö så hade hon en vit vacker ny vän med sig och från den dagen var det pyrrar som gällde. I dag hade hon två pyrenéerhundar kvar: Bella och Hampus, båda elva år. Vilket är mycket för en pyrenéerhund.
Efter att vi spelat in ett inslag för kommande veckas program så måste jag givetvis gå ut och hälsa på vovvarna. Ja, ska jag vara ärlig så var nog en stor del av anledningen till att jag letat mig hit att jag var i skriande behov av litet pyrenéerenergi. Djur har rent allmänt en otrolig förmåga att känna och trösta men jag vågar nog säga att pyrenéerhundarna är exceptionella när det gäller att inte bara trösta utan i detalj veta instinktivt vad som behöver göras. Kanske är det ett sinne som utvecklats under alla år av självständigt arbete med att skydda herden och hans flock mot rovdjur. När jag närmade mig Gerd’s livskamrater så visste de med ens vad som hade hänt och att jag hade förlorat en av deras rasfränder. Det var nog tur att det var galler mellan oss – annars vet jag inte om jag hade kunnat slita mig från dessa underbara vovvar. Men vi pussades och gosade så gott det gick och framför allt Bella var väldigt kelig och gned än den ena, än den andra sidan av huvudet mot mina fingrar som sträcktes in genom gallret. Ett mycket vanligt pyrenéerbetéende och något som Ona alltid brukade göra efter att hon mött mig i dörren, glatt pratande, för att pussas och kela. Ja, jag kände mig underbart upplivad efter kontakten med dessa härliga vovvar.
Nu ska jag åka mot Stockholm och förmodligen har redan Ona’s vackra mjuka päls precis som resten av vad som en gång var min närmaste vän nu förvandlats till aska. Detta är Bergsjö’s gamla telestation, numera djurkrematorium, som blev hennes slutstation. Även innehavaren av krematoriet, Leif, kommer att medverka i nästa veckas program. Jag har bett honom att tillsammans med urnan med askan skicka de metallbitar som höll ihop Ona’s opererade framben efter den svåra olyckan den 31 maj för att ha ett fysiskt minne av henne. Kanske har något av hennes positiva och livsbejakande kraft stannat kvar i dessa metallbitar? Jag vill i alla fall tro att det är så.
Ona’s matskål har fått stå kvar på hennes sista viloplats där gravljuset nu brunnit ut. Sedan hon lämnade oss så har någon ätit upp vad som fanns i skålen, inklusive den sista hundgodisbit som fanns kvar i paketet. Ona kunde inte ens få i sig denna och då anade jag att det var allvarligt. Jag hade skrivit upp “hundgodis” på inköpslistan i söndags men nu blev det aldrig aktuellt. Kanske är det en räv som har letat sig fram och rensat skålen, väl vetande att husets gårdvar nu är borta och att det är fritt fram. När jag tar upp skålen så hajar jag till vid åsynen av budskapet på dess botten.
Ja, min fina Ona, du är borta nu och har fått somna in. Men du kommer ändå att finnas med mig och en dag ses vi igen.