June 9, 2009 – 8:29 pm
Är husdjur något som ska vara förbehållet välbeställda och höginkomsttagare? Ja, den frågan ställer jag mig efter att ha fått ett antal kommentarer i anslutning till att jag postade en förfrågan på vovve.net. Tack i alla fall Karin för tipset om detta forum som jag aldrig hade hört talas om trots att jag varit hundägare i många år. Och tack även för att du trots att du befinner dig i Kina lämnade ett bidrag till hjälp åt Ona. Tack även till vännen Tore i Falköping som skickade ett bidrag via brev. Det värmer verkligen att det finns så snälla människor som ni!
Den första kommentaren i detta hundforum gick ut på att jag skulle inte förvänta mig någon hjälp av någon där därför att jag registrerat mig samma dag och ingen kände till mig. Vad jag frågade om var bara om någon hade något tips om hur vi löser situationen på bästa sätt och bad alltså inte om ekonomiska bidrag men tydligen uppfattades mitt inlägg ändå som tiggeri av grövsta slag. En annan kommentar löd så här:
Har veterinären vårdat utan att ta reda på om du kan betala så får han ge dig en avbetalningsplan. Hunden har han inte rätt till. Jag tror inte på din historia ett ögonblick.
Ja, sådana kommentarer värmer sannerligen i nödens stund. Det är redan klarlagt att någon avbetalningsplan inte läggs upp av djursjukhus och jag har full förståelse för det. Trots allt har ju sjukhusen haft utlägg i form av material, medicin och personal för att vårda min vän. Men som anges i villkoren så finns möjligheten att vägra att lämna ut hunden om inte betalning sker och efter sju dagar övergår äganderätten till sjukhuset vilket innebär avlivning. En annan forumdeltagare kommenterade att man skulle se till att man hade en rejäl ekonomisk buffert för oförutsedda händelser då det innebär ett stort ansvar att vara hundägare. Som om jag inte visste det! Jag skulle alltså ha haft 30-40 000 kronor avsatta utifall att det som nu hänt skulle hända. Dessutom vet jag ju att Ona haft det mycket bra hos mig och även om den ekonomiska situationen ser ut som den gör så vill jag absolut hävda att jag inte brustit i mitt ansvar som hundägare. Fråga Ona!
Konsekvensen av detta resonemang blir att vissa kategorier av människor som inte har denna buffert eller har möjlighet att snabbt få lån är diskvalificerade som hundägare. Dit hör bland andra
– Långtidsarbetslösa
– Pensionärer med låg pension
– Sjukskrivna
– Låginkomsttagare
– Personer med betalningsanmärkningar
Innebär detta då att dessa människor skulle ta sämre hand om sina djur och brista i ansvar mera än höginkomsttagare? Jag tänker mig in i hur någon som kanske drabbats av en svår depression och vars enda tröst i livet är sin lilla katt eller vovve skulle resonera. Nog tror jag att dessa djur får en väl så god omsorg som om de levde i en lyxvåning på övre Östermalm. För att inte tala om det välbefinnande som närheten till ett husdjur skänker. Ska detta vara förbehållet de rika?
Jag vill avsluta med att citera en av Stig Dagerman’s Dagsedlar som jag tycker är ganska talande. Må så gott tills vi hörs nästa gång – och klappa era vovvar, katter och andra fyrbenta vänner från mig.
“Nog är det ynkligt att folk som har understöd skall ha hund!” (Sagt av en fattigvårdsordförande Åleby i Värmland)
Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra.
Nu sitter folk i små stugor
med dyrbara hundkreatur.
De kunde väl leka med flugor,
som också är sällskapsdjur.
Kommunen bara betalar.
Det måste bli slut på, ity
att annars så köper de valar,
fruktar herr Åleby.
Något måste beslutas:
Hundarna skjuts! Inte sant?
Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,
så sparar kommunen en slant.
Stig Dagerman, Dagsedel 5.11.1954
