Ibland stöter man på något som är så till den milda grad bra att man inte kan förstå hur inte alla andra också har upptäckt det. Därför ska ni här få ett litet tips.
Titta in till Gubben! Det var länge sedan jag läste något så underhållande. Välskrivet, med en touch av såväl bondkomik som politisk satir. Som Bäcka-Markus, Cello, Åsa-Nisse och Gits Olsson i en och samma person. Schulman & Co – släng er i väggen!
Teori är en sak, praktik en annan lär vi oss av AB. Men vem väntar sig egentligen att det nya frälset politikerna ska leva som de lär? När man väl kommit i åtnjutande av maktens fördelar så tenderar idealismen att liksom glömmas bort. I själva verket så är ju tåget ett perfekt ressätt för den som vill få lite arbete gjort under resan. Dessutom får ju de folkvalda se mera av det land som de är med och styr. Kanske träffar de till och med några av sina väljare under resan. Eller är det just det som avskräcker? Nåja, ge dem då en egen konferensvagn med minibar, trådlöst bredband och bekväma fåtöljer. Sedan är frågan om tåget verkligen är det miljövänligaste alternativet. Enligt ett ”avslöjande” i Aftonbladet är det inte alls så.
Kan man kanske tänka sig att politikerna satsar på häst och vagn i stället? Då vinner man många fördelar. En folklig framtoning. Mindre stress. Ett miljövänligt och naturnära transportsätt. Ja, varför inte?
, Värmlands Trillar av flera olyckliga händelser in på Värmlands Folkblads hemsida. Och fastnar vid en detalj i sidhuvudet. Schulmans bloggbanner. Ja, varför inte kolla vad hjärntrusten har producerat? Alltså (citat):
”Trillar av flera olyckliga händelser in på Hallandstrafikens hemsida. Och fastnar vid detaljen längst upp till vänster i bild. Det är roligt. Tänker på det där med träd som faller i skogen när ingen är där, och om det låter något då.
Om en blind klickar på den där länken – ser han något då? Det får vi aldrig veta.” (slut citat)
Om ingen klickar på den där länken i sidhuvudet – finns bröderna Schulman då? Det får vi (kanske) aldrig veta….
Tack för kommentaren, Johan. Ja, jag håller med: Naturligtvis är det viktigt att man tillåts misslyckas för att lära sig av sina misslyckanden och göra bättre ifrån sig nästa gång. Och tillgången på riskkapital är viktig för att utvecklingen ska gå framåt. Som fadern till Clint Murchison, en av finansiärerna bakom pionjärprojektet Radio Nord, sa: ”Pengar är som gödsel – de gör nytta om man sprider ut dem, samlar man på hög luktar de bara illa”. Clint var också en riskkapitalist i ordets rätta bemärkelse och hans engagemang i Radio Nord blev en av förlusterna i hans mångomfattande verksamhet. Nu spelade kanske inte det någon större roll då han var en av USA:s rikaste män. När konkursen kom blev den också den största i landets historia.
Riskkapital är naturligtvis förknippat med en risk. Samtidigt så gäller det att sälja in även de 20% av verksamheterna som så att säga ingår i felmarginalen. Som kommer att drabbas av konkurs. Vem kommer då att sitta med Svarte Petter? Ja, riskkapitalisterna kan ju lugnt gå vidare. De har så att säga sitt på det torra och lite spill får man räkna med. Men de andra då? Kanonmaten. De som levererat intäkterna till de förlustbringande verksamheterna och helt plötsligt kanske står utan både arbete, hus och hem?
Den som sig i leken ger får leken tåla, heter det ju. Så är det nog. Och den som är tillräckligt stark i sig själv kan resa sig ur de mest katastrofala situationer och komma igen. Tyvärr har inte alla den styrkan. Hur många personliga tragedier följer av misslyckade projekt?
Bara en reflektion….
På många sätt har det blivit lättare att göra affärer. Eller? Förr var vi tvungna att själva bilda oss en uppfattning om våra kunder. Är de att lita på? Kommer vi att få betalt? Idag har vi Ratsit och allehanda kreditupplysningsföretag som omgående kan leverera uppgifter om betalningsanmärkningar och kredithistoria för såväl privatpersoner som företag. I många fall där affärer görs direkt med allmänheten tas en kreditupplysning på stört så att alla potentiella förlustkunder gallras bort. Försäljaren har då ingen makt att godkänna transaktionen utan måste agera utifrån beskedet ”köp avrådes”. Ja, men det är väl bra! Då kan ingen snacka sig ur situationen och tubba en påverkbar företagare att leverera varor och tjänster på lösa boliner? Äntligen har vi fått ett hinder för charlataner med välsmort munläder.
Eller? I Aftonbladet berättas om hur ett antal kändisar blivit blåsta på avsevärda belopp av företaget Reality Club AB. Bakom detta företag står tre profiler med en imponerande historia när det gäller konkurser och förbrukning av riskkapital. Nämligen Christer Sturmark, Johan Stäel von Holstein och Jonas Birgersson.
Säg inte att du inte blev varnad! ”Samarbete avrådes” borde ha varit ett naturligt utslag när man studerar dessa herrars framfart främst inom IT-sektorn. Men de har alla ett par saker gemensamt. De har talets gåva och en oerhört stark självbild. Positiva egenskaper när det gäller att nå resultat. Vem som helst förstår ju att det är lätt att bedåras.
Det är rätt festligt i sammanhanget att det handlar om en talarförmedling som nu gått i konkurs och lämnat klienterna utan ersättning. Just talets gåva är en av de faktorer som öppnat vägen för dessa entreprenörer. Ja, är det inte egentligen rätt synd om dessa tre herrar? De misslyckas ju gång på gång, försöker igen och igen och så går det ändå på tok.
Tur att det hela tiden finns nya människor som låter sig bedåras. Som inte bryr sig om historien….