Radionovellen: BÅTFAN HETTE BELUNA av Kjell E. Genberg

October 16, 2019 – 8:48 pm

Som ni hörde i dagens program lyckades Kjell E. Genberg fullfölja sin novell under programmets gång och här kommer det färdiga resultatet. De böcker som presenterades i programmet (Sigillet – Helga Gregorius berättelse av Helena Sigander samt Läkaren och kvinnorna av Kjell E. Genberg) kan beställas direkt från förlaget http://exiliumforlag.se/ eller köpas där böcker säljs.

BÅTFAN HETTE BELUNA

Av Kjell E. Genberg

Båtfan hette Beluna och var en bakladdare. Det är ungefär allt jag vet om fartyget, utom att det på hösten 1955 skulle gå från Hudiksvall till Grimsby i England med trävaror och att jag skulle vara med. Det året hade jag fått sparken från läroverket i Hudik för att jag i en stencilerad tidning skrivit elakheter om Beata, rektorns fru som många ansåg bestämde mer om skolan än rektorn själv.

Nåja, sparken är fel ord. Uppe i Hudiksvall fanns det sofistikerade människor redan på den tiden. Jag kallades in och fick stå i givakt medan utskällningen pågick. Sedan fick jag välja mellan att frivilligt lämna undervisningen och att bli relegerad, med all den skam och nesa som följde sådant.
Så jag gick. Fast inte längre än några kvarter till Hälsinge-Kurirens lokalredaktion. Där hade jag fått skriva om folk som fyllde år för tio öre raden och tio kronor bilden. Från den här dagen skulle jag få skriva allt möjligt på heltid (fast mot samma betalning). I början blev det mest om ”fyllon” som födelsedagsbarnen respektlöst kallades. 65-åringarna var värst, för om dem fick jag bara skriva att de fyllde. Det gav 30 öre, kanske en extra tioöring om de hade många mellannamn.

Kuriren hade en annonsman som hette Wennersten och han var dessutom lokal representant för Sjöfolksförbundet. När Beluna kom till stan och mönstrade av sin mässkalle fanns det ingen ny uppassare att ta till. Men det löste Wennersten galant. Han gick till mig och började smörja mig med berättelser om det glada livet ute i världen. Där var det minsann mycket gladare än i Glada Hudik.

Innan jag visste ordet av hade jag sjömansbok och anställning med månadslön. För att träna mot sjösjuka åkte jag sista helgen som landkrabba de värsta karusellerna som fanns på höstmarknaden i stan. Det gick bra. Sedan for jag hem för att packa och hämta min trumpet. Nu var jag sjöman, men jag skulle dessutom bli en ny Louis Armstrong.

Alla ombord – och det var inte många – tyckte att det var lugnt och skönt på Hudiksvallsfjärden när Beluna stävade ut mot Hölick och jag stod och spydde vid relingen. Karuseller är ömkliga träningsredskap. Men sjukdomen gick över sedan jag ordinerats saltvatten att dricka. Jag tyckte efter det att jag blivit en riktig sailor där jag på kvällarna satt på backen, lätt skymd av däckslasten och övade på ”When the saints go marching in” på väg mot det tyska dike som heter Kielkanalen.

Jag begrep senare att detta övande både tog bort lugnet och skönheten, för det dröjde inte länge innan trumpeten var försvunnen. Den kunde aldrig återfinnas. Troligen ligger den fortfarande på Östersjöns botten och kan möjligen komma upp nu när man i saneringssyfte skall plocka upp senapsgas och annat elände som också ligger där.

Det skall erkännas att jag misstänkte chiefen för denna illegala dumpning. Han var en musikalisk människa som ibland ville diskuterade klassiska kompositörer med skepparen när de dinerade i den lilla officersmässen invid utrymmet där de vanliga dödliga besättningsmännen intog sin föda. Kaptenen hade andra och mindre eteriska intressen.

Snart förstod jag också att någon riktig sailor var jag inte. Bevisen för detta var överväldigande. På andra sidan Kielkanalen visade Nordsjön sin, i mitt tycke, allra bedrövligaste sida. Tjugoåtta sekundmeter fick båtfan att stampa. Beluna hackade sig ner med ett läte påminnande om när en mycket excentrisk, och kanske något påtänd, trumslagare tränar in en låt i sällan utövad taktart. Jag blev sjösjuk igen och kunde inte göra minsta nytta i köket. Eftersom eländet aldrig tog slut bestämde jag mig för att göra slut på mitt unga, onyttiga liv. Vad hade jag att leva för egentligen? Min trumpet var borta och munnen smakade bara galla.
Chiefen ingrep igen. Han hade tydligen bestämt sig för att styra mitt liv. Plötsligt kände jag ett grepp om nacke och byxbak och slets ner från relingen. Hela nästa dygn fick jag tillbringa inlåst i sjukhytten, tröstad av skepparen som sade sig förstå hur jag kände det, och förbannad av kockstuerten som nu tvingades sköta mitt jobb också.

Dock verkar det som om alla helveten har ett slut. Vid kajen i Grimsby gungade det inte värre än att jag blev frisk igen. Trälasten började lossas, jag och de andra tog ut lite pengar och satte av för att göra stan, vilket var ganska fort gjort. En jungman som hette Tyr tog mig med till en pub, där man först inte ville servera mig eftersom jag såg så ung och ofördärvad ut. Men Tyr hade varit med förr – en resa visade det sig – och han lät mycket övertygande när han sade att på svenska fartyg måste man vara arton år för att få jobb.

Vid sidan av att jag blev full blev jag också kär i en ung, något stabil flicka som hette Mary. Vi pussades bland bråten bakom puben och mitt hjärta brann med en väldig låga. Så pass att jag lät tatuera armen med ett hjärta som innehöll hennes namn. Några månader senare kom jag till Hull och tog tåget till Grimsby för att uppvakta henne med presenter och visa tatueringen. Då kom hon inte ens ihåg mig. Pojken i hennes sällskap hotade mig med stryk om jag inte stack fort som bara fasen.

Jag påminns fortfarande om henne, trots att namnet i banderollen numera är ett enda bludder.
Trumpet har jag aldrig heller spelat sedan den där första resan som sjöman. Fast jag kom till Köpenhamn lite senare (det var hos Tatovør-Ole i Nyhavn som kärleken präntades in i huden) och då såg jag en film som inte hade kommit till Sverige ännu. Den hette ”Tommy Steele Story” och då köpte jag en gitarr. Gitarren hade jag kvar ett bra tag, för jag mönstrade av så fort vi kom tillbaka till Sverige.

Post a Comment