Bulletiner från Vita Huset

Classic Rock i Hälsingland

Explosionsintrot till Hell raiser dånar ut över Järvsöbygden och The Sweet rockar loss som första band denna fredagskväll – fredagen den 13:e. Jag misstänker att anledningen till att de spelar som första band är att de just nu har flugits över till Sverige från en pågående Englandsturné för denna spelning. Dagen innan spelade de i södra England och på lördag har de en ny Englandsspelning. Men trots det hårda tempot så är spelhumöret på topp och bandet låter riktigt tajt. Jag reagerar också på hur genomarbetade alla arrangemang är, precis som om man har lagt sig vinn om att låtarna ska låta så lika hitsinglarna som möjligt.

För visst blir det en hitkavalkad. Allt från Co co, Poppa Joe och Little Willy, via ett antal rockigare alster som Teenage rampage, Action, Block buster, Fox on the run… you name it! Deras sista hitsingel, som dessvärre aldrig blev någon jättehit, Love is like oxygen, körs i en något annorlunda version än på skiva. Andy Scott är den ende medlemmen från originaluppsättningen men hans vapenbröder Steve Grant (gitarr), Bruce Bisland (trummor) och Pete Lincoln på bas och sång gör ett helgjutet jobb. Faktiskt lyckas Pete få in det smått hysteriska röstläget som var så utmärkande för originalsångaren Brian Connolly.

Jag förstår att gruppen väljer att satsa på hitlåtar då det är det som de flesta kommer för att höra. Men lite synd är det, mot bakgrund av de många utrmärkta B-sidor och LP-spår som medlemmarna själva komponerat, medan A-sidorna levererades av teamet Chinn-Chapman. Vi bjuds faktiskt på ett spår från albumet “Sweet Fanny Adams” – No you don’t, som faktiskt också skrivits av Chinn-Chapman. Men i övrigt är det deras hitlåtar som betas av i ett rasande tempo och konserten avslutas stilenligt med Ballroom blitz. Denna låt är nog för The Sweet vad Satisfaction är för the Rolling Stones.

Andy Scott och gitarristen Steve Grant i The Sweet.

Doctor Hook tillhörde aldrig mina favoriter men när den idag 71-årige Ray Sawyer som ende kvarvarande originalmedlem tillsammans med ett riktigt kompetent band drar igång sin cover på the Rooftop Singers’ Walk right in så rockar det faktiskt riktigt bra. Givetvis kör Ray fortfarande med sitt varumärke: piratlapp över ena ögat och cowboyhatt. På något sätt ger bandet rent visuellt associationer till Blues Brothers: bredvid en tvärhand hög  redneck-gitarrist i sydstatsmössa ser vi en mycket storväxt basist med amerikanska flaggan hängande från bakfickan. Ray själv försvinner ofta i moln av vit rök så att man bara ser hans hattfjäder sticka upp.

Tyvärr är Ray Sawyer’s sånginsatser synnerligen ojämna. Mera upptempobetonade nummer, som till exempel On the cover of the Rolling Stone, The Freaker’s ball och Money sitter bra men när han ger sig på landsplågorna Sylvia’s mother och A little bit more så blir det katastrof. Ja, faktiskt låter det bättre när Ray får publiken att sjunga i den senare låten – de kan i alla fall hålla tonen. Men sammantaget är det ett godkänt framträdande, särskilt på grund av ett band av skickliga musiker. Frågan är ju också vilka krav man ska ställa på gamla hjältar från förr. Räcker det med nostalgitrippen eller vill vi fortfarande kräva att de ska låta i klass med förr? Doctor Hook tar farväl av Järvsö med en upprockad version av Goodnight sweetheart.

Ray Sawyer i Dr. Hook

Kvällens clou blir så bandet Nazareth, vars ende kvarvarande originalmedlem är gitarristen Manny Charlton. Han ser ut som en snäll, gammal farbror, något korpulent och tunnhårig, men spela rockgitarr, det kan han! Manny byter gitarr med jämna mellanrum och de övriga, yngre, medlemmarna håller igång riktigt bra på scenen. Sångaren gör faktiskt ett riktigt bra jobb med att fylla originalvokalisten Dan McCafferty’s skor. Öppningsspåret Razamanaz från albumet med samma namn som kom 1973 anger tonen och sedan blir det högoktanig rock’n’ roll på hög volym i en dryg timma. Under konserten gör bandet en kort paus för att dela ut en signerad LP till arrangören Cajsa ”Vargen” Hedberg och hon verkar uppriktigt glad över uppmärksamheten från ett av sina personliga favoritband. Bland bandets 70-talsalster bjuds vi förstås på klassikern Love hurts. Även om denna låt för alltid är förknippad med Nazareth så är det en cover och den komponerades av Boudleaux Bryant för Everly Brothers, som spelade in den 1960. Även Roy Orbison gav sig på denna låt 1962. Extranummer efter en lång serie av Nazarethlåtar från 70- och 80-talet blir Woke up this morning, även detta ett spår från albumet Razamanaz.

Manny Charlton, en av grundarna av Nazareth.

Classic Rock är ett arrangemang som är tänkt att fortsätta och denna första kväll gav mersmak. Det ska bli spännande  att se vad ”Vargen” hittar på nästa gång….

Kameran var tyvärr utlokaliserad på annat håll denna kväll men lyckligtvis fanns Ljusdals-Postens utsände Christer Nilsson på plats och han har bidragit med några bilder från evenemanget. Tack för det! Christer är för övrigt själv musiker och spelar med sitt band Hion Martell. Mera info på www.myspace.com/hionmartell

Tags: Casja "Vargen" Hedberg, Classic Rock, Doctor Hook, Nazareth, Stenegård, The Sweet