Bulletiner från Vita Huset

Fredagsbloggdio på väg till skivmässan i Jönköping

Om Vita Huset’s bloggdio en tid har varit något försenad så blir den idag ovanligt tidig. Eftersom jag inte vet hur det ser ut med bredband vid framkomsten så kör vi ut hela rasket nu trots att det blir aningen stressigt innan jag kommer iväg. Men jag får köra desto fortare så jämnar det ut sig 🙂 Nu verkar det i alla fall som om stormen har bedarrat här i Stockholmstrakten så förhoppningsvis gäller detsamma i Götaland.

Dagens första inslag kommer från Vita Husets arkiv. Bonnie St Claire har varit med i denna bloggdio förr och här kommer en riktig pärla – hennes allra första skiva från 1967. När hon spelade in den var hon 17 år och nog låter det litet så där oskuldsfullt men samtidigt smått spännande, precis som Bobby’s girl med Marcie Blane. Här kommer i alla fall Bonnie, som på denna tid stavade sitt namn som Bonny.

bonniestclaire_tamemetiger

Något som ofta förekommer både i musikens och filmens värld är den rastlöse, rotlöse cowboyen som drar från plats till plats, aldrig finner ro någonstans och ständigt rider bort över prärien, lämnande otaliga flickhjärtan i brand på varje ställe. Nu tror jag nog att Rick Nelson använde sig av andra samfärdsmedel än häst med tanke på vilka orter han besökt under sina resor.

´

En sak som var betecknande för 70-talet var att 50-talet blev inne igen. Ja, riktigt ordentligt inne. Mycket av denna revivalvåg kan vi tacka filmen American Graffiti/Sista natten med gänget för. Revivalrockband växte upp som svampar ur jorden och ett av de engelska gäng som jag tycker var riktigt hörvärda kommer här. Nämligen Whirlwind.

whirlwind_midnightblue

Många gamla rockhjältar dammades av och började turnera igen. En som egentligen aldrig slutat var Chucken och han fortsatte givetvis även på 70-talet. Här dock en äldre filmsnutt med mannen i fråga, från den tid det begav sig.

Fyra gentlemän från Liverpool gav sig också på denna låt, liksom många andra. Ja, nog har Chucken inspirerat sina efterföljare.

Meanwhile, back at the White House…. Mera revival ska det bli och även denna gång från ett engelskt gäng som kom fram i mitten av 70-talet. Allting var helt rätt: skivomslag, låturval och visuell framtoning. The Flying Saucers handlar det om och här kommer de med en version av Rusty York:s gamla Sugaree.

flyingsaucers_sugaree

Jag gillar verkligen den engelska humorn: ”drapes” syftar förstås på ett omistligt klädesplagg i rockentusiasternas garderob och albumtiteln Planet of the drapes får nog många av oss att tänka på en gammal kultfilm. Vad gäller Rusty York så kan nämnas att han under många år drev skivbolaget Jewel Records och lustigt nog så är nu hela klabbet till salu på auktion, allt från skivor till mikrofoner, studiomixer och skivpressar Själv hinner jag inte vara med och bjuda eftersom jag är på väg till skivmässan i Jönköping men om någon av er är intresserad av att förvärva en bit musikhistoria så gå fort som sjutton in på http://www.ebth.org/salecalendar.html Det kan finnas något kvar. Tell’em RonnyBGoode sent ya!

Mera musik ska det bli och nu får du Tuben bidra med något. Åter till Holland och faktiskt även indirekt till Bonnie St Claire. Mannen som fick fart på hennes karriär genom att para ihop henne med rockbandet Unit Gloria och förse dem med en rad potentiella hits var en viss Peter Koelewijn som i tidernas begynnelse hade en hit med denna låt. Någon som kan säga vad den kom att heta på svenska och vem som sjöng? Här ser vi Peter Koelewijn med band live så sent som 2007.

Dags att släppa fram “Kanonerna från Bofors” igen. Deras första LP spelades in 1963, alltså långt innan ”Guns of Bofors” fick en betydligt mera negativ betydelse. Undrar just om denna skiva någonsin blev en hit i Indien? I alla händelser så är det en ovanligt helgjuten LP, kanske aningen för rockig för att slå på allvar 1963. Från detta alster väljer vi ett spår som heter No chaperones och som framförs på bästa Värmlandsengelska.

stenstanley_nochaperones

En gång blev jag inblandad i ett radioprojekt utöver det vanliga tillsammans med bland annat en galenpanna från Brooklyn, sedan 1973 bosatt i London. Vår mission vara att sprida rock’n’rollens evangelium  till Åland med omnejd via etervågorna och detta från ett fartyg på Radio Nord’s gamla frekvens. Mellanvåg, alltså! Något som var otidsenligt redan när Radio Nord startade i början av 60-talet! Stationen, Pirate Radio 603, skulle jag kunna skriva en hel roman om. Från en någorlunda seriös början så utvecklade projektet sig till vad som tidningarna kom att kalla den åländska såpan… Men jag återkommer till ämnet. Ni som är intresserade kan ju söka på stationsnamnet. Mike från Brooklyn var i alla fall påtänkt som sångare i Sex Pistols men fick kicken och sedan tog en viss Johnny Rotten över. Tydligen tyckte Malcolm och grabbarna att den här killen var alldeles för galen för att ha med i bandet. Och är man för galen för att vara med i Sex Pistols, ja då ligger galenskapen på hög nivå! Men han kom i alla fall med som sångare i Count Bishops. Han var faktiskt med på deras första EP innan han fick sparken från även detta band. Här ska vi lyssna på ett spår med grabbarna från denna EP, Teenage letter, som även gjordes av the Sorrows.

countbishops_teenageletter

När Mike signerade denna EP åt mig så skrev han till: ”Once a punk, always a punk”. Jo, det ska gudarna veta! Nu har i alla fall lugnet återställts på Åland, vårt stolta fartyg m/s St Paul höggs upp i Danmark och det är tämligen tyst på 603 kHz. I alla fall tills vidare.

Nu ser jag att klockan drar iväg så jag ska slänga in det sista i bilen och ge mig iväg mot Jönköping och skivmässan därstädes. Vi låter Tuben avsluta dagens bloggdio. Who is it? Trevlig helg alla!

Tags: Åland, Beatles, Bonnie St Claire, Chuck Berry, Count Bishops, Flying Saucers, Guns of Bofors, Jewel Records, m/s St Paul, Peter Koelewijn, Pirate Radio 603, Radio Nord, revival, Rick Nelson, Rusty York, Sten & Stanley, The Who, Whirlwind