Bulletiner från Vita Huset

USA behöver pengar. Dags att skicka hem Annika Östberg?

Rubrikens text såg jag på en banderoll bredvid E4:an mellan Getå och Kolmården på väg mot Stockholm igår. Det var inte precis läge för att stanna på motorvägen och ta en bild men den fanns i alla fall där igår. Jag vet inte vem som har satt upp den men onekligen så väcker den både uppmärksamhet och manar till eftertanke.

Det har varit ganska tyst länge i medierna om Annika nu men så sent som den 19 september fick hon avslag på sin ansökan om ett tidsbestämt straff och överföring till svenskt fängelse enligt hemsidan annikadeasy.org. Den förre muskelbyggaren och actionhjälten, numera guvernören Arnold Schwarzenegger har trots vädjanden ställt sig kallsinnig till fallet. Hade detta varit en film så hade han förmodligen utrustat en enmansexpedition för att storma fängelset och frita Annika. Hennes historia skulle ju onekligen kunna bli en nog så gripande film. Men verkligheten ser annorlunda ut och i ytterligare minst två år lär Annika få harva vidare på tvätteriet i California Institute for Women. Då kan hennes fall på nytt tas upp till prövning.

Jag lyssnar på P4 under den vidare färden och bland annat talar allas vår Silvia om arbetet mot barnpornografi och förordar en tittförbudslag. Hon berättar att det nu finns en programvara som skulle kunna installeras på datorer på arbetsplatserna och den larmar dels polisen och dels företagsledningen när någon går in på en sida med barnpornografi. Om nu tekniken nått så långt så är det inte utan att man frågar sig vad nästa steg ska bli. Ingen sund människa kan rimligtvis försvara övergrepp på barn och kampen mot barnpornografin är nog så viktig. Men tekniken i sig öppnar ju onekligen möjligheter till betydligt mera suspekta användningsområden. Perspektivet hisnar.

Härnäst kommer så en dokumentär om Anna som driver en affär i Stockholmsförorten Nockeby, Bromma. Ämnet är nog så intressant. Anna var nämligen gift med gamle Rolling Stones-medlemmen Brian Jones och var även med den kväll 1969 när han drunknade i sin swimmingpool. Detta ämne är ju som gjort för att göra underhållande och engagerande radio. Anna är också en bra berättare och programmet lyfter på allvar när hon och tjejkompisen Lisa som var med i London 1964 börjar prata gamla minnen. På nolltid får vi en otroligt levande bild av Swinging London vid denna tid, musiken, klubbarna, klädmodet, Carnaby Street – ja, allt! Bland det festligaste är nog när Lisa börjar prata om killen som hon dejtade och inte kommer på hans namn. Men då rycker Anna in: Ja, men det minns du väl! Det var ju Jeff Beck! Han i Yardbirds, du vet!

Jag skulle önska att de två väninnorna hade fått fortsätta att prata minnen. Den kvinnliga reportern tillför tyvärr inte speciellt mycket. Hon ger ett intryck av att ha blivit tilldelad uppdraget utan någon större entusiasm för ämnet och har sedan hjälpligt läst in sig på Brian Jones. Självfallet är inte meningen med en intervju att reportern ska briljera med hur påläst han/hon är och ta över showen. Däremot ska någon som gör en intervju ställa de frågor som lyssnarna vill ha svar på. Få intervjuobjektet att prata. Förmedla information. Anna var där på 60-talet och nu är det din uppgift som reporter att ge oss lyssnare en så bra bild som möjligt av hur det var. Hur var Brian som människa? Hur var det egentligen i London på 60-talet. Förmedla den personliga känslan. Detta lyckas de två väninnorna med på nolltid medan reportern arbetar i närmare en timme utan att komma nämnvärt framåt.

Lägg därtill att tjejen med micken envisas med att lägga in den ena pratan efter den andra som hänvisar till något som Anna har sagt eller kommer att säga i programmet. En prata ska användas när den fyller en funktion och får inte bli ett självändamål. Nu förrycker den hela programrytmen. Då hade det varit bättre att lägga in korta musiksnuttar i stället för dessa omotiverade prator.

Musiken är ju också ett kapitel för sig. Visst förekommer ett par Stoneslåtar men utan någon koppling till det talade innehållet. Sedan läggs t ex Creedence med Down on the corner och Cher in. Visst, jag förstår hur programmakaren tänkte när hon la in If I could turn back time efter att Anna berättat om sitt fåfänga försök att rädda den drunknande Brian. Men är det uppenbart för lyssnarna?

Hela inslaget andas ett totalt ointresse för oss lyssnare från programmakarens sida och det blir mera ett gesällprov i mixning och inlägg av prator som kanske skulle tillfredsställa någon på en folkhögskolas medialinje. Tyvärr. Ämnet var mycket intressant men inslaget borde ha gjorts av någon annan. Jag vet fortfarande inte vem som gjorde detta inslag men min åsikt är att hon förmodligen skulle platsa bättre i ett trams- och flamsprogram under morgontimmarna hos till exempel rixtöntarna.

Bilresan går vidare och gång på gång avbryts programmet för att meddela om en större bilolycka vid Roslagsstoppet längs Norrtäljevägen. Men här på E4:an är det lugnt, trafiken flyter på bra och efter programmakarens mediokra insatser att förmedla Anna’s erfarenheter till oss lyssnare så känns det riktigt behagligt att stanna till på Järna Värdshus för kaffe med äppelpaj. Vid bordet intill sitter en äldre man som berättar för sitt sällskap om hur det var att komma från Norrland som lastbilschaffis till Stockholm 1964. Han berättar otroligt levande och liksom i förbigående om rivningarna i Klara, hur vägarna var planerade, skillnader mellan nu och då och olika vardagliga händelser. Utan en tillstymmelse till journalistisk bakgrund så ger denne chaffis på fem minuter en oerhört levande bild av Stockholm 1964, precis som Anna och Lisa lyckas beskriva London och atmosfären där samma år på ett suveränt sätt. Nej, han är inte journalist. Men en lysande berättare.

Han borde ha fått göra programmet om Brian Jones och Anna.

Tags: Annika Östberg, Arnold Schwarzenegger, Brian Jones, Brian Jones svenska fästmö, E4:an, journalistik, P4, Radio, rixtöntarna, Rolling Stones, Swinging London