Kämpa, Frida!
April 1, 2016 – 8:12 am
Denna dag är speciell. Precis som den dag när Frida kom till mig. I dag ska det efter snart sex år av lycka avgöras om vi ska få vandra vidare tillsammans, gemensamt upptäcka nya saker och i varandras sällskap insupa vårens alla dofter och intryck. Med våren kommer förstås även fästingarna men enligt djursjukhuset är det inte dessa små kryp som är ansvariga för vad Frida nu kämpar emot.
Vi skriver fredagen den 1 april 2016. Tyvärr är detta inte ett skämt, dagen till trots, utan en högst påtaglig verklighet. I början av denna vecka blev Frida allvarligt sjuk. Hon hade druckit väldigt mycket vatten under ett par dagar och slutade snart att äta. Hon hade feber och vi åkte in till djursjukhuset i Bagarmossen annandag påsk där Frida fick stanna kvar över natten. En mängd prover togs och i tisdags bedömdes Frida vara så frisk att hon kunde åka hem i avvaktan på provresultaten.
Tyvärr visade det sig att Frida inte alls mådde bra. Hon varken åt eller drack. Med jämna mellanrum gnydde hon och ville gå ut. När vi väl kom ut piggnade hon dock till och på pyrrars vis spejade hon över nejden och kollade upp alla doftspår. Hon drack faktiskt också en hel del vatten ur Mälaren så hon fick i alla fall i sig vätska. Men mat var det inte tal om. Inte ens med leverpastej och lövbiff kunde jag förmå henne att ta en smakbit. Dessutom blev hon väldigt snabbt trött och mot slutet av vår promenad kunde hon behöva lägga sig för att vila innan vi fortsatte.
Vi åkte in till sjukhuset under tisdagsnatten och det visade sig att tempen, puls och annat var normala. Eftersom hon också var lugn och inte verkade ha ont åkte vi hem igen. Jag märkte att hon började andas alltmer ansträngt och andningen lät väsande och rosslande. Detta tilltog och på morgonen fick det bli en ny färd in till sjukhuset. Frida blev inlagd igen och fick åter dropp.
På torsdagsmorgonen ringde man från djursjukhuset och berättade att Frida blivit sämre. Hon hade slutat helt att äta och var allmänt kraftlös. I försiktiga ordalag frågade veterinären om jag inte kanske ändå skulle börja fundera på att låta Frida somna in.
Min första tanke var förstås nej. Men vilket alternativ fanns och vad kunde resultatet bli? Veterinären lät förstå att en operation var enda utvägen och att prognosen var mycket dålig. Frida har en förstorad lymfknuta i buken och vad som kan vara en tumör i analöppningen. Cancermetastaser kan ha spridit sig därifrån. Men man vet inte säkert utan behöver ta ett större vävnadsprov från lymfknutan och då opererar man samtidigt bort den. Skulle denna operation lyckas fortsätter man med den misstänkta tumören.
Jag frågade mina Facebookvänner hur de skulle ha gjort. Även om jag i princip redan hade min mening klar ville jag höra vad andra tyckte. Den respons och värme jag mötte från så många vänner var i sanning både uppmuntrande och rörande. Men jag kunde inte ta något definitivt beslut förrän jag fått träffa Frida igen. Så jag åkte in till sjukhuset för att besöka henne i går eftermiddag. Jag visste ju att hon direkt skulle visa om hon ville gå vidare. Hon skulle få avgöra detta.
Frida var svagare än jag sett henne tidigare och andningen nu oroväckande väsande och rosslande. Men det var ingen tvekan om hennes vilja att fortsätta. Hade hon förklarat att det var dags var jag fullt beredd att omedelbart be veterinären hjälpa henne somna in. Trots att hon var så svag reste sig Frida med möda upp flera gånger, sökte min blick och förklarade med hela sitt väsen att hon ville gå vidare. Hon skulle kämpa!
Nu väntar jag bara på samtalet från djursjukhuset om att det är dags att åka in. Snart vet vi hur det gick. Men en sak är säker: att låta någon somna in är oåterkalleligt. När man tar ett liv kan det aldrig göras ogjort. Det är ett definitivt steg som inte lämnar några alternativ. Nu finns i alla fall chansen, hur liten den än må vara. Vi är överens om att ta den.
Kämpa, Frida! Bli frisk nu så att du kan komma hem igen. Det är så många som sänder sin energi till dig nu. Jag hoppas innerligt att det räcker. När det gäller din egen vilja och motivation råder ingen tvekan. Pyrenéer är världens mest envisa vovvar och när de bestämt sig för något kan inga makter i världen få dem att ändra sig. Måtte din envishet ta dig igenom detta, min lilla Frida.
Tags: Bagarmossens Djursjukhus, cancer, Frida, kämpa, lymfknuta. första april, pyrenéerhund