Bulletiner från Vita Huset

Murare är ett envist släkte

Tänk vad tiden går. Senast jag skrev något här så var det september. För flera dagar sedan. Ack, vad är det som händer? Desto mera illavarslande är det därför att blogga – det är ju i själva verket hur enkelt som helst. Ja, man behöver inte ens tänka utan det är bara att knacka vidare på tangenterna så växer textmassan fram av sig själv. Det viktiga är att komma igång. Ja, ni vet den där kinesen som sa att om man ska skriva ett blogginlägg på en miljon tecken så är det svåraste att göra första tangentnedslaget. Eller hur det nu var.

Detta kommer mig att tänka på Kinesiska Muren och därifrån kommer jag osökt in på en kategori människor som jag skämtsamt brukar kalla för ”murare”. Men detta har inget att göra med vederbörandes yrke eller bakgrund i övrigt utan jag använder ordet mera som en samlande benämning på människor som har vissa svårigheter att få en viss kroppsdel ur vagnen. Som har svårt att komma till skott. Personer som gärna uppskjuter till i övermorgon vad de skulle ha kunnat uppskjuta till morgondagen.

Jag tänker mig att mellan dessa människor och vad som nu ska genomföras så existerar en stor mur av svårigheter. En mur som är så ogenomtränglig att hela företaget ter sig lönlöst innan man ens satt igång. Vad ”muraren” fokuserar på är byggstenarna i den aktuella muren. Med andra ord svårigheter och anledningar till att inte agera.

Säg att min kompis Leffe ska köpa en begagnad bil. Javisst, säger jag, kolla bara på Blocket. Det finns hur mycket som helst att välja på. Men jag ska ha en som max får kosta tio tusen. Inga problem, säger jag, det finns hur många bra bilar som helst under tio tusen. Ja, kanske det, säger Leffe, men så är det ju det att alla bra bilar säljs ju på en gång så att bara skrotet blir kvar. Inte då, säger jag, sätt igång och ring så får du se. Det finns så mycket bilar i omlopp nu att det är köparens marknad.

Ja, säger Leffe, det är synd att man inte bor i Stockholm. Då skulle det vara så mycket lättare att hitta en bil för där finns det ju mycket mera att välja på. (Själv bor han i Knäckebröhult). Ja, men det är inget problem, säger jag! Låt oss gemensamt plocka ut några objekt och så kan jag åka och kolla på dem åt dig. Mjaaa, tvekar han, nu är det ju det att det helst skulle ha varit en Toyota Camry 2002 för en sån har jag avställd  och då hade jag kunnat ha den som reservdelsbil. Finns hur många som helst, säger jag. Ja, så fortsätter vår konversation. Så fort jag lyckats hugga upp ett hål i Leffes mur så är han kvickt som tusan där med en ny sten och mursleven i högsta hugg.

Naturligtvis blir allt så mycket svårare om man hela tiden stirrar sig blind på vilka hinder och svårigheter som tornar upp sig i stället för att helt enkelt sätta igång och jobba. När man lägger ner mera energi på att argumentera varför någonting är omöjligt än att faktiskt göra det så är det svårt att komma vidare. Som med kvällens blogginlägg, till exempel. Mitt dåliga samvete växer ju längre tid som går utan att något blir publicerat och visst finns det motargument. Visst  skulle jag kunna sitta här i timmar och rada upp argument varför jag inte skulle skriva något i bloggen. Det faktum att jag inte har något att skriva om skulle ju vara en helt perfekt sten att foga in i prokrastinationsmuren. Eller faktum och faktum, förresten. Det är ju jag själv som har byggt upp denna mur. Då var det väl tusan om jag inte ska få ihop en text även om jag inte har en aning om vad jag ska skriva om.

En preposition är en fruktansvärd sak att avsluta en mening med. Men ikväll lurade jag i alla fall min inre murare. Nu kan jag gå och lägga mig med ett gott samvete, vilket lär vara den bästa huvudkudden. Nattis alla!

Tags: Blocket, blogga, mental blockering, murare, prokrastination, psykologi