Bulletiner från Vita Huset

How to write a country song

Hur skriver man egentligen en countrylåt? Ja, det gäller att fånga romantiken hos de oändliga vidderna. Det ska handla om saknad. Ensamhet. Uppgivenhet. Hopplöshet. Och med ett stänk av cowboy-nostalgi. Fixar man det så har man en vinnare. Så då kör vi!

Jag tror jag börjar med ett talat intro. Det går alltid hem. Lyssnaren ska få en vision av att det är en ärrad präriens son med hatten tillbakaskjuten i pannan som talar. Gärna med ett röstläge i stil med Pappa Ben Cartwright. Så här kan vi till exempel börja:

”I used to be a poor lonesome cowboy, riding all by myself. But that was before that fateful day. The day that I lost my saddle.”

OK. Nu har vi satt standarden och skapat förutsättningarna för den historia som ska berättas. Ett kort gitarrintro och sedan drar vi igång själva låten som kan gå ungefär så här:

” Where is my saddle / Tell me where can it be / I want my saddle / Please bring it home to me-ee-e-e-e / I want my saddle / Oh Lord, can’t you see / I want my saddle / God bring it back to me.”

Ja, vi kör väl vidare med en vers till nu när budskapet står klart.

Where is my saddle / I’m feeling lonely and blue / I’ve lost my saddle / My horse found somebody new / -uh huh uh huh / Give me my saddle / Or I’ll break down and cry / I need my saddle / Oh lawdy, why oh why

Efter två verser så kan det vara lämpligt med ett stick. Det kallas så därför att det sticker ut från resten av låten och kan till och med gå i ett annat tempo. Så här kanske:

It was the best damn saddle that a man could ever think of calling his o-own / And my horse, yeah well, he liked it, too, but now it seems that the bird has flo-own

Och så klämmer vi i med en vers till:

Where is my saddle / I hope they’re treating you well / My one and only saddle / I scream and cry and I ye-ell / -uh huh uh huh / Bring back my saddle / I need it desperately-y-y-y-y / My beautiful saddle / I wonder where can you be.

Ett gitarrsolo måste vi ju ha med. Här kan vi lägga in det. Gärna något klatschigt med en massa guitar pickin’. Synd bara att jag inte kan spela gitarr (än)….

Så är det dags för den stora slutklämmen. Nu ska konklusionen av allt uppdämt elände manifesteras i en enda vers. Det kräver sin man. Nu måste vi verkligen fatta hur hemskt huvudpersonen upplever sin situation och att inga whiskymängder i världen kan dämpa hans ångest. Ja, det är förstås en han. Hade det handlat om en cowgirl så hade det varit saknaden efter mannen som varit temat i sången. Alltså:

Where is my saddle / Will I see you again? / I’m missin’ my saddle / Am I hoping in va-ain / oh huh oh huh / Without my saddle / My heart is left with a scar / I might just as we-ell / go out and get me a car.

Sedan är det bara att ange © RonnyBGoode 2008 och vänta på det stora genombrottet. Ja, och det är viktigt att låten är på engelska. Vem har någonsin hört Bröderna Cartwright tala svenska….

Signaler i rymden – och tiden

I en artikel i Aftonbladet idag berättas att Hitler var först ut i rymden med en signal som sändes ut under andra världskriget. Men hur vet man det? Han var ju långt ifrån först med radiosändningar så vad är det som säger att just denna signal skulle nå fram? Vilken teknik användes? Frekvensband? Riktigt intressant skulle det ju kunna bli om samtliga radiosignaler på sin resa genom rymden plötsligt reflekterades tillbaka från något annat solsystem och kunde förstärkas upp och uppfattas på jorden. Då skulle vi i direktsändning kunna lyssna på stationer som sände för länge sedan, t ex Sven Jerrings referat från OS i Berlin 1936. Ni vet, japaner…. japaner… Kanske sitter några radioamatörer nu på en främmande planet och försöker tolka Marconis första experimentsändningar. Men om det finns främmande civilisationer så kan jag bara hoppas att de har roligare radiokanaler än vi har….
Nej, dags att sätta punkt för de mera högtflygande fantasierna nu. I morgon är en ny bloggdag.

Konsten att bli tio år yngre

UR DN idag
Nu är det bevisat: Motion gör dig tio år yngre
Fysisk träning gör människor tio år yngre. Det kan forskare nu för första gången visa på cellnivå.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=737529

Jaha, trevligt. Men det ser jag bara som en extra bonus. Faktiskt mår jag även riktigt bra av dagliga långpromenader. För att inte tala om att det sätter fart på hjärnaktiviteten. Man får frisk luft. Blir piggare. Ja, det finns många fördelar. Och skulle man någon gång ha svårt att komma sig för med att gå ut (om det spöregnar och stormen viner runt knutarna) så är det alltid en tillgång att vara hundägare. Då kommer man ut – vare sig man vill eller inte!
Vovven i sidhuvudet är för övrigt min första pyrenée, Izza (egentligen hette hon Evita men kallades alltid för Izza). Nu är det en annan pyrre, Ona, som hjälper till att hålla promenaddisciplinen vid liv.
Nog är det som de gamla kineserna sa: ska du gå tusen mil är det svåraste att ta det första steget. Sedan är frågan om man måste vara kines för att inse det. Och en fyrbent vän hjälper dig så gärna att komma över denna första tröskel.

Elvis’ staket – och mycket annat

Idag tog det tid att komma ut i bloggosfären. Bredbandet var inte riktigt med på noterna men efter en stunds övertalning med lock och pock så besinnade sig äntligen elektronerna och började samarbeta så att alla bitar kunde skickas åt rätt håll.
Det är blåsigt och grått ute på Svartsjölandet idag men morgonpromenaden är avverkad. Det är ju tur att skogen finns – den skyddar åtminstone något. Nej, dagar som denna är det inte utan att man längtar till ett varmare och soligare klimat.
I somras åkte jag runt tillsammans med en god vän i Tennessee och vi träffade då bland annat Elvis’ närmaste granne i Memphis. En trevlig, pensionerad lärarinna som hade mycket kul att berätta om legenden. Bl a om när han skulle bygga ett högre staket och skänkte henne det gamla till ved. I sann amerikansk företagaranda har hon sågat till bitar av staketet och säljer dem till Elvisentusiaster från när och fjärran. Med äkthetsintyg utfärdat av henne själv! Jag undrar just hur hon gör när brädhögen en dag tar slut? Köper hon in mera skräpvirke och fortsätter hanteringen?
Det är fantastiskt att någon så långt efter sin död kan fortsätta att influera andra människor så som Elvis. Men tydligen har han tillfört något i mångas liv. Rört vid känslor. Kanaliserat människors drömmar och blivit en symbol för vad många drömmer om men inte tror sig om att kunna uppnå. Ändå söker vi alla fåfängt vidare. Jobbar vidare. Mot vad?
Visst kan man tycka att det är själva resan som är värt mödan. Sökandet har sina poänger. Vi rider bort över prärien mot solnedgången, i det ständiga sökandet efter lyckan. Denna bild har alltid varit mycket populär i film- och musiksammanhang. Kan det bero på att den speglar något av vår inneboende längtan? Rör vid vårt innersta jag. Det är lustigt hur vissa bilder, vissa företéelser kan beröra så många människor, oberoende av kulturella och andra bakgrunder.
Som Elvis. Tydligen lyckades han pricka in den minsta gemensamma nämnaren hos otroligt många människor. Detta skapade hans succé.
Dags för en kopp kaffe!

24 timmar

Tiden är något mycket värdefullt och den kan inte återvinnas. Därför gäller det att vi disponerar vår tid på ett bra sätt. Varje ny dag har 24 nya timmar som vi kan fylla med vad vi vill, precis som vi fyller ett oskrivet blad med text. Vi kan välja att slösa bort dessa timmar eller se till att använda dem på ett vettigt sätt. Oavsett hur vi gör så kommer vi i övermorgon att ha 24 nya timmar till vårt förfogande och då gäller samma sak. Det finns ingen naturlag som säger att vi måste hänga kvar vid en gammal vana som är negativ för oss. Vi kan välja att börja dagen med att se fram emot allt det vi kommer att uppleva under de timmar som ligger framför oss, innan vårt tidskonto fylls på med 24 nya timmar. Då är frågan: kan man övertrassera tidskontot? Man kan väl inte spara tid för att ta ut senare? Nej, men det finns faktiskt vissa möjligheter att lura tiden eller i alla fall att skapa en illusion av att du gör det. Säg att du har en surdeg med en massa olustiga saker som måste göras och du skjuter upp det i det längsta. Ju längre du skjuter upp det, desto jobbigare blir det att ta itu med det som borde gjorts för länge sen. Men om du sätter igång nu! Du kanske t o m kan göra flera saker samtidigt. Medan tvättmaskinen gör sitt jobb och dagens middag tar form i ugnen så kan du ägna dig åt något försummat arbete. Du kanske behöver fixa något, städa, skriva, tvätta håret, bilen, putsa fönstren. Du har fortfarande bara 24 timmar till ditt förfogande under detta dygn men säg att du under en timma har lyckats slutföra något som du dragit dig för i flera månader. Om tvätten och middagen tar vardera en timma att fixa och du samtidigt gör klart något annat så har du på en timma fixat tre timmars jobb! Det har fortfarande bara förflutit en timma men du har så att säga tjänat in två. Det är på detta sätt som man kan ”lura” tiden. Och en annan sak: spill inte tid på att jämra dig över hur litet du får gjort. Visst, vi har alla våra vågdalar. Vi är inte alltid på topp. Men vi har alla våra 24 timmar varje dag som vi kan disponera på det sätt vi väljer. Oavsett hur vår verklighet ser ut så kan vi välja hur vi ska tackla den. Vi kan välja att skratta åt eländet. Vi kan välja att betala den där felparkeringsavgiften och glömma den i stället för att spilla tid och energi på att gräma oss över den. Att älta saker och gräma sig över oförrätter tar inte bara mycket av de 24 timmar du har att spela med varje dag utan det gör dig också modstulen och det blir ännu svårare att komma vidare. Hur ska vi använda de timmar som är kvar av denna dag på bästa sätt?