Bulletiner från Vita Huset

Ska man hylla dags sol innan den gått ned?

Mina vänner, om Frida någonsin behövt ert stöd och er energi så är det nu.

Klockan närmar sig elva på förmiddagen och jag fick precis en påringning från Fredrik, den vänlige norrman som i går meddelade att Frida klarat operationen bra. I dag var inte beskedet lika positivt. Vad är det då som har hänt?

Frida är mycket svag i dag  och inte i ett sådant skick som man hade haft anledning att förvänta sig efter operationen. Hon har också börjat blöda i tandköttet vilket hon inte gjort tidigare. En misstanke är att cancern kan ha spridit sig mer än man trodde och att blodet påverkats så att det inte koagulerar som det ska. Risken finns att en massa små blodproppar dyker upp på olika ställen. Nu har man tagit blodprov och besked förväntas runt klockan ett.

Fredrik har alltså en misstanke om vad det kan vara som orsakar Fridas nedsatta allmäntillstånd. Är det som han befarar är Fridas tillstånd livshotande. Då återstår blodtransfusioner och akutvård men han säger att han aldrig någonsin varit med om att någon hund överlevt ett sådant tillstånd.

Det är inte definitivt förrän blodproven är tagna och vi vet mer. Inte heller är det definitivt om det nu är så att våra värsta farhågor besannas. Även om ingen annan hund som Fredrik känner till överlevt detta tillstånd så finns fortfarande en livsgnista kvar hos Frida. I alla fall tror jag det. Jag måste under alla omständigheter träffa henne på nytt och fråga henne hur vi ska gå vidare. Efter det vet jag.

Ska det verkligen behöva bli så att vårt lyckade aprilskämt mot liemannen och döden som jag raljerade om i går den första april slår tillbaka? Eller kommer kärleken och all vår positiva energi att hjälpa Frida tillbaka till livet?

Om blodprovet utvisar vad Fredrik befarar återstår bara att låta Frida fatta det slutgiltliga beslutet.

April april….

Denna långa dag den 1 april 2016  drar sig nu mot sitt slut och jag har precis återkommit från djursjukhuset.

Vi visste vilken insats vi spelade med. Fridas liv. Men i går visade hon mig klart och tydligt att hon verkligen ville leva vidare. Att hon hade livsgnistan. Lusten att gå vidare. Trots att hon var så svag gjorde hon allt för att övertyga mig om att hon hade kraften och viljan att komma tillbaka.

När jag kom in till djursjukhuset i förmiddags hade operationen redan påbörjats och jag fick veta att hon klarade narkosen bra. Detta var en av de saker en tidigare veterinär varnat för: risken fanns att Frida skulle dö under narkosen. Jag fick också flera gånger veta att chansen att denna operation skulle lyckas var oerhört liten. Veterinären hade talat med onkologen på Albano Djursjukhus och även de avrådde från en operation. Men Frida sa ja och då fick det bli så.

Så småningom kom en manlig sjuksköterska ut och frågade mig  om jag ville att vi skulle avbryta operationen då det fanns en överhängande risk att Frida skulle dö. Lymfknutan i hennes buk var stor som en knytnäve och i farlig närhet av stora kroppspulsådern. Dessutom löpte mängder av blodkärl samman där. Risken bedömdes som stor att så svåra blödningar skulle uppstå att man inte skulle kunna klara av dem. Därför ville man ha klart besked innan man gick vidare.

Vilket alternativ fanns då? Om vi avbröt operationen skulle Frida bli stadigt sämre och hon var redan så sjuk att hon hade svårigheter både att andas och röra sig. Frida var fysiskt i mycket dåligt skick. Som jag såg det fanns inget annat alternativ än att fortsätta. Frida hade redan givit klartecken. Så operationen fick fortsätta.

Nu följde fler långa timmar av väntan. Lustigt nog fanns en rasspecial i det nummer av Hundsport som låg framme om pyrenéerhundar och pyrenéeisk mastiff. Slutligen kom en annan manlig sjuksköterska ut, en norrman som jag talat med i telefon tidigare. När jag satt där och väntade gav jag noga akt på allas kroppsspråk och det ingav ett visst hopp att han inte såg ut att vara på väg att överbringa ett sorgebud. Nej, han meddelade att man nu hade passerat den verkligt kritiska fasen. Knutan var bortopererad. Men blödningarna då? Ja, sa han, visst blödde det en hel del men det var inget vi inte kunde klara. Nu fortsätter vi med svulsten i analöppningen. Tidigare hade norrmannen meddelat att man funnit cystor på äggstockarna och föreslog att de skulle opereras bort när man ändå höll på, för att förebygga livmodercancer. Jag kom faktiskt inte på tanken att fråga om det nu men hade i alla fall givit klartecken när vi talades vid.

Slutligen kom en engelsktalande kirurg ut och berättade för mig att hans arbete nu var avslutat.

DET LYCKADES! FRIDA KLARADE DET! Detta är det bästa aprilskämt jag någonsin varit med om! Frida och alla vi andra lurade liemannen, narrade döden och hennes kamp gav resultat. I ett läge som detta är jag glad att varken Frida eller jag någonsin övervägde att låta henne somna in, som termen lyder. Då hade det varit slut. Nu startar i stället en ny fas i våra liv. Jag väntade i flera ytterligare timmar i hopp om att Frida skulle bli ett sådant skick efter narkosen att hon fick ta emot ett aldrig så kort besök men då hon låg kvar inne i operationssalen för observation tillsammans med andra patienter gick inte det.  Men jag hoppas Frida ändå kände att jag faktiskt höll mitt löfte till henne och kom in till sjukhuset i dag.

Jag är definitivt ingen champagnemänniska och dricker det vanligen en gång per år, till nyår. Men i dag kände jag att jag måste bryta mot mina principer för att fira att Frida fick livet åter. Det fick bli en liten flaska då det blir till att stiga upp tidigt i morgon. Frida stannar kvar över natten och om hon blir kvar längre ska jag i alla fall hälsa på henne under lördagen.

Det kvarstår fortfarande många frågor och jag har ännu inte träffat Frida efter operationen. Vi vet inte om cancern var godartad eller elakartad. Finns det förresten någon god cancer? Men Frida har fått en ny chans och detta är min lyckligaste dag på jag vet inte hur länge. Det är absolut sant trots att det är första april i dag…

Lyckan är att leva med en pyrre

Nu har jag fått besked från djursjukhuset att Frida haft en lugn natt och att man har lyckats få ned kalciumhalten något. Preliminärt inleder man operationen om cirka en timme och det ska vara klart om 3-4 timmar om allt går som det ska. Dags alltså att åka in till Bagarmossen igen och vänta. Förhoppningsvis kommer nästa uppdatering att vara av positiv art.

Det finns många fördelar med att ha en fyrbent vän. Inte minst när det gäller att upprätthålla regelbundna rutiner. Du kommer ut i ur och skur och får på köpet motion. Dessutom mår du både fysiskt och psykiskt bättre av kontakten med din vän. Men det finns andra dimensioner av relationen människa-husdjur.

Många djur har en sällsam förmåga att läsa sin husse/matte och känna på sig saker på ett sätt vi inte förstår. Men när det gäller pyrrarna vete väl tusan om de inte är tankeläsare. Skillnaden är att Frida håller bättre ordning på mina tankar än vad jag själv gör. Ja, nog underlättar hon det praktiska arbetet många gånger. Det är som att ha en sekreterare som hela tiden påminner mig om vad som ska göras. Det må låta som en skröna men det händer ofta att Frida börjar prata med mig och visar att hon vill något. Så tänker jag: javisst tusan, klockan är snart tio och då skulle jag ringa det där samtalet, måste ta tag i den där skrivelsen, skulle kolla upp en sak… Jag har nämligen en tendens att ibland sväva iväg antingen i cyberspace eller musikens och litteraturens värld så att jag kommer bort från det jag egentligen skulle göra. Men så fort Frida ser att jag tagit tag i min konkreta arbetsuppgift lägger hon sig ned och kopplar av. Ofta ligger hon på mina fötter under bordet medan jag arbetar vid datorn.

Jag kan inte säga exakt när jag märkte att Frida inte mådde bra. En förändring i hennes betéende var att hon började gå ifrån sängen sedan vi sagt godnatt och lägga sig på golvet. Tidigare brukade hon ligga bredvid mig i sängen och det är riktigt behagligt, särskilt när det är kallt och ruggigt ute. Det hände ibland också att hon sov på min arm. Sedan låg hon där och höll mig sällskap tills jag somnat. Först då brukade hon förflytta sig till en annan plats. Men hon återkom under natten för att titta till mig. Så där vid tretiden brukar Frida komma och försiktigt nudda mitt ansikte med sina känselhår. Efter en titt på klockan konstaterar jag så att vi kan sova vidare och det är alltid lika skönt att somna om med denna underbara vitpälsade varelse bredvid sig. När det sedan blir dags att stiga upp – och tro mig, Frida är otroligt punktlig av sig – börjar vi alltid med en lång härlig gosestund innan vi förbereder oss för morgonpromenaden.  Hon håller ordning på klockan och ställer automatiskt om till sommartid. F-n vet hur det går till…. Varje söndag medger hon också en sovmorgon.

Jag har dessa dagar när Frida legat på sjukhuset märkt vilket svårt projekt det är att komma upp i vanlig tid. Någon väckarklocka har jag inte behövt – jag har ju Frida som håller koll på mig. Kommer jag ut på promenaderna på egen hand när ingen puffar på mig? Vem ska påminna mig om allt jag ska ta tag i? Post it-lappar i all ära, men inte går de upp mot en trogen pyrrevän som ser till att jag får saker och ting ur händerna. Jag inser till fullo hur mycket Frida faktiskt betyder för mig i det dagliga livet,

Detta må låta egoistiskt. Som om jag utnyttjade Fridas godhet och positiva egenskaper för att själv må bra. Men jag vet att Frida skulle intyga att hon också mår mycket bra av vår samvaro.  Jag vet att hon just nu längtar efter att bli frisk så att vi kan återförenas igen. Återuppta vår gemensamma promenader och göra nya upptäckter, knyta nya kontakter med människor och djur – allt det vi gör varje dag. När den dagen kommer fattar vi beslutet i samförstånd och jag skulle aldrig komma på tanken att försöka förlänga Fridas tid när hon väl sagt till. Då är det vad som gäller.

Lilla Frida, det är inte dags än. Inte på långa vägar. Vi har så mycket kvar att göra. Snälla Frida, kämpa!

Kämpa, Frida!

Denna dag är speciell. Precis som den dag när Frida kom till mig. I dag ska det efter snart sex år av lycka avgöras om vi ska få vandra vidare tillsammans, gemensamt upptäcka nya saker och i varandras sällskap insupa vårens alla dofter och intryck. Med våren kommer förstås även fästingarna men enligt djursjukhuset är det inte dessa små kryp som är ansvariga för vad Frida nu kämpar emot.

Vi skriver fredagen den 1 april 2016. Tyvärr är detta inte ett skämt, dagen till trots, utan en högst påtaglig verklighet. I början av denna vecka blev Frida allvarligt sjuk. Hon hade druckit väldigt mycket vatten under ett par dagar och slutade snart att äta. Hon hade feber och vi åkte in till djursjukhuset i Bagarmossen annandag påsk där Frida fick stanna kvar över natten. En mängd prover togs och i tisdags bedömdes Frida vara så frisk att hon kunde åka hem i avvaktan på provresultaten.

Tyvärr visade det sig att Frida inte alls mådde bra. Hon varken åt eller drack. Med jämna mellanrum gnydde hon och ville gå ut. När vi väl kom ut piggnade hon dock till och på pyrrars vis spejade hon över nejden och kollade upp alla doftspår. Hon drack faktiskt också en hel del vatten ur Mälaren så hon fick i alla fall i sig vätska. Men mat var det inte tal om. Inte ens med leverpastej och lövbiff kunde jag förmå henne att ta en smakbit.  Dessutom blev hon väldigt snabbt trött och mot slutet av vår promenad kunde hon behöva lägga sig för att vila innan vi fortsatte.

Vi åkte in till sjukhuset under tisdagsnatten och det visade sig att tempen, puls och annat var normala. Eftersom hon också var lugn och inte verkade ha ont åkte vi hem igen. Jag märkte att hon började andas alltmer ansträngt och andningen lät väsande och rosslande. Detta tilltog och på morgonen fick det bli en ny färd in till sjukhuset. Frida blev inlagd igen och fick åter dropp.

På torsdagsmorgonen ringde man från djursjukhuset och berättade att Frida blivit sämre. Hon hade slutat helt att äta och var allmänt kraftlös. I försiktiga ordalag frågade veterinären om jag inte kanske ändå skulle börja fundera på att låta Frida somna in.

Min första tanke var förstås nej. Men vilket alternativ fanns och vad kunde resultatet bli? Veterinären lät förstå att en operation var enda utvägen och att prognosen var mycket dålig. Frida har en förstorad lymfknuta i buken och vad som kan vara en tumör i analöppningen. Cancermetastaser kan ha spridit sig därifrån. Men man vet inte säkert utan behöver ta ett större vävnadsprov från lymfknutan och då opererar man samtidigt bort den.  Skulle denna operation lyckas fortsätter man med den misstänkta tumören.

Jag frågade mina Facebookvänner hur de skulle ha gjort. Även om jag i princip redan hade min mening klar ville jag höra vad andra tyckte. Den respons och värme jag mötte från så många vänner var i sanning både uppmuntrande och rörande.  Men jag kunde inte ta något definitivt beslut förrän jag fått träffa Frida igen.  Så jag åkte in till sjukhuset för att besöka henne i går eftermiddag. Jag visste ju att hon direkt skulle visa om hon ville gå vidare. Hon skulle få avgöra detta.

Frida var svagare än jag sett henne tidigare och andningen nu oroväckande väsande och rosslande. Men det var ingen tvekan om hennes vilja att fortsätta. Hade hon förklarat att det var dags var jag fullt beredd att omedelbart be veterinären hjälpa henne somna in. Trots att hon var så svag reste sig Frida med möda upp flera gånger, sökte min blick och förklarade med hela sitt väsen att hon ville gå vidare. Hon skulle kämpa!

Nu väntar jag bara på samtalet från djursjukhuset om att det är dags att åka in. Snart vet vi hur det gick. Men en sak är säker: att låta någon somna in är oåterkalleligt. När man tar ett liv kan det aldrig göras ogjort. Det är ett definitivt steg som inte lämnar några alternativ. Nu finns i alla fall chansen, hur liten den än må vara. Vi är överens om att ta den.

Kämpa, Frida! Bli frisk nu så att du kan komma hem igen. Det är så många som sänder sin energi till dig nu. Jag hoppas innerligt att det räcker. När det gäller din egen vilja och motivation råder ingen tvekan. Pyrenéer är världens mest envisa vovvar och när de bestämt sig för något kan inga makter i världen få dem att ändra sig. Måtte din envishet ta dig igenom detta, min lilla Frida.

Han gav sitt liv i kampen mot ondskan

Diesel var en malinois. En belgisk vallhund som tjänstgjorde för RAID (den franska anti-terroriststyrkan) och deltog i morgonens insats i St Denis, Paris. Hans uppgift var att som den förste gå in i den lägenhet där ett antal misstänkta terrorister förskansat sig.  Diesel blev sju år, ihjälsprängd när en kvinnlig självmordsbombare utlöste sitt bombbälte.

http://www.mirror.co.uk/news/world-news/paris-attacks-police-dog-diesel-6853172

Hur kan man då alls nämna en hund i samband med de fruktansvärda terrordåden i Paris? Personligen tycker jag att det ger våldet och respektlösheten för andras liv ett ansikte. 128 människor dödade i en terrorattack är så fruktansvärt att det kan vara svårt att ta till sig den fulla innebörden av gärningen. Men en fyrbent vän som gav sitt liv i kampen mot det onda för ned ondskan på ett plan där vi kan förstå.

Dessa terrorister är en mikroskopisk del av alla som bekänner sig till islam. Ändå görs förvånansvärt litet från muslimska samfund för att komma tillrätta med problemet att allt fler radikaliseras och väljer att träda i ondskans tjänst. Utan att någonsin ifrågasätta. I en krönika i SvD skriver Ivar Arpi följande:

En styrelseledamot för al-Rahmanmoskén i Eskilstuna skrev stöttande ord till en svensk IS-jihadist på Facebook. En imam i Gävle moské har likaså stöttat IS. I Göteborg knyts Bellevuemoskén ofta till extremism, även om det är oklart om det mer är en mötesplats.

http://www.svd.se/radikal-islamism-drabbar-alla

Jag förutsätter då att skribenten har gjort sedvanlig faktakoll. Nog låter detta illavarslande? Hur påverkar det synen på muslimer i allmänhet? Inser inte det muslimska samfundet vilken skada IS kan orsaka om man väljer att inte ta avstånd från denna terrororganisation, framför allt på islam och alla muslimer som önskar leva i fred?

Det är en nödvändighet att den kräftsvulst på samhällskroppen som IS utgör isoleras och neutraliseras. Trots allt är de en minoritet. “Islamsk stat” i all ära – här ska inga kalifat utropas!  IS är ingen stat utan en terrorfraktion som utgör en så försumbar del av mänskligheten att den för att alls märkas måste tillgripa terror och våld.

Även om många nya terroristhandlingar kommer att begås måste vi alla stå enade i kampen mot det onda. I dag går min tanke till Diesel och hans flock. Han gav sitt liv i kampen för det goda. Jag hoppas att du har det bra på andra sidan regnbågsbron.

Vila i frid, lilla Diesel.