Bulletiner från Vita Huset

Bloggdio Vita Huset – bättre sent än aldrig (eller?)

Nu kan man nästan säga att the bottom is nådd! Föregående inlägg var förra fredagens bloggdio och då frågar sig förstås vän av ordning vad tusan det är som händer. Vad har hänt sedan i fredags? Ja, uppenbarligen inte så mycket på denna blogg. Men det ska bli bättre. Promise! Nu ska vi i alla fall dra igång fredagskvällens övningar och i vanlig ordning så blir det en hel del oldies but goodies!

Därifrån till ett tämligen obskyrt tyskt gäng vid namn United Balls. En gång köpte jag skivan bara på grund av omslaget och jag tyckte det lät rätt kul så den finns fortfarande kvar i samlingen Här en livesnutt med bandet i fråga.

Jo-Ann Campbell tror jag inte att vi har haft med hittills? Här kommer hon i ett klipp från filmen Hey let’s twist där även bland annat Joey Dee & Starliters medverkade. Jo-Ann’s största hit blev väl I’m the girl on Wolverton Mountain. På svenska känner vi igen denna låt som Skattlösa Bergen med Olle Adolphson. Men nu handlar det om twist och denna låt heter Let me do my twist Visst, Jo-Ann, kör hårt!

Egentligen är det roligaste med YouTube möjligheten att hitta filmklipp med olika artister men här kommer ett undantag. En riktigt skön låt som hängde med ett tag på Radio Nords Topp 20. Carla Thomas, dotter till soullegenden Rufus Thomas från Memphis och hennes första hit.

Här kommer tre coola killar, The Rock’n’Roll Trio. Med andra ord bröderna Johnny och Dorsey Burnette och Paul Burlison på sologitarr och en inte alls oäven version av Hound dog

Från Jamaica kom hon, Millie Small, och man kan lugnt säga att hon gav slickepinnen en ny status.

Ska vi fortsätta på temat slickepinnar? Lesley Gore känner vi främst igen genom hennes hit It’s my party men här ska vi se henne i ett klipp från filmen Ski party där hon gör allt för att höja stämningen i bussen på väg till skidbacken.

Här hade det varit läge att lägga in en låt med danska Lollipops för att avsluta hat-tricket på temat slickepinnar. Ja, varför inte? Visserligen inget filmklipp men en skön låt från den tid det begav sig.

Nu lämnar vi slickepinnetemat och övergår till något helt annat. Är det möjligen så att smörnissen Frankie Avalon har öppnat skivaffär? I alla fall så har han en massa läckra omslag på väggen bakom sig. Men i fortsättningen av inslaget presenterar han ett gäng som alltid varit poppis i Sverige, The Hollies.

När nu Hollies fått vara med så är det väl inte mer än rätt att vi släpper fram Newcastle’s stolthet The Animals. Kolla in “älghuvudena” i detta videoklipp! Vad säger jämnställdhetsombudsmannen?

Ett inslag till med Englandsanknytning. Lägg märke till “piratradiojinglarna” i början av detta och föregående inslag. Visserligen är detta playback men rätt kul ändå. Och låten tror jag mig kunna lova att ni har hört förut.

Så sticker vi emellan med ett litet filmtips:

Bloggdio Vita Huset är ju vad som gav det tvära kastet ett ansikte och här kommer ytterligare ett exempel på det. Ett trevligt sådant! Raskt över till 80-talet och Transvision Vamp.

Jackie De Shannon har ju blivit något av en följetong i denna bloggdio men inget fel i det – hon är ju onekligen en mångsidig artist. Här med en låt som vi kanske främst känner igen med The Band.

Vi håller oss kvar på andra sidan pölen och släpper fram The Young Rascals med en av sina hitlåtar. Detta blir också dagens sista låt från Vita Huset. Inte en enda djupdykning i det egna vinylarkivet idag! Men vi återkommer till det, tro mig. Dessutom SKA det bli andra inlägg än bloggdio i denna blogg också. Det har bara så att säga kommit ett och annat i vägen…. Trevlig helg alla!

Fredagsbloggdio från Vita Huset igen!

Dagens första inslag framförs av ett värmlandsband som varit med förut och det beror på att ginger06 i Florida undrade över låten Haver ni sett Karlsson – vem som gjorde den och när. Jo, den finns med på deras något twistbetonade första EP från 1962 och gruppen är Sten & Stanley – kanonerna från Bofors! Så småningom skulle de stora framgångarna komma via Svensktoppen men redan på ett tidigt stadium så slank det alltså med en och annan låt på svenska. Så varsågod Ginger, här kommer din låt.

stenstanley_havernisettkarlsson

En av låtarna på denna EP är förresten en cover på Clay Cole’s Twist around the clock från filmen med samma namn som kom 1961. Så låt oss även avnjuta den i original.

En riktigt njutbar vokalgrupp var The Marcels och många kommer säkert ihåg deras hit Blue moon. Grabbarna i Marcels var också med i ovannämnda film och framförde då en låt som rätt snart är aktuell. Merry Christmas! (eller var det Twist-mas?)

Dewey Phillips’ största claim to fame var nog att han kom att bli den förste diskjockey som spelade Elvis’ första skiva That’s alright mama i etern, detta över radiostationen WHBQ i Memphis. Han blev snart ett stort namn i Memphis med omnejd och här ser vi honom introducera en annan kändis från Sun Records i sitt program Dewey Phillips Pop Show år 1957.

Dags att gräva i vinylarkivet igen! Jackie De Shannon börjar förmodligen att bli ett ganska välbekant namn i denna bloggdio. Som tidigare berättats så vistades hon i England en tid under mitten av 60-talet och ett resultat av detta blev LP:n Don’t turn your back on me. Här ska vi lyssna på titelspåret.

jackiedeshannon_dontturnyourbackonme

Vi gräver vidare i arkivet och vad hittar vi väl där? Jo, en viss John D. Loudermilk. Han är väl främst känd som låtskrivare och har levererat låtar till exempelvis Everly Brothers, Eddie Cochran, Johnny Cash, Chet Atkins men även grupper som Paul Revere & Raiders samt Nashville Teens. Deras Tobacco road är en riktig stänkare, signerad JDL. Han kallade sig för övrigt ibland Johnnie Dee när han själv framträdde och han fick en hit med en av sina egna kompositioner 1962, nämligen Language of love. Kommande låt spelades in redan 1958.

johndloudermilk_susieshouse

I vanlig ordning är det tvära kast i programmet och vi låter Tuben släppa fram en italiensk tjej. Rita Pavone slog igenom som 17-åring och fick stora framgångar såväl som sångartist som skådespelerska. Här ett klipp från en av hennes filmer, ”Rita el mosquito” (!)

Här kommer något synnerligen obskyrt. Ett band från Cristchurch, Nya Zeeland vid namn Ray Columbus & Invaders och de presenteras av ingen mindre än Roy Orbison. Låten, She’s a mod, skrevs av engelsmannen Terry Beale och spelades in av Birminghamgruppen The Senators. Invaders fick denna låt av en tillfällighet av Jack Argent som var förläggare för Beatles i Australien.

Från Nya Zeeland till Stockholms Ström…. Denna EP med Per Myrberg släpptes 1962 och det är en småkul låt som berättar om vedermödorna som skeppare på Djurgårdsfärjan.

permyrberg_frangronalundtillsoder

Ja, nog är grammofonen ett underbart redskap. Man kan ju faktiskt även tillägna sig nya kunskaper med hjälp av den. Inte minst när det gäller skönhetstips. I samarbete med Shantungskolan presenterar vi härmed ett utdrag ur vad varje ung kvinna bör veta.

shantungskolan

Ska vi låta Tuben vila ett tag och köra en vinylare till? OK, då! The Four Lovers kanske inte säger de flesta så mycket men om jag berättar att gruppen sedan bytte namn till the Four Seasons så kanske det klarnar? Här ska vi avnjuta ett spår från deras första EP från 1956.

fourlovers_shakeahand

När vi nu kommit så långt så kan vi lika gärna gå vidare och släppa fram nästa version av denna grupp med en låt som blev en liten hit med den engelska gruppen Red Squares som huserade i Danmark på 60-talet.

Låt oss så avsluta dagens bloggdio med litet kvinnlig fägring. Kanske är inte Christina Lindberg främst känd som sångerska men en platta blev det i alla fall. Allt blir tyst igen heter låten och tyst lär det bli tills nästa fredag. Men då kommer Bloggdio Vita Huset tillbaka. Trevlig helg alla!

christinalindberg_alltblirsatyst

Skivorna köper ni förstås på www.rock.x.se (shameless plug….)

Sista skivmässan i Jönköping

Ja, den gångna helgens skivmässa i Tändsticksområdet i Jönköping blev faktiskt den sista. Men tro för all del inte att det är slut på det roliga. Nej, mässan flyttar till Folkparken i Huskvarna för att få större utrymmen och nästa mässa körs på påskaftonen, den 11 april 2009. Med flera säljare och större utbud. Så det finns hopp om framtiden för oss skiventusiaster.

Säljare från när och fjärran hade mött upp i Jönköping denna kyliga men soliga allhelgonadag och ilastningen påbörjades tidigt på morgonen.

Själv var jag på plats tidigt och efter uppackningen så tog jag en liten promenad runt tändsticksområdet där nu allehanda verksamheter finns inrymda i de gamla fabrikslokalerna.

Radiomuseum lät ju förstås riktigt intressant så jag började planera att avvika från mässan en stund under dagen för att studera det närmare. Men tyvärr var det stängt denna dag. I alla händelser så finns mera info om museet på hemsidan. Det får bli nästa gång….

Åter till mässan! I vanlig ordning är det en väldig rush på morgonen när säljarna kollar upp varandras skivbackar, fyndar och gör byten. Just driften att hitta nytillskott till den egna samlingen är nog den största motivationen för att hålla på med skivor, i alla fall för mig. På det sättet är jag nog en dålig affärsman då de bästa sakerna tenderar att stanna i samlingen.

En av säljarna som har hållit på i många år är Bengt Stenqvist från Herrljunga. Han handlar med skivor under namnet Hot Wax och sköter försäljningen både via nätet och utskick av tryckta postorderlistor. Man skulle kunna tro att det idag är näthandel som gäller men faktiskt är det de tryckta listorna som ger bäst utdelning, berättar Bengt, som tror att en stor del av förklaringen ligger i att kunderna tycker om att få en fysisk lista i sin hand för att sedan i lugn och ro kunna sitta med kaffekoppen och pricka för vad man vill ha. Jo, det är sannerligen en känsla som jag också kan förstå. Själv är Bengt rock’n’roll- och countryentusiast och favoritområdet är klassiska Sun Records från Memphis, Tennessee. Dessvärre blir det allt svårare att hitta nya tillskott till samlingen på detta märke. Givetvis avspeglas det egna musikintresset i försäljningslagret och Elvis är alltid gångbar.

En annan säljare på Jönköpingsmässan har också ett mångårigt förflutet i skivbranschen. Fredrik Hallberg från Solna började i slutet av 60-talet att jobba i skivaffär och hos olika grammofonbolag och idag driver han Rainbow Music som funnits sedan 80-talet. Hans affär i Solna är välkänd bland många samlare och musikentusiaster och Rainbow har även givit ut en lång rad skivor på CD och vinyl inom kategorierna 60-tal, instrumentalrock och garagerock. Numera arbetar Fredrik dock huvudsakligen med att hjälpa till att sammanställa olika samlingsskivor och ger inte längre ut några egna skivor. När det gäller försäljningen så finns Rainbow visserligen på nätet men det är försäljningen i affären som går allra bäst och Fredrik tycker att den personliga kontakten med kunder och samlare är värdefull. Dessutom är det egna samlarintresset en stor drivkraft och just nu är det framför allt svenska dansorkestrar som gäller, ej att förväxla med dansband.

En riktig raritet i Rainbow:s lager är denna samlarbox med Queen som innehåller gruppens samlade utgivning på ett 20-tal CD-skivor, ram för väggmontering och mycket annat smått och gott. Värderas till tusentals pund i värderingsböckerna.

Denna sista skivmässa i Jönköping är välbesökt och arrangören Johnny Sandberg ser framtiden an med tillförsikt med tanke på att skivintresset ökar stadigt. På den nya adressen finns plats att växa och nästa gång blir alltså i Huskvarna Folkets Park den 11 april 2009. Mera info.

Därmed tillbaka till hotellet för att varva ner med litet bloggande….

USA behöver pengar. Dags att skicka hem Annika Östberg?

Rubrikens text såg jag på en banderoll bredvid E4:an mellan Getå och Kolmården på väg mot Stockholm igår. Det var inte precis läge för att stanna på motorvägen och ta en bild men den fanns i alla fall där igår. Jag vet inte vem som har satt upp den men onekligen så väcker den både uppmärksamhet och manar till eftertanke.

Det har varit ganska tyst länge i medierna om Annika nu men så sent som den 19 september fick hon avslag på sin ansökan om ett tidsbestämt straff och överföring till svenskt fängelse enligt hemsidan annikadeasy.org. Den förre muskelbyggaren och actionhjälten, numera guvernören Arnold Schwarzenegger har trots vädjanden ställt sig kallsinnig till fallet. Hade detta varit en film så hade han förmodligen utrustat en enmansexpedition för att storma fängelset och frita Annika. Hennes historia skulle ju onekligen kunna bli en nog så gripande film. Men verkligheten ser annorlunda ut och i ytterligare minst två år lär Annika få harva vidare på tvätteriet i California Institute for Women. Då kan hennes fall på nytt tas upp till prövning.

Jag lyssnar på P4 under den vidare färden och bland annat talar allas vår Silvia om arbetet mot barnpornografi och förordar en tittförbudslag. Hon berättar att det nu finns en programvara som skulle kunna installeras på datorer på arbetsplatserna och den larmar dels polisen och dels företagsledningen när någon går in på en sida med barnpornografi. Om nu tekniken nått så långt så är det inte utan att man frågar sig vad nästa steg ska bli. Ingen sund människa kan rimligtvis försvara övergrepp på barn och kampen mot barnpornografin är nog så viktig. Men tekniken i sig öppnar ju onekligen möjligheter till betydligt mera suspekta användningsområden. Perspektivet hisnar.

Härnäst kommer så en dokumentär om Anna som driver en affär i Stockholmsförorten Nockeby, Bromma. Ämnet är nog så intressant. Anna var nämligen gift med gamle Rolling Stones-medlemmen Brian Jones och var även med den kväll 1969 när han drunknade i sin swimmingpool. Detta ämne är ju som gjort för att göra underhållande och engagerande radio. Anna är också en bra berättare och programmet lyfter på allvar när hon och tjejkompisen Lisa som var med i London 1964 börjar prata gamla minnen. På nolltid får vi en otroligt levande bild av Swinging London vid denna tid, musiken, klubbarna, klädmodet, Carnaby Street – ja, allt! Bland det festligaste är nog när Lisa börjar prata om killen som hon dejtade och inte kommer på hans namn. Men då rycker Anna in: Ja, men det minns du väl! Det var ju Jeff Beck! Han i Yardbirds, du vet!

Jag skulle önska att de två väninnorna hade fått fortsätta att prata minnen. Den kvinnliga reportern tillför tyvärr inte speciellt mycket. Hon ger ett intryck av att ha blivit tilldelad uppdraget utan någon större entusiasm för ämnet och har sedan hjälpligt läst in sig på Brian Jones. Självfallet är inte meningen med en intervju att reportern ska briljera med hur påläst han/hon är och ta över showen. Däremot ska någon som gör en intervju ställa de frågor som lyssnarna vill ha svar på. Få intervjuobjektet att prata. Förmedla information. Anna var där på 60-talet och nu är det din uppgift som reporter att ge oss lyssnare en så bra bild som möjligt av hur det var. Hur var Brian som människa? Hur var det egentligen i London på 60-talet. Förmedla den personliga känslan. Detta lyckas de två väninnorna med på nolltid medan reportern arbetar i närmare en timme utan att komma nämnvärt framåt.

Lägg därtill att tjejen med micken envisas med att lägga in den ena pratan efter den andra som hänvisar till något som Anna har sagt eller kommer att säga i programmet. En prata ska användas när den fyller en funktion och får inte bli ett självändamål. Nu förrycker den hela programrytmen. Då hade det varit bättre att lägga in korta musiksnuttar i stället för dessa omotiverade prator.

Musiken är ju också ett kapitel för sig. Visst förekommer ett par Stoneslåtar men utan någon koppling till det talade innehållet. Sedan läggs t ex Creedence med Down on the corner och Cher in. Visst, jag förstår hur programmakaren tänkte när hon la in If I could turn back time efter att Anna berättat om sitt fåfänga försök att rädda den drunknande Brian. Men är det uppenbart för lyssnarna?

Hela inslaget andas ett totalt ointresse för oss lyssnare från programmakarens sida och det blir mera ett gesällprov i mixning och inlägg av prator som kanske skulle tillfredsställa någon på en folkhögskolas medialinje. Tyvärr. Ämnet var mycket intressant men inslaget borde ha gjorts av någon annan. Jag vet fortfarande inte vem som gjorde detta inslag men min åsikt är att hon förmodligen skulle platsa bättre i ett trams- och flamsprogram under morgontimmarna hos till exempel rixtöntarna.

Bilresan går vidare och gång på gång avbryts programmet för att meddela om en större bilolycka vid Roslagsstoppet längs Norrtäljevägen. Men här på E4:an är det lugnt, trafiken flyter på bra och efter programmakarens mediokra insatser att förmedla Anna’s erfarenheter till oss lyssnare så känns det riktigt behagligt att stanna till på Järna Värdshus för kaffe med äppelpaj. Vid bordet intill sitter en äldre man som berättar för sitt sällskap om hur det var att komma från Norrland som lastbilschaffis till Stockholm 1964. Han berättar otroligt levande och liksom i förbigående om rivningarna i Klara, hur vägarna var planerade, skillnader mellan nu och då och olika vardagliga händelser. Utan en tillstymmelse till journalistisk bakgrund så ger denne chaffis på fem minuter en oerhört levande bild av Stockholm 1964, precis som Anna och Lisa lyckas beskriva London och atmosfären där samma år på ett suveränt sätt. Nej, han är inte journalist. Men en lysande berättare.

Han borde ha fått göra programmet om Brian Jones och Anna.

Fredagsbloggdio på väg till skivmässan i Jönköping

Om Vita Huset’s bloggdio en tid har varit något försenad så blir den idag ovanligt tidig. Eftersom jag inte vet hur det ser ut med bredband vid framkomsten så kör vi ut hela rasket nu trots att det blir aningen stressigt innan jag kommer iväg. Men jag får köra desto fortare så jämnar det ut sig 🙂 Nu verkar det i alla fall som om stormen har bedarrat här i Stockholmstrakten så förhoppningsvis gäller detsamma i Götaland.

Dagens första inslag kommer från Vita Husets arkiv. Bonnie St Claire har varit med i denna bloggdio förr och här kommer en riktig pärla – hennes allra första skiva från 1967. När hon spelade in den var hon 17 år och nog låter det litet så där oskuldsfullt men samtidigt smått spännande, precis som Bobby’s girl med Marcie Blane. Här kommer i alla fall Bonnie, som på denna tid stavade sitt namn som Bonny.

bonniestclaire_tamemetiger

Något som ofta förekommer både i musikens och filmens värld är den rastlöse, rotlöse cowboyen som drar från plats till plats, aldrig finner ro någonstans och ständigt rider bort över prärien, lämnande otaliga flickhjärtan i brand på varje ställe. Nu tror jag nog att Rick Nelson använde sig av andra samfärdsmedel än häst med tanke på vilka orter han besökt under sina resor.

´

En sak som var betecknande för 70-talet var att 50-talet blev inne igen. Ja, riktigt ordentligt inne. Mycket av denna revivalvåg kan vi tacka filmen American Graffiti/Sista natten med gänget för. Revivalrockband växte upp som svampar ur jorden och ett av de engelska gäng som jag tycker var riktigt hörvärda kommer här. Nämligen Whirlwind.

whirlwind_midnightblue

Många gamla rockhjältar dammades av och började turnera igen. En som egentligen aldrig slutat var Chucken och han fortsatte givetvis även på 70-talet. Här dock en äldre filmsnutt med mannen i fråga, från den tid det begav sig.

Fyra gentlemän från Liverpool gav sig också på denna låt, liksom många andra. Ja, nog har Chucken inspirerat sina efterföljare.

Meanwhile, back at the White House…. Mera revival ska det bli och även denna gång från ett engelskt gäng som kom fram i mitten av 70-talet. Allting var helt rätt: skivomslag, låturval och visuell framtoning. The Flying Saucers handlar det om och här kommer de med en version av Rusty York:s gamla Sugaree.

flyingsaucers_sugaree

Jag gillar verkligen den engelska humorn: ”drapes” syftar förstås på ett omistligt klädesplagg i rockentusiasternas garderob och albumtiteln Planet of the drapes får nog många av oss att tänka på en gammal kultfilm. Vad gäller Rusty York så kan nämnas att han under många år drev skivbolaget Jewel Records och lustigt nog så är nu hela klabbet till salu på auktion, allt från skivor till mikrofoner, studiomixer och skivpressar Själv hinner jag inte vara med och bjuda eftersom jag är på väg till skivmässan i Jönköping men om någon av er är intresserad av att förvärva en bit musikhistoria så gå fort som sjutton in på http://www.ebth.org/salecalendar.html Det kan finnas något kvar. Tell’em RonnyBGoode sent ya!

Mera musik ska det bli och nu får du Tuben bidra med något. Åter till Holland och faktiskt även indirekt till Bonnie St Claire. Mannen som fick fart på hennes karriär genom att para ihop henne med rockbandet Unit Gloria och förse dem med en rad potentiella hits var en viss Peter Koelewijn som i tidernas begynnelse hade en hit med denna låt. Någon som kan säga vad den kom att heta på svenska och vem som sjöng? Här ser vi Peter Koelewijn med band live så sent som 2007.

Dags att släppa fram “Kanonerna från Bofors” igen. Deras första LP spelades in 1963, alltså långt innan ”Guns of Bofors” fick en betydligt mera negativ betydelse. Undrar just om denna skiva någonsin blev en hit i Indien? I alla händelser så är det en ovanligt helgjuten LP, kanske aningen för rockig för att slå på allvar 1963. Från detta alster väljer vi ett spår som heter No chaperones och som framförs på bästa Värmlandsengelska.

stenstanley_nochaperones

En gång blev jag inblandad i ett radioprojekt utöver det vanliga tillsammans med bland annat en galenpanna från Brooklyn, sedan 1973 bosatt i London. Vår mission vara att sprida rock’n’rollens evangelium  till Åland med omnejd via etervågorna och detta från ett fartyg på Radio Nord’s gamla frekvens. Mellanvåg, alltså! Något som var otidsenligt redan när Radio Nord startade i början av 60-talet! Stationen, Pirate Radio 603, skulle jag kunna skriva en hel roman om. Från en någorlunda seriös början så utvecklade projektet sig till vad som tidningarna kom att kalla den åländska såpan… Men jag återkommer till ämnet. Ni som är intresserade kan ju söka på stationsnamnet. Mike från Brooklyn var i alla fall påtänkt som sångare i Sex Pistols men fick kicken och sedan tog en viss Johnny Rotten över. Tydligen tyckte Malcolm och grabbarna att den här killen var alldeles för galen för att ha med i bandet. Och är man för galen för att vara med i Sex Pistols, ja då ligger galenskapen på hög nivå! Men han kom i alla fall med som sångare i Count Bishops. Han var faktiskt med på deras första EP innan han fick sparken från även detta band. Här ska vi lyssna på ett spår med grabbarna från denna EP, Teenage letter, som även gjordes av the Sorrows.

countbishops_teenageletter

När Mike signerade denna EP åt mig så skrev han till: ”Once a punk, always a punk”. Jo, det ska gudarna veta! Nu har i alla fall lugnet återställts på Åland, vårt stolta fartyg m/s St Paul höggs upp i Danmark och det är tämligen tyst på 603 kHz. I alla fall tills vidare.

Nu ser jag att klockan drar iväg så jag ska slänga in det sista i bilen och ge mig iväg mot Jönköping och skivmässan därstädes. Vi låter Tuben avsluta dagens bloggdio. Who is it? Trevlig helg alla!