Bulletiner från Vita Huset

Besök hos Torpedbåtsgnistarna på Gålö

Lördagen den 6 september ställde föreningen Torpedbåtsgnistarna välvilligt upp för att berätta om sin verksamhet ute på den gamla Gålöbasen. Som namnet antyder så är det en förening av radiohobbyister med ett förflutet i flottan och särskilt då dess torpedbåtar. Termen ”gnistar” är synnerligen passande då mycket av amatörradiokontakterna sker via telegrafi. Vi var tio medlemmar i Mälardalens Radiosällskap som slöt upp och det skulle visa sig bli ett mycket intressant och givande besök som även kom att handla om mycket annat än radio.

Medlemmarna är även med i föreningen MTB-veteraner och man har arbetat dels med att återställa radiostationerna ombord på två gamla torpedåtar, T26 och T56, till originalskick och dessutom har man byggt upp ett litet radiomuseum ute på Gålö. Det har varit ett riktigt detektivjobb att rekonstruera hur stationerna en gång såg ut och då bilder och ritningar inte gått att få fram så har man många gånger fått gissa sig till hur radiohytterna ombord var inredda. Efter att ”gnistarna” berättat om sin verksamhet så var det så dags att titta närmare på båtarna, T26 och T56.

En av de verkliga veteranerna i föreningen är Elon Wersén som började i maskin på motorpedbåtar redan 1948 och han hade mycket intressant att berätta om gångna tider. Trots att det lilla maskinrummet ombord kan tyckas som en trång och obekväm arbetsplats så hade tjänsten andra fördelar. Bland annat då att man fick gå i land och övernatta på lämpligt hotell eller pensionat när man var ute på seglats. De relativt lätta och motorstarka båtarna var byggda för att kunna röra sig snabbt och kunna förflytta sig ur skottlinjen vid beskjutning. Toppfarten kunde ligga på 40-45 knop och maskinkonstruktionen från 30-talet har med smärre modifieringar överlevt under åren. Båtarna var bestyckade med två torpedtuber och hade en besättning på 10-12 man. Just denna regniga dag insåg vi att det kanske inte var speciellt behagligt att stå till rors på den öppna kommandobryggan.

Lyckligtvis blev dessa torpedbåtar aldrig indragna i strid under kriget men låg självfallet hela tiden i beredskap, oftast ute i skärgården. I samband med den så kallade Catalinaaffären 1952 deltog båtarna i sökandet efter det nedskjutna signalspaningsplanet och Elon berättar att han för första gången fick höra om vad som hänt när han kom till Stockholms central på väg hem på permis. Han var alltså inte ombord vid tillfället men säger idag att han gladeligen hade återvänt frivilligt för att vara med i sökandet om han fått vetskap om vad som hänt tidigare. Här ser vi Elon i sitt rätta element, maskinrummet på T26.

En annan veteran fanns med i vår grupp. Han tjänstgjorde på torpedbåt vid Gålöbasen 1956 och demonstrerar här en tidig variant av snabbtelefon.

Torpedbåtsgnistarna är alltså en förening av radioamatörer och i den gamla radioverkstaden ute på Gålö har man inrett en museiradiostation med apparatur från förr. Medlemmarna är aktiva på amatörbanden med signalen SMØMTB där MTB står för motortorpedbåt. Som kuriosum kan nämnas att vår monark även han har en båt liggande ute vid Gålö och dess signal är förstås SMØHMK. En av våra guider, Stellan Wersén – för övrigt son till Elon – är mycket aktiv som radioamatör och han berättar om svårigheterna att få fram ”rätt” prylar för att göra museistationen och radiohytterna ombord så autentiska som möjligt. Men vi tycker nog att man har lyckats riktigt bra.

Det är dom små små detaljerna som gör det…. Lägg märke till den tidsenliga mätartavlan och elledningar av modell anno dazumal.

Vi gick även ombord på robotbåten HMS Ystad som drivs som museifartyg av en annan entusiastförening, Föreningen Svenska Robotbåtar. Föreningen har ett avtal med Statens Maritima Museer och i arbetet ingår bland annat utbildning av besättningar och underhållspersonal, underhåll av fartyget och att samla dokumentation om fartyget samt inte minst att sprida kunskap om fartygstypen till allmänheten. Som ett led i denna strävan planerar man att skapa ett levande fartygsmuseum i Stockholms innerstad med HMS Ystad som huvudattraktion.

Ombord på HMS Ystad har man större utrymmen till sitt förfogande än på de små torpedbåtarna. Här ser vi stridsledningscentralen ombord på fartyget.

Det gäller för skyttarna och de som laddar kanonen ombord på HMS Ystad att inte ha anlag för sjösjuka eftersom deras arbetsplats är inne i själva kanontornet. Eftersom kanontornet snabbt kan svängas i olika riktningar beroende på ordergivningen från eldledningscentralen så kan det säkert kännas nog så snurrigt ibland. Säkerhetsbälten är givetvis ett måste och de som laddar kanonen är fastsurrade med ett midjebälte.

I närheten av HMS Ystad ligger två gamla minsvepare i malpåse.

Minskörden tycks i alla fall ha varit god.

Om du vill veta mera om föreningen Torpedbåtsgnistarna så kolla deras hemsida. Hjärtligt tack till er alla för ett intressant och givande besök.

100 Things To Do Before You Die

When checking out my web statistics (I use FireStats – a software which I can highly recommend for WordPress users) I have noticed that the top search words in Google for my site is the title of the book “100 Things To Do Before You Die”. So I thought I might as well say hello to any English speaking visitor who comes in here although my blog normally is written in Swedish.

I understand that you are very interested in the book in question. This interest may of course have been sparked by the recent death of the co-author of the book, Dave Freeman. You may also have a general interest in goal setting and then I think this book might well be a source of inspiration for you.

I will get back with a review of the book. Meanwhile, if you are interested you can get it here.

Radio Mercur – radiopionjär till sjöss

Jag fick nyligen vänliga kommentarer och mejl från en dansk läsare, boende i Provence, Frankrike. I sin blogg skriver Pia-Charlotte  bland annat om den danska “piratsändaren” Radio Mercur, som hon lyssnade flitigt till när stationen sände till Danmark från internationellt vatten i Öresund 1958-62 samt under en period från Stora Bält. Detta föranledde mig att i gömmorna gräva fram en artikel som jag skrev om stationen för några år sedan. Här följer alltså i korthet historien om Radio Mercur.

Rundradiosändningar från havet är en gammal företéelse. Många exempel finns på stationer som sänt från fartyg i olika sammanhang. Till exempel så var det på 30- och 40-talet vanligt att man sände musik som hälsning till mötande fartyg över skeppsradion. Men när det gällde att använda sig av en radiosändare ombord på ett fartyg förankrat på internationellt vatten för att kringgå ett radiomonopol så var ett antal danska entreprenörer faktiskt först i världen. Radio Mercur kom att stå modell för många andra s k offshore-stationer. Historien om Radio Mercur har onekligen många poänger. Den börjar med en dansk vagabonds kringflackande i medelhavsländerna och slutar med det sista sjöslaget i Öresund mellan två så osannolika fiender som Danmark och Libanon.

Från madrasser till Medelhavet

Peer Jansen hette en ung man som under 50-talets första hälft hade en lärlingsplats på madrassfabriken Nordisk Fjaer. Egentligen var det inte vad han önskat då han mycket hellre ville bli radioreparatör. På kvällarna lyssnade han i likhet med många andra runt om i Europa på de engelska sändningarna från Radio Luxembourg och AFN. Den danska monopolradion var vid denna tid fokuserad på bildande och kulturella program och populär musik saknades nästan helt. Mellanvågsbandet blev alltså ett musikaliskt andningshål för Peer Jansen, men däremot så var inte platsen på Nordisk Fjaer hans likör.

Till slut tröttnade han på allt, tog sin gitarr på ryggen och reste iväg ut i Europa utan mål. Han tog ströjobb här och där och under sin resa kom han så småningom till medelhavsländerna. Klimatet tilltalade honom men han skulle under denna resa komma i kontakt med något ännu mera intressant. I farvattnen vid Tolvöarna utanför Rhodos låg ett fartyg, m/v Courier, som sände Voice of America’s program till Europa och östblocket. Stationen sände utan att ha tilldelats frekvenser av den europeiska radiounionen och sågs säkerligen som en pirat av makthavarna bakom järnridån. Sakta började ett ljus gå upp för Peer Jansen. Radio Luxembourg…. fartyg på internationellt vatten… Helt plötsligt fick Peer en enorm brådska tillbaka till Danmark. Nu hade han kommit på en ide. En ide som skulle utmynna i ett mediaäventyr som överträffade såväl hans egna som andras förväntningar.

Kan Voice of America så kan vi

Peer:s ide var att kringgå det danska radiomonopolet genom att upprätta en station ombord på ett fartyg i internationellt vatten. En radiostation som liksom Radio Luxembourg och AFN skulle erbjuda underhållning och populär musik. Han sökte upp sin kusin Børge Agerskov, som läste juridik på Köpenhamns univeritet för att få hjälp. Det visade sig att det var fullt möjligt att kringgå radiomonopolet genom att placera en station på internationellt vatten i Öresund. Peer lyckades också att intressera sin nuvarande arbetsgivare, Ib Fogh, att gå med i projektet som finansiär. Fogh var grossist i guldsmedsbranschen och såg möjligheten till goda förtjänster med radioprojektet.

Vid denna tid var FM-apparater inte speciellt vanliga i Danmark, men man beslöt sig för att använda FM, främst p g a möjligheten att använda en mindre antenn. Det f d lastfartyget Cheeta inköptes 1957 från en kapten Gerhard Thiele, som seglat frakt mellan Stockholm och Antwerpen i många år. Båtens nya namn blev Cheeta Mercur. Sedan gällde det att få fram en radiosändare. En  radioamatör som var känd för att vara duktig på elektronik och att bygga radioutrustning, William Pedersen – till yrket cykelreparatör – engagerades till att bygga en radiosändare och studioutrustning.

Skeppet seglades till ett skeppsvarv i Stege på Møn för att utrustas. Anledningen till att man valde detta varv var att det låg avsides. Man försökte hålla projektet hemligt men snart började ryktena spridas om det mystiska skeppet i Stege hamn och i en lokaltidning spekulerade man i om det möjligen kunde röra sig om en flytande radiostation. Det var i detta sammanhang som uttrycket ”piratsändare” myntades. Nu insåg man på Radio Mercur att det var hög tid att gå ut och berätta om projektet. Huvudmännen Fogh och Jansen presenterade sig som agenter för ett anonymt konsortium från Schweiz. I själva verket var den ende inblandade schweizaren advokaten Flachsmann som skötte radions bolag i Liechtenstein. Fartyget var registrerat i Panama och chartrades sedan av bolaget i Liechtenstein. Till sist hade man ett bolag i Danmark som hade som uppgift att producera radioprogram och sälja reklam.

Radio Mercurs sändarfartyg Cheeta

Försenad start

Sommaren 1958 var det dags för premiär för Radio Mercur. Tekniska problem och hårt väder gjorde att starten sköts upp gång på gång. Till sist bestämdes premiärdagen till den 2 augusti 1958 och Radio Mercur hade lyckats sälja in en hel del reklam. De deltagande företagen satte in stora annonser i de danska tidningarna om de program de sponsrade. Stationen skulle sända sex timmar dagligen: från kl 18 till 24 på FM 93.12 MHz. På premiärkvällen drabbades stationen på nytt av problem med tekniken samt hårt väder. Detta gjorde att mottagningen blev mycket dålig på många håll i den mån man hördes överhuvudtaget. Dagen därpå hördes man bättre och nådde så långt som till Malmö. Programmen spelades huvudsakligen in i land och banden fraktades sedan ut med båt till Cheeta. Ett riktigt scoop var när man den 12 augusti 1958 lyckades engagera entertainern Victor Borge som spelade in en show för Radio Mercur.

Ja, Radio Mercur var igång men det dröjde innan pengarna började rulla in. Många medarbetare i staben på närmare 100 personer arbetade utan lön i avvaktan på att pengar till löner skulle komma in. Räddningen för stationen blev ett lån från finansmannen Alex Brask Thomsen som tog Radio Mercur genom den första svåra tiden. Så småningom blev ekonomin allt bättre och personalen fick sina löner.

Myteri på piratskeppet

I takt med att reklampengarna rullade in så växte missnöjet bland medarbetarna på Radio Mercur. Främst vände man sig emot reklamernas inverkan på programmen och man hade svårt att komma överens med Ib Fogh. Denne hade liksom Peer Jansen nu flyttat utomlands av skatteskäl och båda levde ett lyxliv som finansierades av intäkterna från radion. Missnöjet med ledningen fick ett antal Radio Mercur-medarbetare att i början av 1961 bryta sig  ur samarbetet och etablera en konkurrerande station. Det var ett antal av nyckelmännen bakom Radio Mercur som nu gick sin egen väg och tillsammans med finansmannen Alex Brask-Thomsen startade Danmarks Comercielle Radio – DCR. Denna kanal kom att få en mera finkulturell framtoning än sin konkurrent.

Skeppet Nijmah Al Hazz inköptes och utrustades i Rotterdam. För att undgå myndigheternas beslag så installerades själva radioutrustningen ute på öppen sjö under resan till Danmark. Skeppet döptes om till Lucky Star och registrerades i Libanon. Den 15 september 1961 startade DCR sina sändningar på 93.97 MHz och man använde en Siemenssändare på 5 kW samt en amerikansk antenn av ”turnstyle”-typ som gav en reell uteffekt (ERP) av 44 kW.

Samtidigt som DCR förbereddes så hade Radio Mercur tagit ytterligare ett sändarfartyg i bruk: ett norskt passagerarfartyg som hette Mosken och döptes om till Cheeta II. Tidvis experimenterade man med stereosändningar genom att sända på två olika frekvenser och för att kunna ta emot i stereo så måste lyssnarna använda två mottagare, inställda på de olika frekvenserna. Efter hand placerades Cheeta Mercur i Stora Bält i ett försök att göra Radio Mercur till en rikstäckande kanal. Snart kom man underfund med att den större och mera sjövärdiga Cheeta II var lämpligare att använda i de hårdare vattnen i Stora Bält och båtarna fick byta plats. Efter en grundstötning den 12 februari 1962 såldes Cheeta Mercur till Britt Wadner, som under ett antal år skulle kämpa mot  svenska myndigheter med sin Radio Syd tills den svåra issituationen i Öresund tvang henne att 1966 avbryta sändningarna.

Sändarfartyget Cheeta II med Skipper Kaj i förgrunden.

Redan 1958 hade svenska program börjat sändas från Cheeta Mercur under namnet Skånes Radio Mercur genom att radioentusiasten Nils-Erik Svensson (NES)  från Landskrona köpte sändningstid över stationen.

Maskinrummet ombord på Cheeta. Från vänster: Ib Fogh, Britt Wadner (senare Radio Syd) och Nils Eric Svensson, mera känd som NES.

Sjöslaget i Öresund

DCR:s saga blev kort. Den 29 januari 1962 gick DCR och Radio Mercur samman och den nya stationen kom att fortsättningsvis heta Radio Mercur då namnet var väl inarbetat i Danmark. Ett villkor för sammanslagningen var att Ib Fogh lämnade företaget vilket också skedde. Under Radio Mercurs hela levnad hade den danska regeringen letat efter möjligheter att stoppa sändningarna. 1962 förbereddes ett lagförslag som skulle kriminalisera så kallade piratsändningar från öppna havet. När trafikminister Kai Lindberg återvände från ett möte med sin kollega Gösta Skoglund i Stockholm kunde han ge beskedet att piratradiolagen skulle träda i kraft den 1 augusti 1962. Detta kom som en chock för Radio Mercur-folket som hade räknat med en längre avvecklingsperiod och nu fick bara några veckor på sig innan man skulle stänga. Vid midnatt den 31 juli avslutades tack och farväl-programmet från Radio Mercur och Britt Wadner med Radio Syd var nu ensam i etern från Öresund.

Lucky Star låg dock kvar på sin vanliga position. Den 13 augusti 1962 hördes Radio Mercur i etern på nytt och man sände en hel del gamla bandade program. De tidigare medarbetarna förnekade allt samröre med stationen och det uppgavs att västtyska intressenter stod bakom. Danska myndigheter förberedde en aktion mot Lucky Star för att stoppa piratsändningarna. Det var dock inte helt enkelt därför att man i realiteten skulle kränka libanesiskt territorium genom att borda fartyget. Vad som gjorde att  man ändock vågade steget var att man märkt att cederträdet på den libanesiska flaggen i aktern på fartyget saknade ett par grenar och flaggan var uppenbarligen en förfalskning. Således kunde man misstänka att fartyget saknade registrering. Dessutom förekom ett rykte om att ett mord skulle ha begåtts ombord på Lucky Star men att detta skulle vara orsak till att fartyget bordades har inte kunnat bekräftas.

I gryningen den 16 augusti 1962 närmade sig tullkryssarna Knud och Valdemar Lucky Star från den svenska sidan av Öresund. Poliser och ett flertal civilpersoner, bl a jurister, bordade fartyget. De överrumplade männen ombord på piratskeppet tog det med ro och bjöd sina oväntade gäster på öl. Fartyget bogserades in till Tuborgs hamn och kaptenen Dan Karanker samt sändningstekniker Leif Knudsen kom så småningom att dömas till böter för sin delaktighet i de olagliga sändningarna.

Bordningen av Lucky Star ute i Öresund.

Under åren har namnet Radio Mercur dykt upp i olika sammanhang. Bland annat har danska program sänts med detta namn på Mallorca och en tid fanns en FM-station i Danmark med namnet Radio Mercur. Fribytaren i Öresund kom att få många efterföljare till sjöss. Ni som är intresserade av att läsa mera om Radio Mercur rekommenderas boken Pirater i æteren samt Fredrik Karén:s bok Piratdrottningen. Båda böckerna säljs bland annat av Sveriges DX-Förbund. Tack till Göran Carlsson för bilder. Mera om Radio Mercur, DCR och Radio Syd finns på hans hemsida.

Läs även vad andra bloggar skriver om Radio Mercur, DCR, piratradio, Lucky Star, radio, nostalgi, offshore radio

Prenumerera på min blogg (RSS) och Kommentarer (RSS).

Fredags-bloggdio: Party time i Vita Huset igen!

Det är fredag kväll och alltså dags igen för litet musikalisk underhållning från Vita Huset. Bloggdio, med andra ord. Riktigt vad det ska handla om vet jag inte än så det är väl lika bra att köra igång utan vidare preludier.

Vi börjar i Memphis och hos Sun studios, 706 Union Avenue. Fast egentligen kom denne artist från Tiptonville, Tennessee. Plats på scen för Carl Perkins.

Från Sun studios over till Town Hall Party. Ett mycket trevligt program som började sändas 1951 över stationen KXLA i Pasadena, Kalifornien och dessutom gick i TV över NBC. Showen hölls på fredagar och lördagar i ”The Town Hall” på Long Beach Boulevard i Compton, CA. Här ska vi släppa fram en riktig höjdare som började sin karriär med rockstänkare som Red hot men blev väl i Sverige mest känd med Let’s think about livin’ 1960. Han förlorade förresten sin eminente gitarrist James Burton, som nyligen besökte Sverige, till Rick Nelson. Här kommer Bob Luman från Town Hall Party med sin version av en riktig rockklassiker.

“Nutidens främste skränfock” presenterades han som i tidningen Show Business. Jag tror att det var Ove Hahn som skrev det i sin recension men jag ska kolla upp det. Här i alla fall en låt som ger verklig fest- och partystämning: Freddie Cannon och Palisades Park.

Ja, visst är det kul på Palisades Park. Vi är strax tillbaka efter detta meddelande från våra sponsorer:

Låt oss gå tillbaka till Town Hall Party. Ja, jag gillar den serien – hoppas ni gör det också. Skönsjungande Wanda Jackson, som dejtade Elvis ett tag, kommer här med en låt som även The King gjorde.

Jag nämnde tidigare Nostalgifestivalen i Vårgårda. Kanske någon som ännu inte varit där blev nyfiken? Ja, låt oss titta närmare på evenemanget:

En annan amerikansk TV-show som var mycket popular var The Ed Sullivan Show som hade med både inhemska och utländska storheter. Här fyra kändisar från Liverpool.

Gene Vincent har vi varit inne på tidigare i Bloggdio från Vita Huset. Detta framförande är från 1963 och kanske inte riktigt som han lät på 50-talet. Men det är ju good ole Gene….

Vad sags om en fransk version av denna låt? Les Chausettes Noires med sångaren Eddie Mitchell kommer här.

Jenny Rock kallar sig denna dam och det är fortfarande franska. Denna sång kommer jag ihåg från en fransk 60-talsfilm men jag kan inte för mitt liv minnas vilken film det var. Någon mera kunnig som kan hjälpa till?

Hur har vi kunnat undvika Phil Spector och the Ronettes ända tills nu? Här kommer i alla fall tjejerna och ni får en bonuslåt på köpet.

Ricky Shayne, en fransk-italiensk artist född i Kairo. Här med en låt från filmen Battle of the mods som kom 1966.

Vi återkommer till ämnet bloggdio. Ha en trevlig fredagkväll alla!

Läs även vad andra bloggar skriver om Carl Perkins, Bob Luman, Wanda Jackson, Freddie Cannon, Nostalgifestivalen, Vårgårda, Beatles, Ed Sullivan Show, Town Hall Party, Gene Vincent, Les Chausettes Noires , Jenny Rock, Phil Spector, Ronettes, Ricky Shayne, mods,

Prenumerera på min blogg (RSS) och Kommentarer (RSS).

Det kom ett samtal från Fränsta

När man minst anar det så händer det! Just när jag sitter och funderar på vad jag ska skriva om i nästa blogginlägg så ringer telefonen och vem är på tråden om inte Gun-Britt. Nej, vi träffades inte på en logdans för länge sedan (vad jag kan minnas, i alla fall) utan hennes ärende är av en helt annan natur. Hon vill nämligen få över mig till nätverket av nöjda Optimal Telecom-kunder. Men tyvärr måste jag göra henne besviken. Jag har nämligen inte en tanke på att byta tele- och bredbandsleverantör just nu.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så gör vår inre tröghet att vi ofta är förändringsobenägna. Det gamla invanda känns tryggt, även om vi rent rationellt inser att det kanske finns bättre alternativ. Där har vi förklaringen till att en del personer fortfarande lyssnar på rixtöntarna trots att det låter som det gör. Dessa stackars lyssnare har sannolikt blivit så avtrubbade att de inte längre orkar byta kanal. De drunknandes fåfänga sprattlanden mattas av mer och mer innan de slutligen sjunker ner i muzakträsket, dömda till en ständig dos av ”bäst muzak just nu” på ”Pix FM….”.

Men vi ska inte fördjupa oss i etermediernas värsta skräckexempel. Nej, åter till Fränsta. Ja, det är där hon sitter, Gun-Britt. På ett callcenterföretag som heter Telab i Fränsta i Medelpad. Fränsta ligger rätt nära Stöde, som är berömt för sin skylt med texten ”Om du bodde i Stöde så vore du hemma nu” som står mitt i samhället. Jag skrattar lika gott varje gång jag kör förbi den. Telab är ett av företagen som säljer in tjänster åt Optimal Telecom – ett företag som jag faktiskt inte hade hört talas om tidigare. Vilket enligt Gun-Britt beror på att de enbart förlitar sig på telefonsäljare och inte gör reklam på annat sätt.

Även om jag börjar med att förklara att jag inte tänker byta abonnemang (den inre trögheten, ni vet) så tar jag i alla fall tillfället i akt att ställa några frågor till Gun-Britt. Hur är det att jobba på ett callcenter? Man kan ju tycka att det borde bli rätt stressigt, med de 350-400 samtal per dag som ska klaras av. Nio avslut per dag ger en provision utöver den fasta lönen.

Men vad som komplicerar saken är enligt Gun-Britt att de flesta har Telia-abonnemang och inte vill byta. Den inre trögheten, ni vet. Telia är störst i branschen, som tvåa kommer Tele2 och som trea Optimal Telecom. Jag lär mig också att Optimal Telecom faktiskt är ett dotterbolag till Tele2 och konkurrerar med moderbolagets motsvarande tjänster genom att hela tiden ligga avgiftsmässigt under andra teleleverantörer, alltså på samma sätt som bensinbolagen följer varandras prissättning. Prisstatistik kommer från sint.se.

Efter att ha jobbat kommunalt i många år tycks Gun-Britt tycks trivas riktigt bra på företaget, där hon jobbat sedan i februari. Men är det då inte stressigt? Vad gör du när det börjar att ta emot, all säger nej och det känns som om det är lögn i h-e att komma vidare?

”Tar en kopp kaffe. Sedan är det bara att köra vidare. Det gäller att ligga på hela tiden”.

Innan vi avslutar samtalet så räknar Gun-Britt upp ett antal mervärden med sitt företag och bland annat då ”snygga säljare”. Ja, hur det är med den saken kan jag inte bedöma men helt klart så har du en behaglig telefonröst, GB! Funderat på radiobranschen? Jag lägger på och återgår till vardagens plikter samtidigt som jag önskar dig och dina kolleger i Fränsta en trevlig helg och lycka till med de nio avsluten. Kör hårt!

Läs även vad andra bloggar skriver om call center, Fränsta, rixtöntarna, telemarketing, Optimal Telecom, Telab, bloggar, motivation

Prenumerera på min blogg (RSS) och Kommentarer (RSS).