June 25, 2008 – 11:07 am
Visste du att Selma Lagerlöf var vår första motorskribent? Nåja, det är kanske en sanning med modifikation. Men faktum är att hon var den första svenska författare som omnämnde bilen i en av sina romaner. Detta gör hon i sin bok Gösta Berlings Saga som hon skrev färdig 1891. Detta blir inte mindre intressant när vi betänker att vad vi i dag menar med bil då var en relativt ny uppfinning. År 1886 hade Carl Benz konstruerat en trehjulig vagn som drevs av en gasmotor och samtidigt hade Gottlieb Daimler byggt den första fyrhjuliga bilen. Daimlers patent köptes av den franska firman Panhard & Levassor som år 1891 började tillverka fyrhjuliga bilar.
Vad lär man sig inte genom att gå och rota på loppisar. I den tidigare nämnda Pepparkaksfabriken i Norrskedika köpte jag ett par gamla exemplar av tidningen Motor från 1958 och i en av dessa finns en intressant artikel med anledning av 100-årsminnet av Selma Lagerlöfs födelse. Artikelförfattaren Per Meurling tar upp författarinnans omnämnande av bilen i en av sina böcker och spekulerar i bakgrunden till detta. På sätt och vis var det synd att jag inte läst artikeln innan jag tidigare i år besökte författarinnans hem Mårbacka. Det hade onekligen gett ett nytt, intressant perspektiv åt hennes historia.
Det är i kapitel 33 i Gösta Berlings Saga som hon berättar om uppfinnaren Kevenhüller. Denne möter en dag skogsrået på Karlstads torg och hon ger honom gåvan att utföra vilka konstverk han vill, men blott ett av varje slag. Kevenhüller skapar sedan en flygmaskin, en turbin – och en bil. Detta gör uppfinnaren till en berömd och respekterad man och han åker till Stockholm för att visa upp sin vagn för kungen. Selma Lagerlöf beskriver bilåkandets fröjkder sålunda: ”Han behövde inte vänta på skjutshästar eller gräla med hållkarlar. Han behövde inte skaka på rapphöna eller sova på hållstugans träbänk. Han for stolt i sin egen vagn och var framme på ett par timmar”.
Detta är den första skildringen av bilens bekvämligheter i svensk litteratur. Men den slutar tragiskt. Kevenhüller kraschar med sin nya vagn mot slottsmuren (jämför historien om Cugnots ångvagn!).
Hur har hon då kommit på idén att låta Kevenhüller vid sidan av en turbin och en flygmaskin uppfinna just en bil? Turbinen går tillbaka till Segners reaktionshjul från 1750 och den första praktiskt användbara reaktionsturbinen konstruerades redan 1827 av Fourneyron. Detta kan hon ha läst om. År 1891 var ämnet flyg högaktuellt då tysken Otto Lilienthal gjorde sina första försök med glidflyg, vilket det naturligtvis skrevs mycket om i tidningarna. Men bilen, då? Panhard & Levassors nystartade bilproduktion låg ännu i sin linda och skedde i liten skala. Den hade näppeligen nämnts i pressen.
Förklaringen är ytterst enkel. År 1891 anordnades en stor utställning i Göteborg och till denna hade Panhard & Levassor sänt ett exemplar av sin mirakulösa självgående vagn. Kanske besökte den lilla vetgiriga lärarinnan från Landskrona utställningen – eller så läste hon om den i tidningarna.
Hur slutar då historien om Kevenhüller? Jo, han går under i sin förtvivlan att endast kunna göra ett exemplar av varje konststycke, vilket omöjliggör massproduktion. Mitt i nederlaget uppenbarar sig skogsrået sig för honom på nytt och talar till honom:
– Galning! Förbjöd jag dig någonsin att låta andra göra efter dina verk? Vad ville jag annat än att skydda snillets man från hantverksarbete?
Selma Lagerlöf närde en stark misstro mot den maskintidsålder, vars inbrott hon anade. Men hennes inställning var inte enkelriktad. I det längsta hämtade hon sina gäster till Mårbacka med häst och vagn. Men till slut skickade hon dock sin gamle kusk till Göteborg för att lära sig att köra bil. Meurling avslutar sin artikel sålunda:
”Hon, den stora traditionalisten, accepterade till sist bilen på samma sätt som hon accepterade att modernisera Mårbackas jordbruk och att komplettera det med en kexfabrik och en havremjölsfabrik”.
Vad kan man inte lära sig genom att gå på loppisar?
