Bulletiner från Vita Huset

Nu har Aftonbladet vaknat

Nyheten om att två amerikanska proffsbloggare stupat på sin post publicerades i Bulletiner från Vita Huset redan den 8 april. Nu har den även nått fram till Aftonbladet….

Ett brev betyder så mycket

Kommer ni ihåg Thore Skogmans gamla klassiker vars titel jag lånat till rubriken till detta inlägg? Frasen kom också att användas flitigt som slogan för Postverket på den tiden man uppmuntrade folk att skriva brev till varandra. Ja, faktiskt har Posten under åren haft många kreativa marknadsföringskampanjer och en av de festligare kom jag i kontakt med häromdagen.

Helt plötsligt låg en kvadratisk ask från Husums Konditori i brevlådan och jag blev något förvånad då jag inte kunde minnas att jag beställt något därifrån. Men det visade sig vara en hälsning från goda vänner som skickat en vacuumförpackad ”postkaka”.

Postkaka?!? Vad är nu det? Jo, helt enkelt en god kaka som på beställning skickas ut med post till nära och kära, högtidsdagar etc. Dessutom är detta onekligen en kul företagspresent och därmed ett vettigt inslag i ett företags marknadsmix.

Det var 1998 som Posten i samarbete med Bageriförbundet arrangerade en tävling där det gällde att framställa en kaka som kunde skickas med posten. Segrare blev konditor Bo Sundström i Husum. Samarbetet med Posten har växt så till den grad att konditoriet sedan 2003 endast bakar postkakor. Den kaka jag fick var av just den typ som segrade i tävlingen 1998, nämligen Postnöt – en kaka med choklad, rom och nötter. Syndigt god och dessutom en present som sticker ut och därför blir ihågkommen.

Bra marknadsföring handlar om att göra det där lilla extra. Att sticka ut i mängden av andra utskick. Denna kaka tycker jag är ett perfekt exempel på bra marknadsföring. Dessutom noterade jag att lådan som den levererades i  hade exakt rätt dimensioner för att skicka singlar och EP-skivor via post. Kanske kunde detta bli en ny affärsidé: skicka en EP-skiva till din nästa! Borde bli uppskattat av många nostalgiker….

Därmed ut i solskenet igen. Ha en fortsatt trevlig sommar alla!

4 juli – frihetens dag?

Samtidigt som USA firar sin självständighetsdag så når oss nyheten att en amerikansk domstol nu beslutat att Google ska lämna ut information om videotittande besökare på YouTube till underhållningsjätten Viacom. Vi känner igen mönstret. Underhållnings- och musikindustrin gör allt för att få stopp på vad man anser vara intrång i upphovsrätten.

Man kan också se detta som en enorm draghjälp i marknadsföringen. Hittills har amerikanska musiker inte uppburit någon ersättning motsvarande våra STIM-avgifter när deras alster spelas i radio. Detta då mediaexponeringen anses vara god marknadsföring och en försäljningsbefrämjande åtgärd för artisten.

Ja, är det inte? Varför denna ständiga fruktlösa kamp för att stoppa en spridning som i själva verket hjälper till att öka intresset för artister och deras verk? YouTube är en nog så viktig viral marketing-resurs som hjälper till att sprida budskapet utan att det kostar upphovsmännen ett öre. Större mediaaktörer ser bara förlorade intäkter och talar med emfas om utplundringen av upphovsrättsinnehavarna när de i själva verket är oroliga för minskade egna intäkter.

Jag har sagt det förr och säger det igen: använd resurser som YouTube och fildelingssajter på ett konstruktivt sätt i stället för att bränna krut på en kamp som ni aldrig kan vinna. Acceptera att medialandskapet förändras och se till att följa efter.

Ja, och grattis, USA…. frihetens stamort på jorden?

Passa på att kolla på YouTube medan ni kan – i morgon kan det vara förbjudet….

Hemliga rum

Den 24 maj i år hade Statens Fastighetsverk offentlig visning av många av de byggnader de förvaltar och då jag råkar bo granne med en av dem, Svartsjö slott, så tittade jag in som hastigast. Denna dag fanns möjlighet att se en del rum som normalt inte är öppna.

Slottet har faktiskt ett förflutet som tvångsarbetsanstalt. Lösdriverilagen, som infördes 1885, innebar att alla som inte hade anställning eller fast vistelseort kunde dömas till fängelse. Svartsjö Tvångsarbetsanstalt invigdes 1890 och i slottets 44 rum inreddes 337 celler, eller ”stålburar” som de också kallades. För att utnyttja utrymmet så väl som möjligt arrangerades dessa burar i två våningar. Anstalten var avsedd för äldre, fullt arbetsföra tvångsarbetare. En av dem som fick uppleva Svartsjö i praktiken var författaren Jan Fridegård, som i en av sina böcker beskrivit sin tid på slottet. Mycket av arbetet för de intagna bestod i att bryta granit i det närbelägna stenbrottet. I dagens slott har en cell återuppbyggts så att vi kan se hur de intagnas boende en gång såg ut.

Slottets tid som anstalt upphörde 1966 och de intagna flyttades över till en närbelägen tidigare alkoholistanstalt som idag är kriminalvårdsanstalterna Svartsjö och Färingsö, med manliga respektive kvinnliga intagna. Men tydligen glömde man kolla isoleringscellerna i källaren när man utrymde slottet 1966….

Vi bjöds på underhållning av olika slag på slottet och denna skönsjungande dam var tidsenligt klädd för att passa in i slottsmiljön.

I slottet hade även inrättats en butik, där bland annat lokala hantverksprodukter salufördes. En del av dessa tillverkade av kvinnliga intagna på den närbelägna Färingsöanstalten.

Vil du veta mera om evenemanget “Hemliga Rum” kan du läsa mera på SFV:s hemsida.

Från Skå-Edeby ut i eterhavet

Vid midnatt den 30 juni 1962 tystnade en mycket uppskattad röst i etern. Radio Nord, som under 16 månader sänt från den före detta sill- och vedskutan m/s Bon Jour förankrad på internationellt vatten ute i Östersjön, tvingades stänga då Sverige införde sin piratradiolag. Trots folkets protester drevs lagen igenom och en mycket handgriplig protest var den som genomfördes av en ung man på kajen i Visby hamn. När de sista tonerna från m/s Bon Jour klingat ut på 498.5 meter mellanvåg och sändaren slagits av så tog han sin transistorradio och kastade den i en vid båge ut i vattnet. Symboliken var fullständigt klar. Han tyckte helt enkelt inte att det fanns något värt att lyssna på i fortsättningen.

Vi vet alla vad som sedan hände. Efter många år fick vi så en legal landbaserad kommersiell radio, där koncessionerna auktionerades ut. Priserna blev så höga att det knappt blev några pengar över till att göra program och vi har idag ett fåtal stora aktörer som lagt under sig marknaden med sina kedjor av franchise-radiostationer som låter förbluffande lika varandra. Ja, ni vet rixtöntarna och de övriga… Nej, låt oss tala om något trevligare.

Var kommer Skå-Edeby in i bilden? Jo, detta flygfält, beläget på Färingsö – en av Mälaröarna, i Ekerö kommun – kom att få en mycket viktig betydelse i den löpande radioverksamheten. När Radio Nord startades spelades större delen av materialet in i studiolokalerna på Kammakargatan 46 i Stockholm och man kom fram till att en snabbare och mer ekonomisk väg än båttransporter måste till för att få ut brådskande material till sändarfartyget. För detta ändamål anlitades Jesper Hydén, som drev Stockholms Flygskola ute på Skå-Edeby.

Den s k droppen lastas ombord ute på Skå-Edeby. Med är även en tulltjänsteman från Bromma flygplats. Eftersom radiofartyget var Panamáregistrerat så måste allt material tullbehandlas innan det sändes iväg då det rent tekniskt exporterades till Panamá.

Jesper Hydén var en mycket meriterad flygare, med erfarenheter från svenska flygvapnet under krigsåren. Hans affärsidé var att tillhandahålla flygutbildningar till lägre priser än konkurrenterna och det lät sig göras genom att omkostnaderna var lägre ute på Skå-Edeby än vid Bromma flygplats. Utöver flygskolan och transporterna till sändarfartyget bedrev han även taxiflyg. Lockade av de låga priserna kom flera Radio Nord-medarbetare att ta flygcertifikat vid Stockholms Flygskola.

Rent praktiskt gick transporterna till så att programband och annat som skulle flygas ut till Bon Jour packades i vattentäta kanistrar. Behållaren fästes sedan vid en lång lina och i andra änden av linan fanns ett tungt lod. Från båten lades varje dag en boj fäst vid en lång lina ut. Linan var med jämna mellanrum försedd med korkflöten. Jesper Hydén’s uppgift var nu att från flygplanet släppa ut linan så att lodet hamnade på ena sidan av bojlinan, flyga över den och därefter sparka ut kanistern, eller den så kallade ”droppen” ur planet. Sedan behövde besättningen ombord på radiofartyget bara hala in linan och droppen med dess värdefulla innehåll. Detta system testades för första gången då droppen fälldes över en bojlina utlagd från Lullehovsbron mellan Färingsö och Ekerö.

Droppen fälls ute vid m/s Bon Jour.

Systemet fungerade alldeles förträffligt och droppen lär ha gått förlorad helt vid endast ett tillfälle. Däremot hände det några gånger att läckage uppstod så att programbanden blev våta och det blev då teknikerns uppgift att sitta med en trasa mot bandet under sändning för att torka av det innan det nådde tonhuvudet. Droppen användes också för att skicka ut manuskript, dagstidningar och annat – och inte minst så tog personalen ombord tillfället i akt att få allehanda personliga småsaker utskickade. Detta retade studiochefen Pelle Löndahl, som vid ett tillfälle för att hämnas skickade ut en gräddtårta med droppen. Men det skulle visa sig att den kom fram i det närmaste oskadd och Pelle kunde via etern höra radioteamet ombord tacka för den oväntade presenten.

Droppen halas ombord på Bon Jour. Någon gräddtårta idag?

Seve Ungermark, känd från bland annat TV:s Rapport, arbetade 1960-61 som nyhetsman på Radio Nord och han var en av dem som tog flygcertifikat på Stockholms Flygskola. Som en ritual fick varje elev klippa av sin slips när certifikatet var i hamn och den avklippta slipsbiten hängdes sedan upp i flygskolans lokaler – en liten barack vid flygfältet. Sewe gjorde också åtskilliga flygningar ut till Bon Jour tillsammans med sin lärare. Han minns Jesper Hydén som en oerhört skicklig och noggrann flygare och berättar att man ombord på båten många gånger när det var tät dimma tvivlade på att någon transport överhuvudtaget skulle ske. Men när klockan drog sig mot halv tolv så kunde man ofelbart höra Jesper Hydén’s Cessna komma flygande och droppen fälldes alltid perfekt över bojlinan.

Droppen vittjas på sitt innehåll ombord på sändarfartyget Bon Jour.

Radio Nord kom att bli en kär gäst i många hem, inte bara ute på Mälaröarna. Efter att sändarna slagits av så seglade fartyget iväg mot nya öden och äventyr och skulle ånyo få göra tjänst som piratradiofartyg, denna gång utanför den engelska kusten och på 70-talet utanför Holland. För den som är intresserad av ämnet finns det många initierade sidor och en som kan rekommenderas är http://www.offshore-radio.de/

När det gäller Radio Nord så finns ett intressant diskussionsforum på http://groups.yahoo.com/group/radionord  Bilderna till detta inslag kommer från boken Radio Nord kommer tillbaka av stationschefen Jack S. Kotschack och denna bok utkom 1963. Fotografen är okänd.