Bulletiner från Vita Huset

Pepparkaksfabrik utan pepparkakor

På sommaren frodas loppisarna och det är bland det roligaste jag vet att stanna till när jag ser en skylt med ordet ”loppis” efter vägen. Extra kul är det när det handlar om privatpersoner som haft storstädning i förråd, garage, källare och på vindar. Då går det att hitta snart sagt vad som helst och ofta till vettiga priser. Sedan finns halvprofessionella ”loppisar” som egentligen mera är second hand-eller antikaffärer. Även om priserna är mycket högre än på vanliga loppisar så är förstås tanken att locka fyndsugna impulsköpare som har tid att slå ihjäl.

Men man kan alltid göra fynd även hos hel- eller halvproffsen. Under bilresan från Väddö till Delsbo så fick jag syn på en skylt som annonserade ”Loppis” och stannade till i det lilla uppländska samhället Norrskedika. I en gammal fabrikslokal mitt i samhället har en före detta skivhandlare dragit igång en jätteloppis i nostalgins tecken. Staffan Eriksson var tidigare specialiserad på CD-singlar men har nu lämnat denna verksamhet och driver nu loppisen i Norrskedika. Men visst fanns det även skivor i sortimentet och i vanlig ordning intresserade jag mig främst för vinylavdelningen.

Behöver du ett bättre begagnat svärd? Fråga Staffan!

I lokalerna, som från början var mejeri, har tidigare Änggårds Pepparkakor huserat. Ett varumärke som väcker minnen från flydda dar. Men pepparkakstillverkningen upphörde 1989 och efter det har byggnaden härbergerat tillverkning av aluminiumdörrar samt ett skrotupplag. Om du vill veta mera om fabriken och loppisen så gå in på hemsidan www.pepparkaksfabriken.se

I vanlig ordning blev det en del vinylfynd. Dessutom fanns lådvis med gamla motortidningar från 50-talet för en tia styck och jag kunde inte motstå frestelsen att köpa med ett par stycken. Festligt nog så innehöll en av dem en artikel som anknyter till ett ämne som jag tidigare skrivit om i denna blogg, nämligen Selma Lagerlöf och besöket på Mårbacka. Men mera om detta i nästa inlägg.

Om du under sommaren färdas längs väg 76 och har vägarna förbi Norrskedika så stanna till och ta en paus i Pepparkaksfabriken. Det är visserligen ont om pepparkakor där just nu men bland de framtidsplaner som Staffan har så finns bland annat ett trädgårdskafé. Tills vidare kan du botanisera bland allehanda kul prylar. Tell him RonnyBGoode sent you!

I den f d pepparkaksfabriken i Norrskedika hittad du 500 kvm med möbler och prylar.

Tillbaka till Fjollträsk

Ja, så har det blivit dags för torparen att dra sig tillbaka till den så kallade civilisationen. Även om det är nog så behagligt att tillbringa en tid här ute i Hälsingeskogarna med Ona, älgar och mygg som främsta sällskap så har allting en ände. Men en suverän nervarvning är det och nu är reserverna av Hälsingeenergi fulltankade.

Det kanske inte blir den allra snabbaste och rakaste vägen tillbaka till Kungliga Hufvudstaden. Något som jag tycker är mycket behagligt är att göra avstickare från allfarvägen och upptäcka ett Sverige som jag normalt skulle ha missat. För detta ändamål brukar jag navigera efter en gammal Caltexkarta från tidigt 50-tal. Tyvärr är den inte med just nu men nästa gång så… Det kanske inte är lika vetenskapligt som att använda GPS och Eniro’s kartor men jag lovar att du på detta sätt kan upptäcka miljöer du inte trodde fanns och kanske nya personliga smultronställen. Jag kommer att återkomma till ämnet under sommaren.

För övrigt så har jag som sagt väldigt svårt att åka förbi en loppis när en sådan dyker upp längs min väg så när jag planerar en bilresa så gäller det att lägga på några timmar för oförutsedda aktiviteter. På min resa från Väddö till Delsbo så dök ett riktigt kul smultronställe upp i min väg, i en liten ort med det tjusiga namnet Norrskedika. Men jag återkommer till detta i kommande inlägg. Ha det nu riktigt bra alla, njut av sommaren och kör försiktigt. Idag är första dagen på sommarlovet och det lär märkas i trafiken.

Vem sa gorgonzola? Blotta ordet får snålvattnet att rinna på Ona…

Bloggdio Vita Huset: 70-talsspecial

Efter fredagens nostalgitripp i Hälsingland så kan det väl passa med en liten bloggdio-special fokuserad på just 70-talet. Titta, lyssna och minns!

Bonnie St Claire är ytterligare en artist som jag tycker fick ett oförtjänt dåligt rykte. Som frontfigur i bandet Unit Gloria var hon faktiskt en rocktjej i själ och hjärta och mycket bra live. Jag såg henne ett par gånger i Sverige, på Grönan och Berget i Söderhamn, och jag har några bilder någonstans i gömmorna. Återkommer till detta… Första gången jag hörde hennes ”Clap your hands…” var på bilradion utanför Esso i Hedeviken, Härjedalen. Det var lördag och Tio-i-Topp och jag tänkte genast: wow, det här låter ju riktigt bra. Vilken tjej! Vilken energi! Hon fick en rad hitlåtar komponerade av hennes mentor Peter Koelewijn under första halvan av 70-talet men gled så småningom över till balladstuket och satsade så småningom på en karriär i sitt hemland Holland där hon fick många hitlåtar med sånger på holländska. På senare år har hennes dryckesvanor ofta fått henne att figurera i holländska medier och hon har också medverkat i olika dokusåpor. Något som gjorde henne mindre glad var väl när hon deltog i ett intelligenstest i TV tillsammans med en chimpans. Testet visade en IQ på 78 för chimpansen och 53 för Bonnie… Efter detta myntades ett nytt uttryck i Holland: ”du är ju fan dummare än Bonnie St Claire…”

Vare sig hur det vill med detta, nog har hon rejält löd i pipan, som en känd före detta rörmokare från Solna skulle ha uttryckt saken. Här kommer Bonnie i egen hög person med en tysk version av ”Clap your hands…” som då heter ”Klopt an bei mir”.

En rocktjej som fick betydligt större acceptans under 70-talet var Suzi Quatro. Hon hade också en väsentligt tuffare framtoning, spelade bas och framträdde i läderdress. Dessutom strödde hon uttalanden omkring sig ägnade att öka intresset för sin person. Som till exempel att hon spelade bas främst för att det pirrade så skönt… ja, just där. Hon gjorde också en hel del helgjutna rocklåtar, ofta skrivna av Chinn-Chapman (namnen känns väl igen från igår?) Vi bjuder här på ett inslag med Suzi Quatro när hon framför sin “Devil gate drive”.

Marc Bolan och T-Rex fick en kort men intensiv karriär. Populariteten i Sverige var stor och den ena hitlåten efter den andra radades upp på topplistorna. Tyvärr omkom Marc i en bilolycka den 16 september 1977, endast 29 år gammal. Men under sin karriär skapade han många popklassiker och här kommer ett bra exempel: “Hot love”.

Ett band som kom fram i skarven mellan 60- och 70-talet var the Free. Ja, ni förstår nog vart jag vill komma: All right now! Här i en inspelning från rockfestivalen på Isle Of Wight 1970.

Visst är det en klassiker av format. Är det jag som inbillar mig eller var hårdrocken roligare förr? Innan alla dessa genrer som death metal, thrash metal, speedcore, hardcore och allt vad det heter kom in i bilden. Smaken är bekant som baken men nog tycker jag att denna låt håller riktigt bra. Plats på scen för Thin Lizzy – the boys are back in town!

Ni vet väl at Thin Lizzy kommer till rockweekenden vid Kilafors Herrgård, Hälsingland den 18-19 juli. Liksom Alice Cooper, Europe, Helloween, Arch Enemy, Entombed, Gasoline Queen och många andra. Mera info finns på www.rockweekend.se. När vi nu ändå är inne på ämnet Alice Cooper så passar det väl bra att sticka emellan med en av hans hitlåtar från tidigt 70-tal. Here we go!

70-talet var inte bara glamrock, V-jeans, p-piller och korts. Det var även i mångt och mycket progg. Här ett exempel på detta. Gruppen November, ett av de bättre banden i genren, ser vi här live från proggkryssningen ombord på en Finlandsbåt, arrangerad av entusiastbolaget Mellotronen till deras tjugoårsjubileum. För allt i progg, snacka med Stefan. Tell him RonnyBGoode sent you!

Under andra halvan av 70-talet tog discovågen över mycket av etervågorna och dansgolven. Många av artisterna producerades i tyska hitfabriker, så till exempel denna konstellation. Boney M från 1977 med Belfast.

Låt oss avsluta denna lilla nostalgiresa till 70-talet med något genuint svenskt. Ja, svenskt och svenskt, förresten. Denna grupp skulle komma att utvecklas till en av våra mest framgångsrika popexporter någonsin internationellt och blev hushållsnamn i de flesta länder. Men basen fanns i Sverige och skivorna pressades fortfarande i Sverige på Stikkans egen Polar-etikett när andra skivbolagsjättar lade ut jobbet på presserier främst i Tyskland och Holland. Visst kommer ni ihåg ABBA och denna låt? So long – see you soon!

This is Bloggdio Vita Huset, signing off. The channel that made the 1970s what it is today.
Ni som är intresserade av gamla vinylskivor från denna epok (och andra), kolla in www.rock.x.se  Där hittar du det mesta i fråga om gamla godingar (shameless plug).

Classic Rock i Hälsingland

Explosionsintrot till Hell raiser dånar ut över Järvsöbygden och The Sweet rockar loss som första band denna fredagskväll – fredagen den 13:e. Jag misstänker att anledningen till att de spelar som första band är att de just nu har flugits över till Sverige från en pågående Englandsturné för denna spelning. Dagen innan spelade de i södra England och på lördag har de en ny Englandsspelning. Men trots det hårda tempot så är spelhumöret på topp och bandet låter riktigt tajt. Jag reagerar också på hur genomarbetade alla arrangemang är, precis som om man har lagt sig vinn om att låtarna ska låta så lika hitsinglarna som möjligt.

För visst blir det en hitkavalkad. Allt från Co co, Poppa Joe och Little Willy, via ett antal rockigare alster som Teenage rampage, Action, Block buster, Fox on the run… you name it! Deras sista hitsingel, som dessvärre aldrig blev någon jättehit, Love is like oxygen, körs i en något annorlunda version än på skiva. Andy Scott är den ende medlemmen från originaluppsättningen men hans vapenbröder Steve Grant (gitarr), Bruce Bisland (trummor) och Pete Lincoln på bas och sång gör ett helgjutet jobb. Faktiskt lyckas Pete få in det smått hysteriska röstläget som var så utmärkande för originalsångaren Brian Connolly.

Jag förstår att gruppen väljer att satsa på hitlåtar då det är det som de flesta kommer för att höra. Men lite synd är det, mot bakgrund av de många utrmärkta B-sidor och LP-spår som medlemmarna själva komponerat, medan A-sidorna levererades av teamet Chinn-Chapman. Vi bjuds faktiskt på ett spår från albumet “Sweet Fanny Adams” – No you don’t, som faktiskt också skrivits av Chinn-Chapman. Men i övrigt är det deras hitlåtar som betas av i ett rasande tempo och konserten avslutas stilenligt med Ballroom blitz. Denna låt är nog för The Sweet vad Satisfaction är för the Rolling Stones.

Andy Scott och gitarristen Steve Grant i The Sweet.

Doctor Hook tillhörde aldrig mina favoriter men när den idag 71-årige Ray Sawyer som ende kvarvarande originalmedlem tillsammans med ett riktigt kompetent band drar igång sin cover på the Rooftop Singers’ Walk right in så rockar det faktiskt riktigt bra. Givetvis kör Ray fortfarande med sitt varumärke: piratlapp över ena ögat och cowboyhatt. På något sätt ger bandet rent visuellt associationer till Blues Brothers: bredvid en tvärhand hög  redneck-gitarrist i sydstatsmössa ser vi en mycket storväxt basist med amerikanska flaggan hängande från bakfickan. Ray själv försvinner ofta i moln av vit rök så att man bara ser hans hattfjäder sticka upp.

Tyvärr är Ray Sawyer’s sånginsatser synnerligen ojämna. Mera upptempobetonade nummer, som till exempel On the cover of the Rolling Stone, The Freaker’s ball och Money sitter bra men när han ger sig på landsplågorna Sylvia’s mother och A little bit more så blir det katastrof. Ja, faktiskt låter det bättre när Ray får publiken att sjunga i den senare låten – de kan i alla fall hålla tonen. Men sammantaget är det ett godkänt framträdande, särskilt på grund av ett band av skickliga musiker. Frågan är ju också vilka krav man ska ställa på gamla hjältar från förr. Räcker det med nostalgitrippen eller vill vi fortfarande kräva att de ska låta i klass med förr? Doctor Hook tar farväl av Järvsö med en upprockad version av Goodnight sweetheart.

Ray Sawyer i Dr. Hook

Kvällens clou blir så bandet Nazareth, vars ende kvarvarande originalmedlem är gitarristen Manny Charlton. Han ser ut som en snäll, gammal farbror, något korpulent och tunnhårig, men spela rockgitarr, det kan han! Manny byter gitarr med jämna mellanrum och de övriga, yngre, medlemmarna håller igång riktigt bra på scenen. Sångaren gör faktiskt ett riktigt bra jobb med att fylla originalvokalisten Dan McCafferty’s skor. Öppningsspåret Razamanaz från albumet med samma namn som kom 1973 anger tonen och sedan blir det högoktanig rock’n’ roll på hög volym i en dryg timma. Under konserten gör bandet en kort paus för att dela ut en signerad LP till arrangören Cajsa ”Vargen” Hedberg och hon verkar uppriktigt glad över uppmärksamheten från ett av sina personliga favoritband. Bland bandets 70-talsalster bjuds vi förstås på klassikern Love hurts. Även om denna låt för alltid är förknippad med Nazareth så är det en cover och den komponerades av Boudleaux Bryant för Everly Brothers, som spelade in den 1960. Även Roy Orbison gav sig på denna låt 1962. Extranummer efter en lång serie av Nazarethlåtar från 70- och 80-talet blir Woke up this morning, även detta ett spår från albumet Razamanaz.

Manny Charlton, en av grundarna av Nazareth.

Classic Rock är ett arrangemang som är tänkt att fortsätta och denna första kväll gav mersmak. Det ska bli spännande  att se vad ”Vargen” hittar på nästa gång….

Kameran var tyvärr utlokaliserad på annat håll denna kväll men lyckligtvis fanns Ljusdals-Postens utsände Christer Nilsson på plats och han har bidragit med några bilder från evenemanget. Tack för det! Christer är för övrigt själv musiker och spelar med sitt band Hion Martell. Mera info på www.myspace.com/hionmartell

The Stenegård Blitz – a Sweet evening

Are you ready, Steve.… uh huh…. Andy… yeah…. Mick…. OK…. All right fellows, let’s GO!!! Kan ni gissa från vilken låt detta intro kommer? Jo, The Ballroom Blitz från 1973 och gruppen är förstås The Sweet. Just denna låt tycker jag är en av de ultimata partylåtarna och det var en i raden av hitsinglar för gruppen under det tidiga 70-talet. Personligen tycker jag att grabbarna fick ett oförtjänt dåligt rykte och deras musik sågs av många kritiker som ”musik för småtjejer” (Kiss var musik för smågrabbarna). Men medlemmarna i The Sweet var skickliga och rutinerade musiker efter att ha lärt sig hantverket i olika 60-talskonstellationer och gruppen var mycket bra live. Hitsinglarna levererades av låtskrivarteamet Chinn-Chapman men i allmänhet så fick medlemmarna själva bidra med egna kompositioner till B-sidorna och här hittar vi ett flertal pärlor.

Varför jag skriver om The Sweet just nu? Jo, i kväll spelar gruppen på Stenegård i Järvsö och det artar sig till en höjdarkväll. Visserligen inte samma laguppställning som på 70-talet men dagens Sweet är ett tajt och bra band och de kommer förmodligen att rocka loss så att löven blåser av björkarna längs den vackra Ljusnandalen. Stenegård är en perfekt rockscen, vackert belägen på en höjd ovanför Ljusnan. Ja, platsen ger vissa associationer till Loreleiklippan där också många rockkonserter hållits.

Det må vara fredagen den 13:e men i kväll ska vi ha kul! Med låtar som Co co…. Wig wam bam…. Funny funny…. Little Willy…. inte minst The ballroom blitz…. The six teens…. Fox on the run…. och naturligtvis blir det ACTION!!!! Med är också Nazareth och Dr Hook så det lär bli en nostalgikväll av format.