Bulletiner från Vita Huset

Rätt outfit vann!

Då är saken klar! Charlotte Perrelli går vidare till Belgrad. Ja, visst skickar vi en visuellt mycket stark kandidat. Men håller låten? Spelar den någon roll?
Under kvällens Melodifestivalsändning så roade jag mig med att tidvis blunda och bara lyssna på låtarna. Ungefär som man skulle ha gjort på kristallmottagarens tid, långt före TV och Kristian Luuk. Hur utföll då resultatet? Ja, här kommer mina högst personliga reflektioner.

Charlotte Perrelli. En läckert syndig panterhona som påminner om en vit version av Tina Turner, låt vara med betydligt mera begränsade röstresurser. Mycket bra arbete av dansarna och visuellt en suverän show. Men låten – nej! Intetsägande och tråkig. Men den vann ju, så vem är jag att ha en åsikt?
Sibel. En trivsam tjej med en enorm scennärvaro. En stark låt som hade förtjänat ett bättre öde. Måste det till en massa pyroteknik och sex appeal för att nå fram i denna tävling?
Bröderna Rongedal är ett kul radarpar. Hyfsad låt, inget mer. Sången låter aningen för mycket konstlad för min smak.
Linda Bengtzing. Dansbandssångerska goes Eurovision Song Contest, med urringning och trikåer. Det roligaste i hennes framträdande var killen i kilt i dansartruppen. Annars totalt nollställt. Urtråkig låt!
Christer Sjögren. Europa?!? Du får nog vara glad om denna låt platsar i parken i Hagfors. Vad hade han i finalen att göra egentligen? Personligen tycker jag att Stefan Borsch (ni vet, han som ser ut som Hank Marvin i the Shadows) var en bra mycket bättre frontfigur i Vikingarna än Christer.
Amy Diamond. Kul tjej med Thore Skogman-glugg mellan framtänderna. Spontan och folklig och som påminner lite om Lena Zavaroni (hon med ”Ma, he’s making eyes at me”). Jag skulle ha önskat henne en bättre placering.
Sanna Nielsen. En blond huldra som stigen ur Hälsinglands urskogar även om hon är skånska. Men vilket framförande! Vilken låt! Hade jag haft något att säga till om så skulle Sanna ha fått åka till Belgrad. Här har vi Tammy Wynette’s efterträdare. Sanna, jag kommer att sitta på första parkett när du uppträder på Grand Old Opry i Nashville!
Nordman. En bra låt med deras klassiska sound. ”Bålet” i scenshowen passar faktiskt riktigt bra in här. Ja, ni borde ha nått mycket högre. Minst tvåa….
Frida. En knubbig skånska med vidhängande rappare. Definitivt ingen höjdare vare sig ljudmässigt eller visuellt. Hon fick sex poäng som tröstpoäng från Malmöjuryn och det var sex poäng för mycket.
BWO. Välproducerat, inget snack om saken! Effektfull show. Men en fullkomligt ointressant och slätstruken låt. Sedan må Alexander Bard göra hur många utspel som helst i medierna. Detta är ingen hit!

Ny tävling!

Dags för en ny vinyltävling! Tydligen är intresset för gamla hederliga vinylskivor stort så jag kör hårt med ytterligare en tävling med vinyl som vinst. Det enda du behöver göra är att besvara följande frågor korrekt och skicka dina svar till info@rock.x.se senast tisdagen den 25 mars. Vinnarna utses genom lottdragning bland insända korrekta svar.

Frågorna lyder som följer:

– Vem döljer sig bakom artistnamnet Barbie? Personen i fråga är mycket aktuell just nu och om ni inte vet det eller kan hitta det på webben så finns faktiskt svaret i ett av mina tidigare blogginlägg.– En av rockhistoriens mest framstående gitarrister spelade sologitarr bland annat i Deep Purple och Rainbow. Vad heter denne gitarrist?
– Denne gitarrist startade sin karriär som studiomusiker för en berömd engelsk producent på tidigt 60-tal och spelade bland annat i bandet the Outlaws. Vem var producenten?

Följande priser lottas ut:

Vinylskivor för 500 kr
Vinylskivor för 300 kr
Vinylskivor för 200 kr

Dessutom delas singeln med Barbie ut som ett tröstpris till ytterligare en deltagare.

Portot ingår och ni som vunnit kan fritt plocka skivor för aktuellt belopp ur listorna på http://www.rock.x.se/ Vill ni dessutom köpa mera skivor utöver vinstgränsen så får ni även dessa portofritt i en och samma sändning.
Lycka till!

Don’t mention the war….

I vanlig ordning förser oss webbmedierna med intressanta nyheter. Givetvis är det en extra intressant vinkling att det råkar vara en vegan som fått ett muskadaver i sin chipspåse. Hade det varit en plåtslagare eller en gymnasielärare tror jag knappast att detta hade omnämnts.
Frid lyses över detta stackars lilla musbarn som gått ett så kvalfullt öde till mötes och våra tankar går nu till resten av musfamiljen som förmodligen fortfarande finns kvar på chipslagret. Eller? Är det rentav konkurrenterna som smugglat in ett par möss (förslagsvis en hane och en hona) i ICA:s chipslager för att åstadkomma PR-mässig förödelse?
Vad har chips och möss att göra med Autobahn och tyska hastighetsbegränsningar? Ingenting, kan tyckas. En möjlig parallell är det raseri som både jag och veganmorfadern drabbades av i respektive fall.
Jag levde länge i vanföreställningen att farten var fri på Autobahn. Men så småningom kom jag till insikt om att så inte var fallet. Vid ett tillfälle åkte jag och ett par goda vänner vägen fram från Holland på väg till färjan i Puttgarden. När vi så småningom passerat tyska gränsen så dröjde det inte länge förrän en liten skåpbil med en blinkande skylt på baksidan dök upp framför oss. Den blinkande skylten uppmanade oss på tyska att följa efter, precis som de där små bilarna som lotsar alla flygplan rätt på våra flygplatser. Ut klev två myndiga poliser som hävdade att vi minsann kört för fort och genast började diskussionen. Trots att tyska inte precis är ett språk som jag använder dagligen så kom de väl valda orden fram från någon undangömd beredskapsreserv och när sedan dessa gentlemän hade mage att börja tjafsa om att vår bil var försedd med dubbdäck – vilket är förbjudet i den tyska nationen – så var det inte utan att en viss irritation infann sig från min sida.
– Men hur i h-e klarar ni er på vintrarna då om ni inte använder dubbdäck? Även i detta gudsförgätna land måste ni väl drabbas av snö och halka. Förresten, era surkålsätare, ska detta vara tacken för allt vi gjort för er? Hur i fadderittan skulle ni ha klarat er utan oss svenskar? Om inte vi hade försett er med malm och kullager så att ni kunde fortsätta att kriga! Vi lät er köra era förbaskade permittenttåg kors och tvärs genom Sverige trots att vi var neutrala och visste mycket väl vad som pågick. Trots all vår hjälp så förlorade ni kriget! Och nu detta. Ska detta vara tacken….
Ja, innan jag kom in på koncentrationsläger och annat (jag måste väl ha tyckt att ämnet inte var speciellt lämpligt att ta upp i samtal med två tyska poliser) så började samtalet lugna ner sig och vi enades om ett bötesbelopp om några hundra Euro och dubbdäcken ”glömdes bort”. Sålunda en timma försenade rullade vi vidare mot färjeläget i Puttgarden och friheten.
Men tro nu inte att sauerkraut…. hmm tyskarna…. hade glömt min existens. Efter några månader anlände ett rek med mottagningsbevis från den lokala domstolen där man krävde ytterligare motsvarande summa i Euro omgående insatt på ett specificerat konto därför att överträdelsen ”ansågs som särdeles grov”. Helt plötsligt hade mina kunskaper i tyska språket reducerats till noll. Jag svarade på engelska (och var väldigt noga med att brodera ut texten riktigt ordentligt, med många ord som knappast använts sedan Shakespeare’s tid). Kontentan var att jag uppmanade dem att förklara vad de ville, fast på engelska då jag inte förstod budskapet. Detta mitt brev blev, vill jag minnas, drygt tre sidor långt. Snart kom ett nytt rek med mottagningsbevis (på tyska!) från en åklagare som vidhöll rättens yrkande. Än en gång svarade jag på engelska, nu med drygt fyra sidor engelsk text och ännu flera ord som inte precis används i dagligt tal.
Nu har korrespondensen med denna tyska delstat avtagit. Faktiskt är det över ett halvår sedan jag senast hörde något därifrån – och aldrig ett ord på engelska. Men väl vetande att jag kan vara betraktad som fredlös, som persona non grata, i Tyskland så ämnar jag vid min nästa resa till kontinenten ta vägen över England. Färja till England, sedan färja över till Holland och sedan är det bara att tryggt köra vidare. Trots allt är en sjöresa mycket bekvämare än att stressa fram längs Autobahn….

Det är mycket att hålla reda på…

Ett antal moderater var härförleden fysiskt närvarande men mentalt frånvarande vid en omröstning rörande maktkoncentrationen på mediemarknaden. Resultatet blev att oppositionens förslag mot alla odds vann med en rösts övervikt. Men även en politiker måste väl få dagdrömma? Dessutom är det ju faktiskt hela två knappar att hålla reda på så risken för misstag torde vara överhängande. Kanske säkrast att inte trycka alls? Jag drar mig till minnes en politiker (minns ej vem) som råkade trycka på fel knapp i en viktig omröstning för ett antal år sedan och faktiskt svimmade när han insåg vad han hade gjort.
Ja, inte är det lätt att vara politiker. Men i alla fall jag välkomnar en utredning om maktkoncentrationen inom mediesektorn. Då kanske vi så småningom kan få små trevliga lokala radiostationer, oberoende av branschjättarna. Kanske är rixtöntarnas dagar nu räknade?

Fast på muggen

Ja, denne sambo kan inte ha haft det lätt. Jag kan se scenen framför mig. Bultar på dörren, står med benen i kors. ”För h-e, öppna nu! Jag måste gå på muggen. F-n, har du vuxit fast därinne?!?”
Som sagt, vem behöver fantasi för att fylla en blogg med innehåll? Verkligheten räcker ganska långt.