Deja vú i Amsterdam

February 11, 2008 – 12:32 am

Amsterdam är en trevlig stad att flanera i och senast jag var där så ägnade jag en del tid åt att ströva runt och titta på stan. Faktiskt var även vädret riktigt behagligt trots att det var i november. Många nya intryck: från statyn rest till gatflickans ära utanför ”Oude Kerk” till mötet med en soldat i tysk naziuniform i Gamla Stan. Men det visade sig inte vara någon större fara. Det var ingen ny invasion på gång utan bara ett brittiskt filmteam som spelade in en TV-serie om Anne Frank. Här ser vi Anne och hennes föräldrar på flykt undan de tyska soldaterna.

Deja vú var det, ja. Som hängiven Hitchcock-fantast har jag ett flertal gånger sett filmen ”Utrikeskorrespondenten” från 1940. Filmen utspelar sig bland annat i Amsterdam. Men på grund av det rådande kriget i Europa så kunde filmen inte spelas in där utan filmteamet fick bland annat bygga upp en naturtrogen kopia av centrala Amsterdam. Detta gjorde att filmen blev Hitchcocks dittills dyraste produktion. I handlingen förekommer bland annat ett hotell, Hotel Europe, där huvudpersonen, korrespondenten Huntley Haverstock, bor. Bäst som han sitter och knackar på sin trogna Remington för att förmedla senaste nytt till redaktionen på ”The Globe” i USA så söks han upp av två män som utger sig för att vara poliser och vill att han ska följa med till stationen för att lämna in en anmälan om ett attentat som han tidigare utsatts för. I själva verket är det agenter för motståndarsidan och detta inser Huntley då han finner att telefonledningen till rummet plötsligt blivit avklippt. Han ursäktar sig med att han vill ta ett snabbt bad innan de går, försvinner in i badrummet, börjar tappa upp badvatten och klättrar därefter ut genom badrumsfönstret och flyr över taket. Under sin flykt från naziagenterna råkar han komma åt neonskylten på hotellets tak så att ett par rör går sönder och två bokstäver slocknar. Sedan står det ”Hot Europe” på skylten!

Under min vandring i centrala Amsterdam ser jag den klassiska hotellprofilen på nytt. Den existerar verkligen! Och jag måste säga att Hitchcock och hans team gjorde ett enormt bra jobb att återskapa miljön i centrala Amsterdam. Hotellet heter idag Hotel de l’Europe och jag lovar att det är otroligt likt replikan i filmen. Till och med ställningen till neonskylten där Joel McCrea i rollen som Huntley Haverstock flyr undan sina förföljare överensstämmer med filmen. Onekligen ger det en speciell känsla att se denna byggnad i verkligheten. En byggnad som jag tidigare bara sett som filmkuliss och ändå direkt känner igen när jag helt oförberedd får se den.

För övrigt så är ”Utrikeskorrespondenten” en Hitchcock av bästa märke, med spänning, tempo och cliff-hangers. Dessutom har avslutningen en politisk udd och utmynnar i ett radiotal som Huntley håller från BBC:s studio när radiohuset utsätts för ett bombanfall. Ljuset slås ut och han blir tvungen att improvisera avslutningen av talet. Hans radioframträdande utvecklar sig till ett brandtal för att USA ska gripa in i kriget mot axelmakterna. Bygg en stålmatta av bomplan över Europa! Amerika, håll era ljus brinnande, de är de enda som finns kvar i världen!

Detta skulle också bli verklighet året därpå i samband med attacken mot Pearl Harbor. I alla händelser så är detta en höjdarfilm i genren och jag undrar just hur många förhoppningsfulla ungdomar som har valt journalistyrket efter att ha sett filmen. Naturligtvis finns en ”cameo” med även här. Alfred Hitchcock hade ju vanan att själv skymta fram i förbifarten i de flesta av sina filmer. I ”Utrikeskorrespondenten” ser vi hur Hitch’ går förbi Joel McCrea på trottoaren läsande en tidning just efter att korrespondenten kommit ut från sitt hotell.

Passa på nästa gång när TV kör en Hitchcock-drive….


Med Ann på krogen

February 9, 2008 – 7:40 pm

Idag har jag gjort en ny bekantskap i krogvärlden. Jag talar om Dollys Saloon & Steakhouse på Götgatan i Stockholm. Egentligen var tanken att besöka Street-loppisen vid Liljeholmsbron men denna loppis öppnar tydligen inte förrän i mars. Men en promenad blev det längs stranden, förbi Eriksdalshallen och ut mot Skanstull. Vi försökte utröna var den gamla Eriksdalsteatern som bombades av ryska bomplan i februari 1944 skulle ha legat men blev inte mycket klokare. Senare efterforskningar gav vid handen att teatern skulle ha helt jämnats med marken och inte återuppbyggts. En bomb släpptes även vid Folkungagatan 69. Men det var inte som jag trodde, att ryssarna kommit ur kurs eller dumpat överblivna bomber på väg hem från en bombräd. Nej, tydligen var detta ett skrämskott från ryssarna för att få loss en rysk spion vid namn Vassilij Sidorenko som satt fängslad på Långholmen. Han satt inne med viktiga hemligheter som ryssarna för allt smör i Smolensk inte ville skulle komma ut. Aktionen gav tydligen resultat eftersom Sidorenko släpptes månaden efter. Ja, man får ju säga att det var en precisionsbombning. Undrar just vem som bodde på Folkungagatan 69 och vad personen i fråga hade gjort ryssarna? Eller hade svenska kontraspionaget en central där?

Men nu var det februari 2008 och Ann hade ett ärende till Broder Tuck på Götgatan. Ni vet krogen där två torpeder från Balkan sände en tredje torped till evigheten 1998 genom att peppra denne med bly. Men idag verkade det lugnare på Broder Tuck. Så jag följde med. Personen hon sökte fanns på grannkrogen som tydligen tillhör samma firma. Dollys Saloon & Steakhouse. Nog ger namnet visioner av rejäla köttbitar, ljust öl och servitriser med cowboyhatt samt countrymusik i högtalarna. American pie. Men inte! Nej, här var det Rockklassiker 106.7 som gällde. Vilket i och för sig är rätt OK. Lynyrd Skynyrd, Doors, Crosby, Stills, Nash & Young etc kan ju vara trevligt i brist på Eddie Cochran och Elvis. Dessutom hade man idag lördag en specialbuffe ”Steak Special” för 98 kr. Ät så mycket du vill! Så jag slog till på buffén medan Ann satsade på musslor och tacos. Detta visade sig vara ett klokt val. Inte för att jag vet vad det stackars nötet som bidragit med köttet dog av men jag misstänker starkt ålderdomssvaghet. Klyftpotatisen verkade ha varit med sedan i förrgår, i alla fall om man ska döma av konsistensen. Dessutom var såväl kött som klyftpotatis synnerligen kylslagna. Ja, inte var det någon höjdare. Men det mörka ölet smakade bra och serveringspersonalen var alert. Så det kunde ha varit värre. Ryssarna hade ju kunnat komma tillbaka – eller balkantorpederna….

Helt klart rätt val idag: Green mussels med tacos!


En buss för dig

February 8, 2008 – 11:55 am

Så glider jag fram genom ett disigt Sverige per buss. Förr kunde man dela in året i åtta månader bra sparkföre och fyra månader sämre. Nu verkar det mest handla om regn eller inte regn eller något däremellan. Senaste resan företogs med X2000 med destination Göteborg även om jag lämnade tåget redan i Alingsås. Nu åker jag buss, med en av de nya aktörerna på den avreglerade långfärdsbussmarknaden, Bus4You, som även de trafikerar sträckan Göteborg-Stockholm. För decennier sedan var den stora grejen snabbtåget Göteborgaren som var bland det häftigaste som fanns. Då. Vem skulle väl då ha kunnat föreställa sig ett X2000 med trådlöst bredband ombord så att resenärerna kunde surfa under sin resa och kanske till och med jobba? Nej, så långt räckte nog inte ens de mest utstuderade science fiction-författarnas fantasi.

Sällan har jag sett så många laptop-datorer i verksamhet som ombord på X2000. Har laptopen månne ersatt stickningen och boken som ressällskap? För att inte tala om mobiltelefonerna som hela tiden ger ifrån sig de mest fantasifulla signaler runtom i vagnen. Vem kommer idag på idén att tilltala sitt ressällskap i stolen bredvid? Då är det nog smidigare att ringa eller mejla….

Trots allt är det rätt bekvämt att åka med allmänna kommunikatikonsmedel och få tid över till annat än att hålla ögonen på vägen. Å andra sidan kan man som bilburen skräddarsy sin egen resa. Visserligen kanske man inte kan (eller bör) surfa på webben medan man kör men man har å andra sidan friheten att kunna vika av från allfarvägen. Upptäcka ett Sverige från tiden f.Br (före Bredbandet).

Ja, nu närmar vi oss Linköping där Niklas, som hittills fört vår buss, ska lämna över till en kollega. Själv ska jag sätta punkt här och ägna mig åt något så avkopplande och berikande som att läsa. Inte på webben utan tidningar på vanligt gammalt hederligt papper. Men innan jag gör det så laddar jag upp denna bloggtext. Bus4You har gratis bredband ombord, må ni tro. Detta i motsats till X2000 som tar 49 kr för 30 minuters uppkoppling. Ett nog så intressant konkurrensmedel för den surfsugne resenären. Dessutom finns eluttag vid varje plats så att man slipper slita på batteriet. Denna buss tar dig från Stockholm till Göteborg för ungefär en tredjedel av kostnaden för att åka med X2000.

Festlig reklamskylt på centralstationen i Borås, förresten: Vi tackar SJ så hjärtligt för era höga biljettpriser. Hälsningar Bus4You!
Over and out.


En man steg av tåget

February 7, 2008 – 11:35 pm

“En man steg av tåget” är en klassisk film från 1955 med storheter som Spencer Tracy, Robert Ryan, Ernest Borgnine och Lee Marvin bland andra. Den handlar om hur en främling kommer till den lilla staden ute på prärien för att göra upp med historien. På den tiden stannade tågen lite varstans, inte bara på prärien utan även i Sverige. Men ska man idag ta sig till Länghem så är det andra färdmedel som gäller. Själv steg jag av tåget inte på prärien men väl i Alingsås, för vidare befordran med buss till Borås och därifrån bil.

Länghem är en liten ort i Tranemo kommun och ligger längs ”Kust till Kustbanan” Karlskrona-Göteborg. Men tågen stannar inte längre här och på den gamla järnvägsstationen säljs inte längre några biljetter. Vad skulle Spencer Tracy ha gjort i Länghem om han kunnat kliva av här? Kanske ett besök på Länghems pizzeria som ligger nära järnvägen och bland annat har en kebab som kan rekommenderas. En gång fanns i Länghem ett stadshotell som numera är borta. Här kunde i alla fall Spencer fått sig en whisky medan han väntade på den slutliga uppgörelsen. Den stund när vad historien försökt att gömma skulle uppdagas och en fruktansvärd sammansvärjning skulle avslöjas. Ja, nu var det ju inte i Länghem men ni förstår vad jag menar. I alla fall står en trevlig staty föreställande en häst och några barn i en liten park i samhället. Här finns en kyrka vars fasad är i behov av uppfräschning. Stadshotellet är som sagt ett minne blott så jag får övernatta tillsammans med en iller. En riktigt trevlig liten krabat som älskar att krypa inuti rör, bita folk i tårna och leka med datorer. Men lyckligtvis kan whisky fortfarande fås i Länghem.


Den som vill veta mera om Länghem kan titta in på http://www.langhem.se/ Själv ska jag gå till sängs för att i morgon resa vidare. Inte med tåg dock.


A song that made my day!

February 5, 2008 – 11:41 pm

“Dom jagar mej, vill ta på mej, som vi leker kull / Allting som jag tar på blir till guld”
Full fart på TV:n! Och självfallet kunde jag inte motstå frestelsen att kolla in ”I huvudet på Gynning”.

Nu var det skivinspelning på gång. Med Bert Karlsson! Och det är nog som han sa: lanseringen blir inga problem. Vi är ju så kända båda två så det fixar sig. Han sa mycket kul, Bert. Som till exempel att Carola skulle kunnat vara en världsstjärna idag om hon bara lyssnat på andra. Undrar just vem Bert menade att hon borde ha lyssnat på? Men, säger Bert, Carola lyssnar ju bara på Gud. Och Gud har väl inte speciellt bra koll på vad som slår på topplistorna….

Ja, hujedamej vilken låt! Som älskare av riktiga kalkonlåtar har jag fått mitt lystmäte. Inte sedan Leena Skoogs och Anders Näslunds version av Je t’aime har jag hört något liknande. Vilken text! Fullständigt outstanding. Tack Carolina!

Kalkon, förresten. En kalkonlåt är ju något som är gjort på fullaste allvar men som inte når riktigt ända fram. Något som är så dåligt att det är bra. Först uppfattade jag detta som ett lysande exempel på satir riktad mot musikbranschen, gjord med glimten i ögat. Men så småningom gick det upp för mig att det faktiskt var på allvar.

Eller är det på allvar….?

En tvättäkta kalkon! “Den omskrivna svenska chock-versionen” står det på omslaget och nog får man säga att Leena Skoog slog ut Jane Birkin med hästlängder när det gällde stönandet. Ja, det var mera fråga om att simulera en orgasm….