Bulletiner från Vita Huset

Recension: The Boat that Rocked – feelgood-film för pop- och radionostalgiker

Richard Curtis har gjort sig känd för ”feelgood-filmer” och visst är The Boat that Rocked en sådan i högsta grad. Framför allt så är det i mångt och mycket musiken som bär upp filmen. Med inslag av Kinks, Rolling Stones och andra 60-talsartister så är det svårt att misslyckas. Storyn i övrigt är tämligen banal och de vanliga dramatikskapande elementen finns med. Huvudpersonen är unge Carl som av sin mor blir skickad till sin gudfar Quentin för att komma från sitt liv med fester, droger och annat. Quentin driver piratradiostationen Radio Rock på en båt i Nordsjön och här är lösenorden sex, drugs and rock’n’roll! Piraterna blir enormt populära bland engelska radiolyssnare och ränker smids i parlamentet för att förbjuda denna uppstickare mot eterns lag och ordning. En spontan reflektion är att denna piratskuta måste ha haft konstant tur med vädret då det i det vardagliga aldrig förekommer någon sjögång, tekniska problem eller uteblivna leveranser från tendern. Nej, här är det ett ständigt solande på däck med något läskande och baren är välfylld.

De som förväntat sig en dokumentärfilm som berättar om brittisk piratradiohistoria känner sig kanske något lurade på konfekten. Men faktiskt så finns en hel del substans när det gäller bakgrundsfakta. Framför allt lyckas filmen på ett bra sätt förmedla den genomslagskraft som de engelska piraterna fick hos allmänheten genom att dygnet runt pumpa ut popmusik som en kontrast till BBC:s kulturella och bildande utbud. Intrigerna i regeringskretsar bakom tillkomsten av the Marine Offences (etc.) Broadcasting Act stämmer i mycket med verkligheten även om nidbilden av filmens Postmaster General kanske är något överdriven då han mera framstår som en Gestapoofficer än en allmänhetens tjänare. Ett bröllop ombord på förebilden Radio Caroline genomfördes verkligen då DJ Mick Luvzit gifte sig med Janet Teret och detta ”hippiebröllop” blev en god PR-kupp. Förhoppningsvis varade deras äktenskapliga lycka längre än sjutton timmar.

Jag uppskattar att man har lagt ner arbete på att få små detaljer autentiska. När man spelar A whiter shade of pale med Procol Harum så är det originalpressningen på Deram från 1967 som snurrar på skivtallriken. Radiopiraterna kör sina program på en gammal Gates-mixer av samma typ som användes på Radio Caroline och Radio Nord. Ja, i mångt och mycket påminner filmen om The Rutles – historien om ett popband som har många likheter med The Beatles. Den som känner pophistorien och historien om de engelska offshorestationerna kan hitta många guldkorn i filmen. Personligen så känner jag stark sympati med den DJ som gör allt för att rädda sina älskade vinylskivor när Radio Rock håller på att gå under och alla måste lämna fartyget.

Feelgood-film, ja. Visst mår du bra efter att ha sett filmen och den är underhållande i sin genre. Men karaktärerna och handlingen blir trots alla goda föresatser och arbete med detaljer något stereotypa. Det hade gått att göra detta ännu intressantare med tanke på hur verkligheten såg ut. Dessutom undrar jag litet över vart den konkurrerande piraten tog vägen som aldrig syns i filmen men omnämndes i förhandsreklamen.

Jag ger filmen tre hörlurar av fem.

Pirate Bay – en politisk rättegång

Det är ingen tvekan om att dagens dom i Pirate Bay-målet är en politisk dom. Underhållningsbranschens lobbyverksamhet har givit resultat. Men kommer detta att stoppa spridandet av musik och film mellan privatpersoner? Tro inte det. Nej, tekniken kommer att förfinas och fildelning kommer att bli allt svårare att övervaka. Men det paradoxala är ju att hela apparaten är så fruktansvärt onödig. Vad har branschen egentligen förlorat på fildelningen? Har man kanske i själva verket vunnit ett stort marknadsföringsvärde?

Filmbolagen 20th Century Fox och Columbia yrkar tillsammans skadestånd på drygt 16 miljoner kronor. Skivbranschen yrkar på skadestånd i storleksordningen 23 miljoner kronor och detta är baserat på 6,50 euro per skiva plus kringkostnader (marknadsföring, varumärkesintrång m m) på ytterligare 13 euro per skiva. Men hur har då beloppet beräknats? Hur kan man bevisa ett inkomstbortfall när man inte vet hur många skivor som skulle ha sålts om Pirate Bay och liknande tjänster ej funnits? Aftonbladet citerar skivbranschens advokat Peter Danowsky:

– Den verkliga skadan är sannolikt ännu större. Det är svårt att beräkna hur det här ska ersättas. Men ett sätt att starta en beräkning är att titta på hur många som laddat ner. Ingen kan veta hur många låtar som skulle laddats ner lagligt online om inte The Pirate Bay funnits.

Du har så rätt, Danowsky. Det är inte bara svårt att beräkna en eventuell ekonomisk skada. Det är även orimligt att kräva ersättning på dessa grunder. Branschen höftar till med ett belopp som inte kan motbevisas och hoppas att detta ska avskräcka andra liknande tjänster från att agera. Om vi skulle vända på resonemanget: vad är värdet av den marknadsföring som artister och upphovsmän erhållit genom att deras alster spridits vidare till en ny publik? En publik som i många fall blivit köpkunder men som annars inte skulle ha köpt några av upphovsmännens verk överhuvudtaget? Hur många färre skivor hade sålts utan hjälp från Pirate Bay och liknande tjänster?

Nu frågar jag mig dessutom följande:

När kommer ett åtal mot Google och andra sökmotorer som ju faktiskt också används för att hjälpa till att sprida upphovsrättsskyddat material? Vad är skillnaden mellan Google och Pirate Bay frånsett att den senare tjänsten må ha ett något mera provocerande namn? Vilket ansvar kan man egentligen lägga på en mellanhand och varför har Pirate Bay en större skuld än Google? Även Google är i högsta grad reklamfinansierat men hittills har ingen i branschen kommit på idén att starta ett korståg mot denna sökmotor. Har Google kanske bättre advokater och ses som ett svårare mål att angripa? Trots allt är ju Google bara en sökmotor bland andra, låt vara att den är tämligen stor och betydande. Men i morgon kan den ha spelat ut sin roll. I cybervärlden går utvecklingen snabbt.

Branschens syn på pirater i olika sammanhang är ingenting nytt. När piratradio kom till våra kuster i samband med starten av Radio Mercur i Öresund 1958 så var grammofonbolagen ytterst ovilliga att släppa ifrån sig skivor till stationerna med motiveringen att försäljningen skulle minska om skivorna spelades i radio. Nu hör det till saken att populärmusik ytterst sällan spelades i någon av statsradiokanalerna i Sverige och Danmark. I Sverige hade vi Grammofontimmen som alltid började med en marsch och slutade med en marsch. I bästa fall kunde detta timslånga program innehålla 2-3 låtar som en ung publik gillade. Piratradion blev med andra ord en ypperlig marknadsföringskanal för nya artister vilket grammofonbolagen snart insåg. Framför allt genom tillkomsten av Radio Nord tvingades Sveriges Radio att öppna moteld genom att starta sin egen melodiradio, eller ”skvalkanal” om ni så vill. En piratradiolag genomfördes och fram till att privat lokalradio infördes i Sverige så rådde ett radiomonopol. Nu har vi i stället ett oligopol med en samling kanaler som alla låter ungefär lika tråkigt (värst är rixtöntarna). Hur marknadsför branschen i dag smal musik som inte platsar på PLR-stationernas rotationslistor? Egentligen är läget i dag tämligen likt situationen på tidigt 60-tal med den skillnad att vi har flera tråkiga kanaler i stället för en.

Rättegången mot Pirate Bay är fullständigt onödig. Men det faktum att så många fildelar borde ge branschen en fingervisning om att många kunder hellre väljer ut låtar att köpa via nedladdning än att köpa en hel CD för nästan 200 kr där ett flertal spår bara är utfyllnadsmaterial. Varför ägnar sig inte branschen åt att utveckla sina nätförsäljningstjänster i högre grad än att satsa på ett distributionssätt som redan är mer eller mindre dödsdömt? Hört talas om kundinriktad verksamhet? Satsa mera på att sälja ljudfiler via nätet i stället för att jaga pirater.

Apropå dagens datum: nog är det lustigt att piratradiofilmen The Boat that Rocked har premiär just i dag?

Grattis på födelsedagen lilla Ona!

Det heter ju att hunden är människans bästa vän. Det finns många olika raser och vi har alla våra favoriter. Personligen är det en alldeles speciell ras och en alldeles särskild representant för denna ras som har ett stort utrymme i mitt hjärta. Ona, pyrenéerhund. Ja, egentligen är hon döpt till Verona men det är det aldrig någon som säger. Det sägs om pyrenéerhundarna att de tar liten plats rent fysiskt trots sin avsevärda storlek men tar stor plats i hjärtat. Jag är den förste att intyga att detta stämmer. I dag fyller min bästa vän åtta år och det har vi firat på olika sätt, bland annat genom en god gemensam middag. Här ser vi födelsedagsbarnet utanför torpet i Delsbo under en snabbvisit i mars.

Här är det dags för presentöppning:

Nu börjar födelsedagen att dra sig mot sitt slut och födelsedagsbarnet har dragit sig tillbaka till favoritvrån för att smälta dagens intryck och samla krafter inför morgonpromenaden. I gryningen ger vi oss ut i vanlig ordning på vår långpromenad, i ur som skur. Carpe diem!

Lyckad skivmässa i Huskvarna på påskaftonen

Premiären för skivmässan i Folkets Park, Huskvarna på påskaftonen blev lyckad. Trots det vackra vädret och många andra evenemang som konkurrerade om intresset så hade en imponerande skara skiventusiaster mött upp i Huskvarna. Bordsantalet var cirka femtio fler än i Jönköping men ändå verkade de flesta få sälja riktigt bra. För oss långväga säljare handlar det också om att möta en ny målgrupp då det är sällan man träffar dessa skiventusiaster på annat håll.

Lokalerna är rymliga och utöver själva skivmässan så bjöds på underhållning av de lokala storheterna The Ramblers som faktiskt startade redan 1962 och existerade som band fram till 1968. Efter ett smärre uppehåll på trettio år så började bandet på nytt 1998 och spelar på olika tillställningar, firmafester och liknande. Sångaren/kompgitarristen Inge Fridén, basisten Pelle Brandt och sologitarristen Janne Lindlöf har varit med från starten medan trummisen Lasse Hoffner kom med 1967. Bandet tog sina första stapplande steg en ungdomsgård i Jönköping efter att medlemmarna en tid flitigt studerat vid Hagströms Musikskola per korrespondens.

De första åren bestod repertoaren mest av instrumentallåtar och Spotnicks och Shadows var stora influenser. Men så småningom gled man över till att spela pop- och rockcovers. En av de största framgångarna var nog när Ramblers 1967 gick till delfinal i Sveriges Radios Popbandstävling som enda Smålandsband och fick spela i direktsändning hos Robban Broberg på Galejan på Skansen. Bidragen denna gång var kanske av det mera obskyra slaget: Hollies-låten Tell it to my face och en låt från ett annat Jönköpingsband: the Caretakers’ That’s nice. Andra kul minnen är att ha varit förband till band som t ex Who, Animals och Cream. Trumslagare Hoffner har ett speciellt minne av den sistnämnda konserten på Rigoletto i Jönköping, med en Eric Clapton som var hög som ett hus och knappt visste var han befann sig. The Ramblers avslutade med rockversionen av Sergeant Pepper och då lyckades Lasse trampa sönder ett bastrumskinn. Men visst var det kul att dela scen – och ibland omklädningsrum – med de stora giganterna.

Även om bandet gjorde en del försök med att snickra ihop egna låtar så var – och är – the Ramblers ett coverband. Någon skivinspelning blev det aldrig på 60-talet men för några veckor sedan började man jobba på en demo-CD att skicka ut till hugade arrangörer. Hittills har bandet varit en hobbyverksamhet och grabbarna säger att de kör mest för att det är kul. Lasse Hoffner är för övrigt själv skivsamlare och alldeles speciellt intresserad av svenska 60-talsband. Så till exempel har han samtliga skivor med Skånebanden Gonks och Troublemakers samt, givetvis, kollegerna från Jönköping, The Caretakers. Om någon är intresserad av att boka The Ramblers går det bra att maila musikkonsult@telia.com

Ett annat inslag på skivmässan var en music lounge där företaget Transient Design demonstrerade hur vinylskivor kan låta på olika anläggningar. Bland annat demonstrerades vinylspelaren Knaster (!) men knastrade var vad den minst av allt gjorde. Med en skivtallrik som väger 13 kilo och en separat motor för driften så visade sig denna apparat återge vinylljudet nog så störningsfritt jämfört med konventionella anläggningar. En mera normal skivspelare kördes parallellt och där lät skicket på samma LP-skiva helt plötsligt som VG+ i stället för Mint. Konstruktören berättade att skivspelaren nu ska börja serietillverkas och prislappen hamnar på cirka 35 000 kronor.

Utöver allt detta så hemfördes i vanlig ordning en rejäl laddning vinyl till egen samling och dagen avslutades med en kaffepaus med utsikt över Vättern på vägen hem. Nästa skivmässa i Huskvarna blir den 7 november 2009.

Radionostalgi under påsken: Pirate BBC Essex

I dag är det långfredagen, eller “Good Friday” som det heter ute i världen. Undrar just vad Jesus skulle ha tyckt om denna benämning? För honom lär fredagen ha varit tämligen lång….

Denna dag för 45 år sedan bröts BBC:s radiomonopol då Radio Caroline startade sina sändningar från en f d dansk passagerarfärja utanför Essex kust. Efter denna dag blev eterlandskapet i England sig aldrig likt och den ena piratstationen efter den andra etablerades utanför den brittiska kusten.  Under de tre år som piraterna var igång innan en piratradiolag infördes i England blev lyssnarna vana vid en diet av kontinuerlig musik dygnet runt och BBC följde i samma spår genom att etablera en ny popkanal.

M/v Caroline, f d Fredericia, Radio Caroline’s sändarfartyg 1964

45 år senare högtidlighåller BBC Radio Essex minnet av starten av “offshore radio” genom specialsändningar över påsken från det gamla fyrskeppet LV18 och många kända namn från piratradions guldålder deltar i sändningarna. I skrivande stund lyssnar jag till Norman St John – en gammal pirat-DJ som bl a jobbade just på Radio Caroline samt piraterna Radio London “Big L” och Radio City.

Vill du avnjuta litet sann radionostalgi kan du lyssna via webben till Pirate BBC Essex. Den som vill lyssna på en vanlig radio kan pröva mellanvåg 729 eller 765 kHz men då krävs en hyfsad utomhusantenn och båda dessa frekvenser är rätt störda. Sändningarna från LV18 pågår till och med den 13 april. En annan lustig detalj med detta skepp är att LV18 används som “piratskuta” i filmen The Boat that Rocked the World som har premiär under påskhelgen. Filmen handlar om ett par konkurrerande piratstationer till sjöss på den tid det begav sig och lär vara sevärd. Jag återkommer till ämnet. Nu har vaktombyte skett ombord på LV18 och nu är det Keith Skues, en annan välkänd radioröst från Radio Caroline och Radio London som sköter skivspelarna.

Tune in and turn on!

Från detta gamla fyrskepp, LV18, sänder Pirate BBC Essex under påskhelgen.