Bulletiner från Vita Huset

Lappsjukan har kommit till Hälsingland

Är det konflikträdsla och ovilja att interagera med andra personer som gör att många gärna sätter upp lappar med klagomål i stället för att ta det direkt med den det gäller? I en artikel i Aftonbladet läser vi om David Batra som i sin nyutkomna bok Den som inte tar bort luddet ska dö! samlat en massa kul exempel på lappar som satts upp i olika sammanhang för att framföra kritik. Och det är sannerligen inte bara i tvättstugan som det förekommer. Några exempel på lapptexter från boken:

– På en vindruta ”Här kan du ju inte parkera, din idiot! Må lopporna från tusen kameler hemsöka edert könsorgan!”
– I tvättstuga när en somalisk familj flyttat in ”Här städar vi efter oss. Svarta som vita”
– På dörren till Medborgarhuset i Eslöv  ”Morgondagen inställd på grund av bristande intresse.”

Jag erkänner: jag är själv lika skyldig som alla andra. I vår tvättstuga så är det många av oss som ställer in våra kassar med tvätt- och sköljmedel för att ha allt till hands när vi ska tvätta. En dag när jag kom dit med min tvätt så var mitt tvättmedel helt plötsligt borta. Nåja, jag åkte för att köpa nytt och medan tvättmaskinerna jobbade så satt jag och spånade ihop ett litet kåseri i form av ett öppet brev till andra användare. Jag döpte alstret till Mysteriet med det försvunna tvättmedlet och avslutade med ett erbjudande om att den som behövde gärna fick låna av mitt tvättmedel bara det återställdes. Barnsligt? Jo, men ibland så tränger skrivklådan på när man sitter och inte har något att göra och jag är ju tydligen inte ensam om åkomman….

Nästa gång jag kom till tvättstugan så fanns en synnerligen giftig utläggning på samma papper från en anonym tvättstugeanvändare som tyckte att jag i likhet med ”många av oss andra” borde bära hem mitt tvättmedel i stället för att komma med anklagelser mot ”oss”. Vilka det var framgick inte.  Något måste jag ju använda dödtiden till så jag formulerade ett ironiskt svar som gick ut på att den vars samvete är rent knappast behöver känna sig anklagad. Nästa gång var papperet borta….

Storm i ett vattenglas, kan tyckas. Samtidigt är det tydligen blodigt allvar för många, som framgår av denna artikel. Nej, då är det skönt att lämna Fjollträsk åt sitt öde och dra norrut, till friden och stillheten i Hälsingetorpet. Fjärran från kitsliga små lappar. Eller?

Vi är några entusiaster som brukar sitta ute i torpet då och då för att lyssna på utlandsradio, alltså ägna oss åt DX-ing. I torpet ligger också en gästbok där vi skriver in små inlägg varje gång vi varit här. Medan kaffepannan puttrar hemtrevligt på vedspisen så bläddrar jag litet i gästboken för att se vad som timat sedan sist. Ett par utdrag:

– Jag fann mikrovågsugnen i ett bedrövligt skick i morse. SKÄRPNING!
– Gjorde ren kylskåpet från mögel. Dörren var stängd samt blöta tidningar. BÄTTRING!
– Ronnys beskrivning av de gångna nätterna saknas.

Skyldig eller inte så kan jag konstatera att lappsjukan sprider sig över nationen….

Läs även vad andra bloggar skriver om David Batra, lappsjuka, Hälsingland, tvättstuga, DX-ing

Prenumerera på min blogg (RSS) och Kommentarer (RSS).

Late night bloggdio

Först av allt så kan jag meddela de som undrat vart vinylljudfilsklippen tagit vägen att de nu börjat laddas upp HÄR. Mera kommer nästa vecka då vi är tillbaka i Vita Huset.

Tillbaka? Ja, jag och Ona har efter en behaglig bilresa genom det vackra höstlandskapet förflyttat oss till Hälsingland och kvällens bloggdio kablas alltså ut från torpet i stället för Vita Huset. Eller närmare bestämt från DRAK:s klubblokal i Delsbo som vänligen står till tjänst med bredband. So here we go!

Under resan upp så funderade jag på något lämpligt tema för kvällens bloggdio och kom inte på något kreativare än bilrelaterade låtar. Så vi kör väl igång. Let’s have fun, fun, fun…. until daddy takes the T-bird away!

Från Beach Boys över till “skäggen”. Nej, jag talar inte om Beppe Wolgers och grabbarna utan ZZ Top, som tydligen föredrar att åka lowrider. Live från Fayetteville 10 maj 2007.

En låtskrivare som åtskilliga gånger kommit in på ämnet bilåkning är ju Chuck Berry och jag tycker att hans No particular place to go är en av de låtar som bäst ger uttryck för själva cruisingens essens – bara glida omkring och njuta, utan mål. Fast jag undrar just om det var så här som Chucken tänkte sig bilåkandet.

Och nu blir det reklam:

En som givetvis åker Cadillac är countryhjälten Dwight Yokam.

Mera Cadillac! The Blasters har ju varit med förr i Bloggdio Vita Huset och här kommer de med en låt som heter Long white Cadillac, live från Brescia i Italien 2004.

Lastbilar är ju också bilar. Så nog platsar väl Watermelon Slim och hans Truck drivin’ mama?

Filmen Sista natten med gänget (American Graffiti) handlade ju i högsta grad bland annat om bilar och cruisin’ så ett litet klipp från den kan väl passa in här.

YouTube verkar synnerligen segt nu så jag tror att jag avslutar den bilrelaterade bloggdion här innan det slutar med en crash. Varsågoda: the Primitives!

Mera felhörningar åt folket!

I ett tidigare inlägg skrev jag om felhörningar av låttexter och tipsade då om sajten KissThisGuy som har många suveränt roliga exempel på missuppfattade texter. Men det finns ju även en svensk variant. Saltmannen är en svensk motsvarighet till KissThisGuy och innehåller även YouTube-klipp länkade till låttitlarna. Några exempel från Saltmannen:

Från ”För dum för pop” med Wilmer X:
Textraden ”Jag har en skamlig idé” uppfattades som ” Jag har en skabbig get”. Ja, det är kanske inte så lätt då Wilmer X framför sina låtar på skånska….

Från ”Här kommer alla känslorna” med Per Gessle:
Textraden ”Nu sitter jag och fryser på en regnig perrong” blev ”Nu sitter jag och fiser på en regnig balkong”.

Från ”Sån’t är livet” med Anita Lindblom:
Textraden ”Sånt är livet, sånt är livet. Så mycket falskhet bor det här.” fick någon till ”Sånt är livet, sånt är livet. Så mycket paltsmet åts det här”.

Från ”Waterloo (svenska versionen)” med ABBA:
Textraden ”Historien upprepar sig….” tolkades som ” Vi stod i en upprepad säng…”.

Varifrån kommer då namnet Saltmannen? Jo, från en felhörning, förstås. Nämligen av låten ”Saker och ting” med Petter. Texten ”Är det sant mannen? Varenda jävel kommer höra dig.” uppfattades som ”Saltmannen! Varenda jävel kommer höra dig.”…

Nostalgi: EP – mera vinylskivor med bildomslag

Ja, varför inte botanisera vidare bland läckra skivomslag från förr? Medan Herr Dryck fortsätter att redovisa katastrofala omslag så ägnar jag mig åt omslag som jag personligen tycker är rätt läckra. I de flesta fall så även musiken på respektive skiva.

Detta omslag har nog ganska många av er ägt eller sett. Man kan nog lugnt säga att skivan i fråga blev årets julklapp 1963. Omslaget kom också i ett flertal olika färger.

Från 1969 kommer denna skiva och hitlåtarna hade så smått börjat sina för Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich (puh!). B-sidan heter faktiskt Margareta Lidman och handlar om en tjej som grabbarna tydligen lärde känna i Göteborg. En annan detalj som förtjänar att nämnas är att Dave Dee i detta band som nybakad poliskadett var först på plats vid den bilolycka 1960 som ändade Eddie Cochran’s liv.

Raggarnas favoritband nummer ett på 60-talet var Hepparna. Men nog hade de gott om andra fans också och de kunde verkligen konsten att tända en folkparkspublik. Bland annat då med Farmer John som Svenne Hedlund brukar presentera som världens första punklåt och att den är så kort att det är tveksamt om man kommer att hinna spela hela låten innan den är slut!

Här har vi en riktigt festlig platta. Kan ni tänka er 50-talscountry på norska, exekverad med äkta Hank Williams-darr på stämman? Jag lovar:  ni har aldrig hört något liknande! Ljudfil kommer snart HÄR.

Blue Diamonds var en duo som kom från dåvarande Batavia (Jakarta) i Indonesien och fick stora framgångar i Holland. Deras största hit blev Ramona som låg högt på listorna 1960-61. Är det förresten någon som kan berätta vilket märke det är på deras turnébil som syns på omslaget? Tjusig sak i alla fall!

Långt innan Tradera och eBay fanns, ja långt före webbens tillkomst, så brukade vi skivsamlare ofta byta skivor med varandra och de flesta sålde också av dubbletter för att finansiera egna vinylinköp. Då handlade det om att kopiera upp maskinskrivna listor och ofta såldes objekten på auktion genom att man satte ett stoppdatum och en sluttid. Budgivningen sköttes per brev och telefon. Faktiskt finns det än idag entusiaster som vill ha sina skivlistor på det gamla vanliga sättet, som saknar dator och aldrig har hört talas om vare sig Tradera eller eBay. Ja, nog är det skönt att det finns något som är som förut i vårt IT-intensiva och uppskruvade tidevarv.

Floyd Cramer var en viktig kugge i Nashville Sound-maskineriet och spelade piano på många hitlåtar med Elvis, Roy Orbison, Brenda Lee och andra. Men han gjorde även skivor under eget namn och här ser vi en EP från 1960.

Fats Domino är en artist som alltid verkar ha funnits och har ett omisskänneligt sound. Dessutom hade han i allmänhet läckra skivomslag.

Samtliga dessa skivor (och massvis med andra) är till salu och om du är intresserad av att införliva några av godbitarna i din samling så kan du läsa vidare HÄR.

Bröderna Everly hade en hel del hitlåtar på 50-talet och i början av 60-talet. Så småningom verkar Don och Phil ha tröttnat på samarbetet och gick 1973 skilda vägar, dock utan att var för sig få några riktiga framgångar. Tio år senare så insåg de att vad publiken ville ha var Everly Brothers och man satsade på nytt, med bland annat en LP producerad av Dave Edmunds. Här en tyskpressad EP från 1959.

Everly Brothers framträdde i Stockholm på Södra Teatern 1959 och i publiken satt en viss Siw Malmkvist. Själv hade hon precis kommit ut med denna EP.

Trini Lopez, eller som han egentligen hette Trinidad Lopez III, upptäcktes av skivproducenten Don Costa när han uppträdde på klubben PJ’s i Hollywood. Costa, som tidgare bland annat haft stora framgångar med Paul Anka, signade Trini till Reprise Records som ägdes av Frank Sinatra och första LP:n, Live at PJ’s, kom ut 1963. En mycket härlig live-LP och en stor hit från denna skiva blev If I had a hammer.

Vi inledde kvällens skivomslagskavalkad med ett gäng från Liverpool och här kommer ytterligare ett Liverpool-band som red högt på Merseybeat-vågen. Bandet ansågs som ett av de mera välklädda i genren och det påstås att man hoppade av ett tidigt samarbete med Beatles-managern Brian Epstein därför att de inte fick lika snygga svidar som Beatles! Vare sig hur det vill med den saken, de gjorde i alla fall en hel del sköna låtar.

Långt innan the Monkees blev populära både på hitlistorna och med eget TV-program så fanns ett norskt gäng med ett snarlikt namn. ”Monn” kom för övrigt från mannen som grundade bandet 1948, Egil Monn-Iversen, och ”keys” är helt enkelt tonart på engelska. De hade även stora framgångar i Sverige via bland annat Radio Nords försorg och nedanstående titellåt blev en riktig landsplåga.

Låt oss så avsluta denna lilla nostalgikavalkad med Baron Ramel och en av hans många oförlikneliga mästerverk. Och, som sagt, du som känner dig sugen på att införskaffa någon av dessa skivor, kolla HÄR. Stoppdatum för auktionen är den 26 september.

Prenumerera på min blogg (RSS) och Kommentarer (RSS).

Nostalgi: EP – vinylskivor med bildomslag

Visst är det något speciellt med gamla härliga skivomslag! En stor fördel med gammal hederlig vinyl är ju den rent visuella aspekten som man missar fullkomligt när man tankar hem mp3-filer. Skivomslag gjorde sig till exempel väldigt bra på hatthyllan i bilen. Fast med tanke på solens inverkan på vinylen så var det väl inte världens mest lyckade placering.

Nedanstående omslag väcker ett kul minne från länge sen. Ett ex av detta omslag syntes i bakrutan på en Packard Clipper 1955 som stod uppallad och avställd bakom Gulf-macken i Korskrogen, Hälsingland. Nu är både macken och bilen sedan länge borta men jag kan tänka mig att Bill och hans kometer spelades flitigt i skivspottaren medan Packarden mullrade fram längs de hälsingska grusvägarna på jakt efter en lämplig plats där man så att säga kunde vara på tu man hand i lugn och ro. Ja, även idag är detta omslag en perfekt accessoar om man åker Packard.

Klassiska låtar från den tid det begav sig! Filmen var inte dum den heller. Ett omslag som är förföriskt på ett annat sätt visar April Stevens som gjorde den odödliga Teach me Tiger.

Ska jag vara ärlig så var väl resten av hennes låtar inte mycket att hänga i julgranen men ”….Tiger” är i alla fall ett äss. En annan tjej som gjorde desto flera låtar som håller än idag och som blev känd för sin sentimentala sångstil var Connie Francis. Med tanke på att vår egen Siwan gjorde en cover på hennes Everybody’s somebody’s fool så fick omslaget på Connie’s svenska EP detta utséende. Som ni minns så hette Siwan’s version just  Tunna skivor.

Vi håller oss kvar på 50-talet och detta räknas som den allra första svenska rockskivan någonsin. Denna EP släpptes redan 1954 och faktiskt bara några månader efter att Bill Haley släppt Crazy man crazy. Undrar just hur denna skiva letade sig fram till Ernie Englund och grabbarna? Någon gästjammare från USA på besök som tog med den? Det är för övrigt Chris Lennert som sjunger och tro mig, det här rockar – i synnerhet för att vara inspelat i Sverige 1954. Annars är ju Ernie mest känd för stillsammare saker som Gotländsk sommarnatt och liknande.

Det var en gång en trend att sportstjärnor skulle sjunga in skivor och Söderkisen och fotbollslegenden Nacka Skoglund var förstås inget undantag. På B-sidan av Vi hänger me’ ger han dessutom prov på en massa slangutryck från Söder, med Mille ”Hönebjär” Schmidt som intervjuare.

Apropå Söder, ja. Känner ni Fi-Fi-Fia Jansson som bor uppå Söder? Ni vet, hon som har ett par vindögda bröder som heter Hammarlund och Schröder? Twist-Fia var en populär låt med Per Myrberg 1962. Den här killen hade ju faktiskt en riktig rockröst! Min favorit på denna EP är annars Från Gröna Lund till Söder som förutom ett härligt arrangemang har en suveränt festlig text som berättar om vedermödorna som skeppare på Djurgårdsfärjan!

Vi förflyttar oss litet längre fram på 60-talet. Byxspräckarkungen P J Proby var mycket populär i Sverige och i all synnerhet är han det fortfarande hos Micke – han med skivbörsen, ni vet. Kommer du tillbaka i bloggosfären snart, Micke? Här en fransk EP med P J.

Mera 60-tal! The Yardbirds var ett gäng som bland annat är berömt för att ha haft tre supergitarrister i sina led: Eric Clapton, Jeff Beck och Jimmy Page. Här en tidig EP.

En gång på 50-talet var skiffle den stora flugan och ett av de svenska banden, Woodpeckers, ser vi här med sin första EP på Barben. Coolt gäng!

Även så kallade art covers kan vara riktigt läckra. Supertrummisen Sandy Nelson spottade ur sig plattor i parti och minut och hans Let there be drums blev en stor hit.

Mycket eftersökt bland samlare är den svenska London-serien. Dessa EP-skivor med röd etikett pressades i små upplagor och hade alltid läckra omslag. Dessutom var det oftast helgjutna kopplingar med mycket bra låturval av rock’n’roll och annan njutbar musik. Här ser vi ett exempel på en svensk London-EP.

Ack ja, den sanna vinylkänslan kan inte uppnås med mp3-filer eller CD. Du kanske undrar var man kan hitta dessa skivor idag? Enkelt. HÄR! Samtliga dessa plus mängder av ytterligare singlar och EP:n med tjusiga bildomslag finns här till salu. Kolla gärna om du är sugen på litet skivnostalgi. Inom kort kommer även en del mp3-filer ut. Rock on!

Prenumerera på min blogg (RSS) och Kommentarer (RSS).